Archive for the ‘Paul Simon’ Category

Arenakomplex

april 16, 2012

Promenaden från tvärbanan över den vindpinade bron gör att öronen blir röda och näsan rinner, i mörkret passerar man några jordfyllda betongfundament där träden sakta drunknar i ett bad av vittrande cigarettfimpar. Stenplattor och ännu mer betong. Lång kö, visitation och en krånglande biljettapparat a lá Stockholms lokaltrafik. Kontrollanter i röda jackor och volontärer som betalas med  popcorn och läsk. Långa gångar, grå heltäckningsmattor och lättöl i godiståndet. Plastglas. Efter besöket på någon av de nedkissade toaletterna tvättar man händerna utan tvål och värmen i fingrarna börjar sakta återvända, man tar av sig jackan. Sittplats på bortre övre läktare, vandringen fortsätter, inte ens en kikare kan vara till hjälp där och man sneglar upp på storbildskärmen för att se bättre. En bit in på konserten upptäcker man att blicken enbart är fäst i taket och man vänder återigen blicken nyktert mot de små tennsoldaterna på scen istället. Ljudet slungas runt i den gigantiska lokalen som en pankakssmet och elgittaren distar stundtals isande i märgen. Man håller för öronen och kontemplerar kring biljettpriset. Man ser sig om och iakttar alla intillsittande som också betalat niohundra. Konserten är slut, extranummer kommer förstås men halva arenan reser sig raskt för att slippa trängas i korridorerna och snabbt hämta bilen innan böter, så heter det. Plikten är för deras del fullgjord, årets stora konsert är nu avklarad utan missöden, inga extranummer ska få förstöra det, får se bara vad det blir nästa år. Kvar på golvet ligger popcorn och en stor ljummen läsk.

(more…)

Rewrite – Paul Simon

maj 11, 2011

Nu när hyllningskören sjungit sig hes, champagnen blivit avslagen och fyrverkeriröken stilla lagt sig på världens kulturredaktioner så finns fortfarande bara positiva ord att skriva om Paul Simons senaste album So Beatiful Or So What som släpptes förra månaden.

I en promotionvideo för albumet säger Simon att So Beatiful Or So What någonstans blev ett försök att återta lite av albumformatets magi och att titeln anspelar på en rådande attityd till den. Är albumet som konstform relevant fortfarande? Vad vackert! eller va fan då för? Till skillnad från det ofta fragmentartade spotifianska bruset, där man ofta knappt hinner lyssna klart på en låt innan det känns som att det är dags att byta (låt, album, århundrade), bidrar istället de enskilt häftiga sångerna på albumet till en starkare helhet. Självklart finns förstås ändå enorma fördelar i den nuvarande ändlösa tillgången till musik, något Paul Simon själv knyter an till genom att utnyttja samplingar på flera låtar, i en av dem kan man höra folkblueslegenden Sonny Terrys munspel. Det finns inga svaga länkar i denna kedja eller pärlband av sånger (lyssna på klippet), som alla byggts fram av bandets spelglädje och influenser från hela världen. De böljar snarare än skramlar sinsemellan varandra. Alla möjliga och stora teman behandlas i texterna utan minsta ansträngd känsla. Det är fascinerande att höra en låt som Love and Hard Times bara flyta på, en slags minimusikal (på ett bra sätt!!!) på fyra minuter som känns lika uppkommen i stunden som tydligt arrangerad, sångmelodin känns totalt fri, stannar upp, tar en ny väg och går tillbaka, kanske Paul Simons signum. Enbart en mästare kan på ett så fjäderlätt och faktiskt, i mina öron, humoristiskt sätt lyckas med ett sådant avslappnat konststycke. Paul Simon står mitt i musiken och följer med vidöppna ögon och öron det om känns spännande och vi får följa med! Tack.

(more…)

L.A. Turnaround

januari 13, 2011

 

”As much of a great guitar player as Jimi was, Bert Jansch is the same thing for acoustic guitar…and my favourite.” Neil Young

Unge skotten Bert Jansch skaffade en gitarr och började frekventera den lokala folkklubben The Howff (idag, Thistle Street Bar och känd för att ofta byta namn) i Edinburgh. Han lärde känna många likasinnade och blev introducerad för den amerikanska folkmusikskattens Woody Guthrie, Brownie McGee, Pete Seeger och Big Bill Broonzy. Den sistnämnde en återkommande viktig influens för gitarrspelande tonåringar och blivande idoler i efterkrigstidens Storbritannien. Förstås var även de övriga namnen inflytelserika och Jansch har själv sagt att han inte skulle blivit musiker om det inte vore för Brownie McGee, som spelade på The Howff 1960.

Big Bill BroonzyWhen Did You Leave Heaven 1956

Efter skolgången och en kort sejour som trädgårdsmästare hade musiken och gitarrspelet grott så pass starkt inom den unge Jansch att han ville dedicera all sin tid åt den. Sagt och gjort. Han flyttade in i folkpubens lokaler för att fungera som dess ”inoficiella” vaktmästare. Så klart ökade möjligheterna till att få stå på scen samtidigt som han utvecklades musikaliskt i takt med alla nya influenser från förbipaserande medmusikanter.  Förutom den amerikanska folk- och bluestraditionen så stötte han på de brittiska öarnas folkmusikaliska arv som också fäste starkt. Störst influens på honom hade engelska folksångerskan Anne Briggs, vars skönsjungande inflytande på 60-talets brittiska folkmusikrenässans (the brittish folk music revival) var betydligt större än komerciell framgång. Hon lärde Jansch klassiska traditionella stycken och melodier såsom Blackwaterside och Reynardine som senare blev hörnpelare i Jansch karriär (Jimmy Page påstod sig under en tid vara besatt av Janschs musik och visade det tydligt genom att ta hans version av Blackwaterside, spelade in den instrumentellt med Led Zeppelin som Black Mountain Side, för att sedan inte akreditera arrangemangets rättmätige upphovsman. Låten var hur som helst traditionell, troligtvis även uråldrig och kunde på sin höjd härledas geografiskt till den nordirländska floden River Blackwater, detta gjorde upphovsmannaskapet svårdefinierbart och en omöjlig nöt att knäcka juridiskt. Page klarade sig undan med en reprimand, eller inte, detta förtäljer tyvärr ej berättelsen).

Bert Jansch tog med sin gitarr lämnade det skotska höglandet bakom sig1963. Liftandes tog han sig fram över kontinenten och utöver enstaka framträdanden på caféer och pubar sjöng han för de slantar som landade framför fötterna på gator och torg. Slipade sin talang, höll sig flytande och fick säkert ovärderliga erfarenheter. Jansch förblev gatumusikant de nästkommande två åren och av allt att döma en ganska framgångsrik sådan fram till att han stötte på patrull i Tangier (norra Marocko) och fick kapitulera för dysenteri. Äventyret var slut för den här gången och Jansch återvände hem  -65 för att samma år flytta till London, träffa en musikproducent och skivdebutera. Han började även spela tillsammans med andra framstående gitarrister på klubbar runt om  i London, däribland Paul Simon som flyttat till England. En annan gitarrist och frekvent kollaboratör var John Renbourn som tillsammans med Jansch spelade in albumet Bert & John 1966. Ett album som vissa kallade för Folk Baroque, en folkmusikalisk genre som var en bro mellan Nordamerika och England med fokus på den aukustiska gitarren och blev viktig för bland annat folkrocken. Två gitarrer vävdes samman till en, om väl utfört ett magiskt uttryckssätt.

Tillsammans bildade också Bert och John den framgångsrika och inflytelserika kvintetten Pentangle 1967 med några begåvade folk -och jazzmusiker som rörde sig på samma klubbar. Sex album senare och efter intensivt turnerande så splittrades bandet och pustade ut fram till en varaktig återförening 1985.

(Pentangle Fr V.  John Renbourn, Danny Thompson med bas, Terry Cox, Jacqui McShee och Bert Jansch)

Nästan tio år efter solodebuten satte sig Bert Jansch i en taxi på väg ut mot den engelska landsbygden, närmare bestämt gården Luxford House i bygden Crowbridge av grevskapet Sussex. Vinden sköljde svalkande genom bilens vidöppna sidofönster och snart påbörjades en helt oplanerad inspelning av det som skulle bli det helt fantastiska nionde soloalbumet LA Turnaround (1974). Luxford House tillhörde skivbolagschefen Tony Stratton Smith som precis knytit Jansch till sitt heta bolag Charisma och bjudit Jansch till landstället. Något försenad av en längre pubsession tog Jansch en taxi utan några pengar på fickan. Väl framme efter en resa på 35 mil så fann han huset tomt på folk men en lapp innanför den olåsta dörren: ”gone to the pub, help yourself with anything you want”. Utan pengar för färden så bjöd Jansch in chauffören och tillsammans började de inventera det breda sortimentet brandy. Värden för huset kom senare hem, introducerade pedal-steel legendaren Red Rhodes och producenten Mike Nesmith (tidigare gitarrist och enda riktiga talang i spexpopguppen Monkeys), taxichauffören antogs i detta skede vara Jansch roadie. Utan att någon kände någon personligen fortsatte ‘festen’ fram till någon slags läggdags. Följande morgon parkerade en mobil inspelningsstudio vid huset och plötsligt var sladdar och mikrofoner överallt. Ett filmteam dök också upp och börjar rigga kameror. Jansch som yrvaket drack sitt kaffe, åt sin toast observerande, insåg plötsligt att hela det här pådraget var till hans favör. Härligt. Låtar började repas in. Inspelningarna satte igång (den här lätt absurda historien kommer från konvolutet på skivans nyutgåva och det antyds att en viss nypa salt ska strös över det hela). Bland annat medverkade också Beatlesvännen Klaus Voorman som spelade underbar bas och den o-sjungna Jesse Ed Davis (1944-1988) som på några spår anförde en mjuk slide-gitarr. Allt låter så väldigt lätt, ledigt och vackert verkar den avslappnade atmosfären lysa upp Jansch enastående kompositioner. Red Rhodes pedal-steel är i fullkomlig harmoni och på tårna med Janschs nycker och tillsammans skapar de något helt unikt, ett brittiskt kallare väderbitet anslag möter en varm bris från den amerikanska södern utan att det någonsin blir ostadigt, en i alla fall meteorologisk (och metaforisk?) bedrift om något.

Red Rhodes närmast i blått, Mike Nesmith försöker få åren att gå ihop och Bert Jansch har problem att minnas ute i trädgården på Luxford House innan de tillsammans spelar vackra Travellin’ Man 1974.

Bert Jansch släppte ytterligare tre album på Charisma innan han gick vidare, kom bland annat att spendera en tid som bonde i Wales. Han fortsatte dock att skriva låtar, spela gitarr och sjunga. På sitt tystlåtna och anspråkslösa sätt fortsatte Jansch att inspirera nya generationer gitarrister och låtskrivare fram till idag. Bärandes på något åldrat, förgånget och traditionellt har bilden av en mystisk trubadur odlats och fortsatt att fängsla. Det 23:e soloalbumet The Black Swan släpptes 2006 och hyllades av kritikerna. och i december förra året turnerade Jansch USA med Pegi Young Band som special guest, han öppnade även för hennes make Neil under dennes Twisted Road solo & acoustic Tour i USA och Kanada. Jag hoppas att han kan ta sig till Sverige någon gång i framtiden. Tyvärr har en vacklande hälsa begränsat antalet framträdanden de senaste åren, 2009 insjuknade han i lungcancer men han lyckades tillfriskna och ta sig tillbaka. Måtte hans lungor andas och hjärta slå länge till.

Jag lärde känna Jansch musik ordentligt i höstas och i takt med att LA Turnarrounds öppningslåt Fresh As a Sweet Sunday Morning (nedan) fortskred så cementerades en lång vänskap…