Vart ska vi nu? I vilken riktning ska vi börja vandra?
Vi går tillbaka…
För något år sedan påmindes jag av en vän om barscenen i filmen Ghost World (2001). Den gamla och bortglömde afro-amerikanska bluesmannen spelar ensam akustisk gitarr för döva öron i sportbaren med endast en åskådare, den nördige entusiasten spelad av Steve Buscemi, som försöker höra genom brölet från de andra kroggästerna. De unga vita medelklasslynglarna i bandet Blueshammer går på strax efter och frågar i ett skrän ”Do You want to hear some authentic blues?” varpå ytan framför scenen snabbt fylls till bredden och Buscemi tacklas bort när han försöker fly fältet. Bluesmannen har vikt undan för länge sedan, bort från sportbaren, bort från charaden. Blueshammer sjunger minst sagt styltigt ”picking cotton everyday…” och hela den här stereotypa men likväl tragiska scenen påminner om den som utspelades i Stockholms Konserthus för sju år sedan när pristagaren avslutningsvis skulle tvingas genomlida en svensk feltolkning av sin konstnärliga insats. På toppen av allt hade en förvirrad monark överräckt priset och allt kändes ovärdigt, men det trösterika i momentet var hur tydligt BB King framstod som den rättmätige kungen.
Den onödigt stora vördnad och respekt som pristagaren visade där för sju år sedan var däremot olustigt synlig. ”I’m very nervous cus’ I have never met a king before” sa den professionellt artige BB King i alla illa förberedda intervjuer (varför får aldrig de intresserade och kunniga journalisterna ta de uppdragen?) och förminskade sig själv i en alltför frikostig ödmjukhet. ”Kan du inte klinka en liten truddelutt?” bad någon från morgonsoffan lite i förbifarten. Något riktigt intresse fanns inte och inte heller någon respekt. ”Being a musician singing the blues, was like being black twice”, uttryckte sig BB i en dokumentär för att beskriva sina förutsättningar under framförallt fyrtio och femtiotalet, tyvärr verkade tiden sedan dess stått stilla i valda delar av media-Sverige.
Riley B King kallades i början för Beale Street Blues Boy (som kortades till BB) efter gatan i Memphis och tog sig in i branschen via lokalradio, inspelningar med Sam Phillips innan Sun Records existens och därefter ett ändlöst turnerande på småklubbarna, hårt hårt arbete, fram till dess att sextiotalets Brittiska rockinvasion födde en ny vit jättepublik. En publik som tidigare totalt missat eller varit ovetandes om landets egen musikskatt. Plötsligt stod bluestörstiga vita ungdomar i horder vid konserterna och den amerikanska populärmusikens rasbarriär krakelerade till den ljusa tonen, som kan ljuda i evigheter. Vänsterhanden vibrerar som en kolibris vinge och hans älskarinnas sex stämband har alltid varit orkanröstens duettpartner. Tillsammans har han i över sextio år fört bandets fräsande lokomotiv till det tidlösa och oefterhärmliga svänget, jag är otroligt glad över att få ha upplevt det.
BB King spelar för internerna på det tungt bevakade Sing Sing fängelset 1973. Respekten som finns i lokalen går inte att ta miste på, inte heller hans framförande.
Vi kan nog utesluta att det är vår iskalla motvind som JJ Cale har i åtanke här. Stormen som slår upp sand i ansiktet, trycker sig igenom tyget, sen skinnet och som avslutningsvis landar isande i benmärgen. Usch! Nä, Cales breeze har snarare en genomvarm ton som sätter en trygg harmoni i rörelse likt böljande grönt gräs.
Som en av ledfigurerna inom Oklahomas ”Tulsa sound” har JJ Cale influerat många musiker genom åren. Stilen smälte löst samman rockabilly, blues, country, lite jazz och det sena 50-talets rock’n’roll till det vi hör i klippet ovan, allt framfört på ett omisskännligt tillbakalutat sätt som Cale aldrig svikit. Någon på youtube kommenterade framförandet och påpekade att ”om det skulle bli mer laid-back, så skulle han ramla baklänges”, en komisk men fin beskrivning. Musiken är vad den är, låter sig inte stressas och verkar anspråkslöst helt enkelt bara njuta av att få finnas till. Eric Clapton föll pladask för Cale och kom att tolka flera av hans sånger, däribland Cocaine, som blev fundamental i engelsmannens repertoar och därmed också mer skonsam för JJs plånbok. 2006 slog de sina påsar ihop och spelade in albumet The Road To Escondido. Call Me The Breeze spelades ursprungligen in med trummaskin och är från albumdebuten Naturally från 1971 och bland annat Johnny Cash och Lynard Skynard gjorde egna versioner av den. Den totalt avslappnade attityden som finns i Cales ofta kontemplativa musik är inget som går att efterapa, framförallt inte hans ytterst välformulerade och minimalistiska känsloutspel på gitarren.
(OBS! Var god ignorera den påfrestande brittiska gubben i de inledande sekunderna.)
Måndag. Måndag. Ibland är du bara så fruktansvärt ogenomträngligt grå och trist och trött och… Låt oss inte ens tala om dig. Ta det inte personligt eller så men för guds skull kan du inte rycka upp dig lite? Du står där med ihåliga ögon, smutsiga beiga kläder och en svag ogästvänlig doft av sur svett. Visa lite vett och etikett och skyll inte på att du alltid tar smällen för helgen. Ett tips kan vara att försöka leva sig in i vad som pågår för stunden, fokusera på nuet och närvara här utan att distraheras av framtida företag, tidens ångestgivande förgänglighet eller det avundsjuka sneglandet på lilla lördag. Fokusera på det du har så kan även du måndag, åter börja lysa. Jag har inte gett upp hoppet om din underliggande förträfflighet!
Organisten Eric Malmberg och trummisen Ulf Möller utgjorde den talangfulla duon Sagor & Swing, som mellan 2001 och 2004 hann spela in fyra album på indie-bolaget Häpna (där albumaktuella Anna Järvinen också huserade, hon släpper den 30:e mars sin tredje skiva på ett pånyttfött Stranded Rekords). I musiken var Bo Hanssons ande starkt närvarande, kanske framförallt Hansson & Karlssons uttryck, men att enbart jämföra dem med föregångarna vore inte rättvist, eftersom de hade ett eget uttryck med egna klanger och härlig melodisk idérikedom. Däremot var fasciationen för Bo Hansson inget Eric Malmberg försökte dölja, exempelvis gjorde han en tecknad serie om Hansson & Karlssons äventyr i världsrymden som gästspelade i Dagens Nyheter 2000 och samarbetade även flera gånger med sin stora idol, bland annat på sitt soloprojekt Verklighet & Beat (2007).
Minns att jag nästan föll av stolen (om jag nu satt ner) när jag för första gången hörde låten Postmodernism från Sagor & Swings sista skiva Orgelplaneten (2004). Det var musik som väckte nostalgiska minnen från ett bortglömt nintendoäventyr samtidigt som det virvlade runt barr och mossa. Omtumlande. Vi får dock hålla till godo med fina videon ovan och låten In I Skogen från Melodier och Fåglar (2002).
(Postmodernism och mycket annat kan du höra på Häpnas hemsida under kategorin downloads, följ länken nere till höger)
Jag fick ett utslag på min radar, det började studsa och rycka i mätarens streck i takt med att PJ Harvey och hennes musik tornade upp sig i det stora musikaliska universum. En ny livsform fanns alltså därute och hade så gjort med gitarr i hand nästan hela min existens. En ny bekantskap, ett nytt landskap, att steg för steg vidare utforska. Bara hennes angreppssätt till musiken fascinerar, talangen som ger underlaget till ett flyhänt artisteri drivet av ohämmade idéer. Gör vad du vill. Dra på dig en latex-dress, generalhatt och sjung innerligt om västern trots att du föddes i länet Dorset i sydvästra England. Det funkar. Ställ dig ensam i en flärdfull glittrande klänning mitt på blanka dagen med endast gitarren och den omvälvande ombytliga rösten och kontrollera publikhavets minsta rörelse på en festival. Dansa glatt barfota som ett förvirrande lyckopiller och stampa mitt i det svarta som trollbinder både mig och uppenbarligen även Letterman. Kompromisslöshet är dygden här, alltid lika uppfriskande och alltid lika viktig att beakta. Endast några klipp har gett mig denna minst sagt mångfacetterade bild av en stor artist vars namn då och då dykt upp men aldrig fått den totala uppmärksamheten. Minns vagt min systers fascination från förr. Den så kallade krigskorrespondent-skivan har blivit inkörsporten och nu är det bara att sakta med öppet sinne börja leta sig bakåt.
Då vi på vår livslånga resa genom ljudrymden plötsligt kolliderar med något som i själen känns helt nytt, kan faktiskt kollisionsögonblicket få rocken att kännas pånyttfödd.
Som DL sagt kommer låten från A Woman A Man Walked By (2009), som är PJ Harveys och John Parish andra albumsamarbete sedan skivan Dance Hall At Louse Point från 1996. Parish är gitarristen med hatt till höger och spelar de toner som påminner om Tom Verlaines välavvägda avighet. Allt bara flyter på och Harvey styr skutan.
”Vi ska nog inte ses på ett tag” säger jag och tittar trött in i ögonen på en gammal följeslagare och bundsförvant, som i ett nytt ljus plötsligt sett skröplig och kraftlös ut. Hur blev det så? Kanske har vi växt ifrån varandra eller så är bara en paus precis det som behövs för att få tillbaka en gnista. Inget låter som det en gång gjorde. Jag förförs inte längre bort till de svåråtkomliga och vackra platser som förut var så lättillgängliga då fingret träffade play och musiken tog vid.
Ibland sker ett uppbrott helt enkelt när uppmärksamheten riktas bort mot annat, för stunden mer spännande och medryckande. Gnistan tänds trots allt igen, ofta vid det oväntade mötet. Då man förbehållslöst råkar springa in i den gamle vännen på gatan. Musiken kan också till exempel dyka upp med ny lyster i en omvälvande filmsekvens eller plötsligt med gammalt gott självförtroende invadera en festlig sammankomst i ett vardagsrum. Kärleken spirar på nytt och allt gammalt groll är glömt. Helt plötsligt är den ”gamla” musiken i fas med vår nuvarande person och på samma våglängd kan kontakten återupptas. Vi plockar upp skivan ur backen igen eller söker upp den någonstans på nätet. Musikens relationskretslopp är nu slutet och proceduren börjas om. ”Alltså, det här är ju riktigt bra ändå!” tänker man och undrar sen varför pausen blev så lång.
Varje dag är dagen då det är dags för respekt. Många låtar har en övertydlighet i budskapet, frekvent upprepade refränger som till slut kan bli mantran. Den enkla raden i den annars tröga bluessången ‘Before You Accuse Me’ upprepas meningen om och om och om igen. En rad som då och då bara dyker upp hos mig för att dämpa och upplysa om giftigheter i tanken som missunsamhet, avundsjuka eller bristande respekt för någon eller något. ‘Before you accuse me, take a look at yourself’. Walk a mile in my shoes helt enkelt. Jag är inte religiös men jag ser logiken i att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Det är egentligen en självklarhet men som överallt och ofta totalt förbises och ignoreras för egocentriska (på vissa håll fascistsika) syften. Before you accuse me, take a look at yourself. Att sätta sig i en slags introvert bikt varannan timme är inte nödvändigt men att bara hejda sig ibland och se efter hur vi agerar gentemot varandra kan inte skada. Därför är alla dagar internationella och viktiga i jakten på ett jämlikt, jämställt och respektfullt socialt samspel, trots att vi ibland kanske behöver tillspetsade väckarklocksdagar.
Vill även som många andra passa på att lyfta fram PJ Harveys senaste album Let England Shake. Har hunnit höra några låtar och rycks med i dansen med döden. Låten The Words That Maketh Murder beskriver den internationella vardagsutopins totala motsats.
Kanadensaren Leslie Feist framför sin version av Secret Heart från hennes andra album Let It Die (2004). I introt hör vi att låten kommer från landsmannen Ron Sexsmith, men inte att den kommer från hans debutalbum från -96. Fredagsmys med fint sväng anfört med en lika fin Guild-gitarr, för den som bryr sig om sådant.
De udda fåglarna Nathan Shineywater och Rachael Hughes var vänner från Alabama men etablerade sig i norra Kalifornien som duon Brightblack Morning Light 2005 och fem år framåt. De hade redan musicerat ihop tidigare, bland annat på turné med Will Oldham i södern tidigt 00-tal. Nathan spelade gitarr ofta med en slide och Rachel på klaviatur med förkärlek till det gamla elpianot Fender Rhodes. Nathan var och är nog, med största sannolikhet fortfarande, en drivande kraft på folkscenen. Framförallt organiserade han från och med 2003 minifestivaler kallade Quiet Quiet Festivals som trots det väldigt tysta namnet gjorde musiken hörd. Duon blev en av de ledande samtida grupperna inom den så kallade freak folk genren tillsammans med festivaldeltagare såsom Devandra Banhart och Joanna Newsom. Namnet freak folk beskriver ganska bra hur musikens väldigt nedtonade traditionella stil beblandas med mer udda och experimentella inslag.
Brightblack Morning Lights första album Ala.Cali.Tucky från -05 fick bland annat mycket fin kritik av The New York Times som kallade den för fantastisk. Förutom musiken väckte bandets udda livsstil också uppmärksamhet. De levde bland annat i tält ute i skogen och det tredje albumet spelades in endast med hjälp av solenergi. Ett steg tillbaka mot ett mer spartanskt sparsamt leverne. Hippieflum eller klarsyn? Döm själva. Jag såg dem för några år sedan i ett avsnitt av det framlidna Musikbyrån på SVT som handlade om Kalifornien. Då stod de målade blå i ansiktet ute någonstans bland röda trädstammar och Nathan Shineywater pratade hest viskande om naturens kraft, om jag inte minns fel. Säga vad man vill men det hela var ganska fascinerande. Tog inte tag i att lyssna på dem förrän ett par år sedan och hittade den orginellt klingande låten nedan, från det andra albumet Brightblack Morning Light (2006). Känns lite som ett dovt eko från skogen och den förmedlar en harmoni denna måndags morgon.
Vid niotiden stannade vi för att ta rast och sträcka på oss. Sedan ville bilen inte starta. Motorn hostade hårt någon minut och tystnade i en tung utandning. Bärgningsbilen skulle inte vara här förrän minst ett par timmar, så det var bara till att börja slå ihjäl tid här ute. Redan vid tio presenterade sig solen som en fräsande äggula och inunder den mörkblå himmelen var luften en enda komprimerad hetta som tryckte mot ansiktet. Att sitta i bilen gick bara inte, syntetlädret började brännas. Jag gick ut, sparkade trött till en rostig burk som studsade iväg med bra fart och såg mig omkring. På andra sidan vägen stod ett träd. Vi gick tillsammans över den osande asfalten och tog skydd i dess skugga. De stora bladen var fortfarande gröna, ett faktum som övergick mitt förstånd men jag uppskattade förstås skyddet det gav oss när vi vilade ryggarna mot stammen. Någonstans här under måste det alltså finnas vatten tänkte jag, trots att det aldrig regnar här. Porlande kalla undervattensfloder som i mörkret erbjuder dessa törstiga träd konstgjord andning. Buskarnas rötter nådde däremot aldrig så långt, de vittrade i den ändlösa sommaren. Gräset var matt gult och hade på vissa ställen helt gett upp i de grå dammiga jordplättarna. Det surrade en fluga kring öronen och landade då och då på min svettiga underarm som började klia. Slog ett slappt slag men flugan hann förstås flyga iväg men var snart på besök igen. Värmen var nu så häftigt påtaglig att en frisk vind blev olidligt saknad och jag tog tillflykt i fantasins iskalla vatten. Vågorna, regnet, floderna. ”Skicka hit vattnet nu!”. En flaska kvar. Två rejäla klunkar av ren lycka, tre timmar till av väntan…
Musik kan väldigt ofta svalka som kallt vatten. Kanske inte från en bokstavlig hetta men definitivt från tryckande tankar, stress eller bara tystnad. Allt mellan stenhård granitblocksmusik eller fjäderlätt vingslagsmusik (för somliga kanske just granitblocket känns lätt som en fjäder och vise versa) kan skänka oss en oas i öknen. Svalka kanske bara är ett av orden för att beskriva den där känslan av att ryckas med av musik.
Kan musik skapad i värme vara så påverkad av den att den medvetet eller omedvetet vill svalka? Nedvevad slät amerikansk västkustpop? Mycket av den västafrikanska folk- och blues musik som jag lyssnat på har många gånger något svalkande över sig. Lätt och luftigt som en svalkande bris. Tänker på det brännheta Mali och Ali Farka Toures gitarrspel och röst, även hans son Vieux Farka Toure som ärvde faderns gitarr men ett annat uttryck. På AfroCubism, 2010 års bästa album enligt P2:s Lennart Wretlind och Klingan, skänker några av Malis och Cubas främsta musiker en motsatt väldigt värmande svalka här i köldens Sverige. Toumani Diabatés spel på sin kora är på skivan och i sig alltid en aldrig sinande flod. Fantastiskt. Ja, svalka är som ni märker en både flummig och godtycklig benämning för någon slags känsla, men den är ändå befogad. Beach Boys stämmor dyker upp någonstans.
Har du en någon låt som ger eller har givit dig lite svalka nyligen?
AfroCubism och Jarabi från 2010. Fode Lassana Diabaté spelar de vackra och drivande klangerna som svävar i låten och de kommer från instrumentet balafon från instrumentfamiljen idiofon, samma familj som t.ex xylofonen. Djelimady Tounkara och Eliades Ochoa spelar gitarr, ett stränginstrument eller också kallat kordofon. Kasse Mady Diabaté står för sången.
Ali Farka Toure och Toumani Diabaté spelar den svalkande instrumentallåten Kala Djula tillsammans med kubanske basisten Orlando ‘Cachaíto’ Lopez 2005, som ni möjligtvis känner igen från musikdokumentären Buena Vista Social Club (1999). Det brittiska världsmusikbolaget World Circuit ligger bakom de båda albumen ovan och producerades av dess grundare Nick Gold och klippet är från inspelningen av den prisbelönade Ali & Toumani (2010), utgiven postumt efter Ali Farkas bortgång 2006 och Cachaíto Lopez 2009.
Snöoväder, Snöstorm, Snökaos… Finns det fler benämningar?
Jag kom fram till ordet hammarslag, när jag stod vid den icke existerande vägkanten och observerade bilarnas ömkliga framfart tillsammans med chaufförernas tomma blickar. Kung Bore slog till hårt i natten (fortsatte frenetiskt att hamra fram till lunch) och de sömndruckna dödliga kröker nu sina ryggar i en ödmjuk bugning. ”Måtte han vila åtminstone fram till december”, tänker de arma stackarna som sladdar fram utan varken fyrhjulsdrift eller dubbdäck. Det alltid bortglömda fotfolket, vandrar dock vidare på vägar som inte längre finns, i tystnad. Endast ackompanjerade av den vinande nordanvinden och krasande djupa snön under sulorna.
Räddningen kanske helt enkelt är att ta rygg på James Taylor där framme, som till synes outtröttligt pulsar upp en väg för de som inte har tillräckligt rediga stövlar. Vi håller fötterna torra och slipper bli sjuka. Pianots upprepade toner faller lugnt som viktlösa snöflingor över motorvägen.
Med lite inledande anspråkslös humor framför sen James Taylor den luftiga Highway Song för BBC i London 1970. Den är från albumet Mud Slide Slim and the Blue Horizon (1971), uppföljaren till den fantastiska succén Sweet Baby James (1970).
THENPLAYON 