Archive for the ‘Fleetwood Mac’ Category

Någon slags biografi om Christine McVie

januari 12, 2012

Så fort de första bastonerna drar igång kastar sig folk upp och börjar dansa. Everywhere (Tango In The Night, 1987) verkar aldrig slå fel…

Christine Perfect var ursprungligen klassiskt skolad i piano, hennes moder var professionellt medium och fadern arbetade som konsertviolinist. Farfadern hade varit organist i den berömda gotiska kyrkan Westminster Abbey så musiken var alltså väldigt närvarande i familjen. Efter att som femtonåring kommit i kontakt med hennes storebrors Fats Domino-sångbok lämnade Perfect konstmusiken och gick istället helt in för rock’n’rollen, men tog förstås med sig sina musikteoretiska kunskaper på färden. Som tjugoåring studerade hon skulptur på konstskola i Birmingham samtidigt som hon sjöng och spelade i olika lokala bluesband. Musiken tog till slut överhanden helt i samband med att kompisen, gitarristen och sångaren (doldisen) Stan Webb, sparkade igång bluesbandet Chicken Shack och Perfect fått nys om att de behövde en pianist. Framgången lät inte vänta på sig då  hon och bandet spelade in singeln I’d Rather Go Blind som klättrade på brittiska topplistan. Perfect  beundrade på halvdistans likarna  i Fleetwood Mac, bandet som de delade skivbolag och musikscen med. Kanske i synnerhet deras basist John McVie (tillika Mac i bandnamnet) som hon blev tillsammans med. Efter att de blivit ett par hoppade hon av Chicken Shack 1969 och ett nytt kapitel tog fart.

Chicken Shack och Christine Perfects version av blueslåten I’d Rather Go Blind som klättrade upp på fjortonde plats på brittiska poplistan 1969. 

(more…)

Annonser

The End Of The Game – Peter Green

juni 4, 2011

I butiken, ur högtalaren, in i öronen, ner i själen, tillbaka upp genom munnen som en fråga. Svaret var Peter Greens The End Of The Game från 1970. Det första albumet efter att han, likt sin kollega Syd Barett från Pink Floyd, i en tjock syradimma lämnat sin egen skapelse – I Greens fall Fleetwood Mac. Allt spelades in i ett svep utan repetitioner eller bestämda strukturer. De långa inspelningarna klipptes senare ihop och det fragmentariska resultatet speglade Greens stora inre kaos. Ett sista skrik från ett utbränt geni som efter detta tystnade och försvann i ett nioårigt mörker. Det explosiva omslaget understryker musikens primitiva kraft precis lika tydligt som albumtiteln annonserar ett (sorgligt) slut.

Här ovan är öppningsspåret Bottoms Up.