Archive for the ‘Carrie Rodriguez’ Category

Disfarmer, Uppsala 29/3-11

mars 30, 2011

Bill Frisell ställer sig vid en mikrofon, avsides från kvartettens halvcirkel, som om han ska hålla ett tal. Han presenterar bandmedlemmarna som sätter sig till rätta vid sina respektive instrument och följer sedan snabbt deras exempel. Frisells timida uppenbarelse smittar av sig direkt till andra raden och han kan som sagt knappt bärga sig att slå an första tonen tillsammans med sina vänner på pedal-steel gitarr, fiol och ståbas. Elgitarren, stafliet eller vad man nu ska kalla instrumentet i frontmannens knä och händer, är vackert himmelsblå och den kan göra allting. Kompositionernas speltekniska komplexitet är inget som man överhuvudtaget reflekterar över när allt bara flyter på så enkelt och lekfullt. Bandet följer delvis noter men det märks att lyhördheten dem emellan är ett större redskap, ibland ler Frisell, troligtvis över att någon i bandet bjudit på en ny variation. Melodier, harmonier skiftar ständigt och allt är fyllt med liv, precis som Mike Disfarmers magiska bilder som exponeras till vänster och höger om bandet. Vi som missade utställningen på Fotografiska fick här en andra chans! De projiceras och sveps in och ut ur dukarna på ett drömlikt sätt. Möjligheten att som publik kunna alternera fokus från bandet till bilderna och tillbaka igen gör att man aldrig själv tappar gnistan och de stunder en viss bild ackompanjeras med rätt toner så uppstår magi. Frisell är ingen gitarrist i traditionell mening, jag tror inte att han ser strängar, band, stämskruvar, klaustrofobiska skalor när han börjar spela. Snarare ser han ett stort grönt fält med oändliga möjligheter, där inget infall är för dumt, utan där man kan leka och kontemplera fritt. Stanna upp, se sig omkring, gå vidare. Hans band är lika talangfulla och choosefria, byter instrument. Dobro och en fyrsträngad gitarr finns också till hands, om man inte som Carrie Rodriguez vill spela på fiolen som en ukulele, eller till extranumret och kvällens första sångnummer sjunga en vacker blues. Möjligheterna är betydligt större än begränsningarna och en av mina konserthöjdpunkter i år på förhand har motsvarat förväntningarna.

”Sweden” konstaterade Frisell och knäppte händerna framför stående ovationer, efter att bandet för andra gången gjort entré för extranummer. Jag säger: ”Bill Frisell”.

Think från Disfarmer (2009).

(Fr. V: Greg Leisz, Carrie Rodriguez, Bill Frisell och Viktor Krauss, bas)

Annonser