Archive for the ‘Johnny Cash’ Category

Ben Keith – the Quiet Giant

juni 10, 2011

På natten i slutet av juli förra året lämnade Ben Keith jordelivet, en av de sista Nashvillelegenderna. En mästare. Nyheten nådde mig så sent som för någon vecka sedan och tanken på honom förde mig direkt till de tillfällen jag fick se hans lugna men ändå lätt sammanbitna uppenbarelse stå eller sitta vid sidan av Neil Young, sin trogne vän och kollega. Antingen med en elgitarr på magen anförande ett solitt transframkallande ackompanjemang eller sittandes vid sin pedal steel-gitarr, det instrument som krönt otaliga inspelningar och som varit huvudinstrument i Keiths musikaliska multitalang.

Pedal-steel gitarrens klara, sjungande och lätt klagande klang är ett av countrymusikens största kännemärken. Den skiljer sig från den vanliga sexsträngade gitarren på flera sätt, bland annat saknar den gitarrens uppdelade tonsteg i band och kan istället enbart spelas med ett spelstål (eller slide), därav ordet steel i namnet som även nämner pedaler. Resonanslådan ligger på rygg med strängarna i vågrät position, de är kopplade till en ställning med fotpedaler och knäspakar som är till för att antingen spänna åt eller slacka strängarna som gör att man byter ackord. Alltså byter man ackord med knäna eller fötterna till skillnad från gitarren som enbart är manövrerad för hand. Ackordbyten sker steglöst, svepande och man spelar instrumentet med hela kroppen vilket i sin tur gör att simultanförmågan sätts på rejäla prov. Klangerna blir speciella just för att de flyter in i varandra genom pedalernas manövrering, man glider in i nästa ackord snarare än att abrupt avbryta det som på gitarren. Förstås finns det precis som i alla andra instrumentfamiljer även modifieringar och varianter inom pedal-steelsläktet, böcker har säkert skrivits i ämnet av konnässörer som med all säkert tycker att det finns milsvida skillnader mellan märken och årgångar. Så långt djupt går vi inte vi här och nu. De största pedal-steel mästarna var baserade i countryns huvudstad Nashville, Tennessee…

…he started out on a homemade steel guitar he fashioned himself from a piece of wood and left over parts…

Så beskrivs Ben Keiths begynnande musikkärriar i ett officiellt avksedsbrev av Neil Young. Ben byggde alltså sitt första instrument för egen hand som ung grabb. Född i lilla Fort Riley i Kansas men uppvuxen i Bowling Green, Kentucky. Vid ett tillfälle fick den unge Ben operera ett finger på vänstehanden på grund av sitt idoga fingrande på gitarrens stålsträngar. Med tiden lärde han sig även bemästra piano och altsaxofon. Talangen gick inte att ta miste på och -56 åkte han till Nashville för att försöka försörja sig som studiomusiker. 1961 fick han vara med på sin första riktigt stora inspelning tack vare jättestjärnan Patsy Clines första countrylistetta I Fall To Pieces, som även slog sig in på stora poplistan, en bedrift hon faktiskt lyckats med en gång tidigare med miljonsäljande Walkin’ After Midnight från 1957. Bens namn tillhörde därefter ett av de mest eftesökta i Nashville industriliknande musikaliska massproduktion. Vad heter killen som spelar på Patsy Clines låt? Ring honom!

Patsy Cline framför sin hit från 1961 I Fall To Pieces och vi kan trots det halvbra ljudet höra Ben Keiths inledande lena Pedal-Steeltoner.

På det sättet blev Ben, samt en övrig samling lokala instrumentaliststjärnor, hastigt inringd 1971 för en spontan inspelningsession i Nashville efter att Neil Young uppträtt på The Johnny Cash Show. Stjärnorna James Taylor och Linda Ronstadt hade också varit med i programmet och blev tillfrågade att följa med till studion för sångpålägg respektive banjoklink på låten Old Man (ett instrument Taylor aldrig tidigare spelat). Youngs första och enda listetta, Heart of Gold, spelades också in i Nashville över samma helg och detta blev startskottet för 1972 års bäst säljande album, Harvest. Inspelningarna fortsatte senare bland annat i en lada på Youngs Broken Arrow Ranch och Keith blev medlem i det kompetenta kompbandet som döptes till The Stray Gators, tillsammans med bland annat kompositören Jack Nitzsche på piano. På klassiskt Neil Young maner hölls samtliga virtouser tilllbaka till en nybörjarnivå av enkla trumkomp, sparamakade basgångar och tillbakahållna melodiutsvävningar. Ben Keith och Neil Young fann varandra, i musiken avslutade de varandras meningar med pedal-steel spelet och gitarren, de kompletterade varandra till en solid tidlös styrka som fortsätte i fyrtio år framåt. Med pedal-steel tillförde Ben Keith helt nya klanger till Youngs musik, trots sin felfria spelteknik så prioriterade Keith alltid tolkningen av låtarna före något annat, tonernas ordlösa språk i dialog med texten och strukturen. The man behind the song enligt kompositören själv. Det fanns en musikalisk förståelse utöver det vanliga och trots Keiths traditionella bakgrund var hans öppna själ redo för äventyr bortom countryn och Nashville. Samarbetet med Neil blev livslångt och avgörande för bådas fortsatta karriärer både i studion och på scen, Keith var med på otaliga milstolpar:

Albuquerque från Neil Youngs Tonight’s The Night som spelades in 1973 men släpptes först två år senare. Ben Keith talar ordlöst med oss ändå från början. Värt att även nämna Nils Lofgrens vackra pianospel.

Utöver det kontinuerliga samarbetet med Neil Young så fortsatte Keith sin karriär som eftertraktad instrumentalist på vägarna och i studiosammanhang, den långa listan legender som frågade efter honom går inte att ta miste på men blir för lång att skriva upp. För egen del blev det två soloalbum, steel-gitarrbaserade To A Wild Rose(1984) och den lite otippade julskivan med roliga gäster Seven Gates: A Christmas Album by Ben Keith and Friends (1994) med bland annat Neil Young på orgel och Johnny Cash på sång. 1995 producerade han singer/songwritern Jewels debutalbum Pieces Of You, som efter en lite trög start senare började spelas i radio och därefter sålde platinum tolv gånger om i sammanlagt sju miljoner exemplar. Det blev alltså en stor framgång både för Jewel, helt enkelt en kanondebut och ett kvitto på Keiths fina egenskaper vid mixerbordet. För åtta år sedan spelade Ben också rollen som Grandpa Green i Neil Youngs egenhändigt producerade och regisserade musikalfilm Greendale (2003).

Som ni märker återkommer alltid Young i Keiths historia och nog är det så att han nådde sin högsta konstnärliga potential tillsammans med honom.  Utöver att enbart vara en duktig instrumentalist som levererade det som beställdes fanns som sagt en  musikalisk förståelse i deras samarbete och dialog som höjde musiken till nya nivåer. Likt The Bands musikaliske nestor Garth Hudson, som på ett obemärkt sätt broderade deras låtar med outsinliga klaviaturmelodier, så hade Keiths spel liknande förtjänstfulla egenskaper i många av Neils kompositioner (lyssna gärna på Hey Babe nedan). Y’ know how when you’re in San Francisco and the fingertips of fog crawl in from the ocean and cover the city? That’s the way Ben Keith Plays. Enligt basistlegenden Tim Drummond, som bland annat var med i The Stray Gators, kunde alltså Keiths toner glida lika vackert som när dimman sveper in från havet över San Francisco. En vacker liknelse som lyckas med att måla en konkret bild av den ogripbara musiken från Bens mjuka vågrörelser i  exempelvis Albuquerque.

Ben Keith bodde sina sista år i ett hus på Neil Youngs ranch fram till att han 73 år gammal/ung hastigt avled efter en blodpropp. Dottern Heidi och barnbarnen förlorade en far och morfar och musikvärlden förlorade en ”tyst gigant”. Tack och lov kan vi ändå fortfarande höra honom…

(more…)

Annonser

Musikaliska Minnen och Mardrömsmusik

maj 4, 2010

Musiken kan vara ett instrument för tidsresor. Det är nog ett ganska accepterat ställningstagande om man tittar närmare på det. Då låtar, som man inte hört på länge men som man verkligen har uppskattat, plötsligt och oväntat dyker upp så kan man sköljas över av minnen från förr starkt förknippade till dem. Det är oftast vid dessa oväntade och helt anspråkslösa tillfällen som effekten blir som störst. Det hela handlar om situationen. Slår man på den gamla låten på stereon hemma så kanske effekten snarare blir den motsatta, att låten mest framstår som något gammalt och frånkopplat. ‘The element of surprise’ är väldigt viktig! Inte sällan delar man den gamla låten med en andra part som har en liknande relation till den och hörs den igen tillsammans så händer det att man tittar på varandra och säger: kommer du ihåg när..?

Musiken kan ha samma instinktiva effekt på minnet som luktsinnet, ni vet själva när ni går in i en butik och genom lukten helt plötsligt påminns om en leksaksaffär för 20 år sedan . På en bråkdel av en sekund är man på en helt annan, oväntad, bortglömd plats i minnet. En viktig sak att poängtera är att alla minnen som frammanas inte behöver vara glada, men det tenderar oftast vara så att vi hellre gärna minns det positiva, eller att det gamla rostiga förgångna förgylls av minnets omisskännliga nostalgiskimmer.   

Det finns dock tonsättare och musiker som medvetet är på jakt efter det fasansfulla i människans natur. Som vill väcka obehagliga minnen till liv. Många använder musiken för att teleportera lyssnaren till platser som inte är trivsamma, bortom vardagliga teman som hjärtesorg och tristess. De vill skaka om oss med bestialiska mord och människans grymhet. Teman som inte är så upplyftande men som ändå kan vara lika omvälvande och vackra som annan musik eller till och med mer så. Det är helt upp till den enskilde lyssnaren att göra den bedömningen. Kontentan är i alla fall att vissa musiker och musikstycken med ett väldigt raffinerat handlag verkligen lyckas med denna musikaliska teleportering till det mörka.

Nu hävdar inte jag att man på något verklighetstroget sätt skulle kunna visualisera ondskan, förödelsen och den obeskrivliga sorg som fanns (finns) efter bomben i Hiroshima om man inte upplevt den själv, men genom den avantgardistiske polske tonsättaren Krzysztof Pendereckis populära Threnody To The Victims of Hiroshima (1960) målas något upp som kanske kan ge en vindpust av det obehaget. Varför vill man uppleva det då? Styrkan i den här typen av ‘mardrömsmusik’ ligger nog mycket i att konfrontera våra minnen och åskådliggöra våra rädslor, i en strävan att övervinna dem. Det gör den relevant. Dessutom så har skräcken (ofta med en motvilja) alltid lockat. Spöksagor, skräckfilmer och nyheterna.  

I Nick Caves och Mick Harveys låt The Mercy Seat (Från albumet Tender Pray, 1988) skildras en mans sista smörjelse, från den elektriska stolen till guds tron i himmelen, genom en nattsvart text. Orden känns som de hittats ristade med en smutsig kolstump på en vägg i cellen, av en dödsföraktande hand. Låten gör sig dock bäst i Johnny Cashs avskalade version där just texten sitter i främsta rummet och den sparsmakade men effektiva instrumenteringen ångar på det oundvikliga, som Cash förstärker genom att verkligen förkroppsliga huvudpersonen som en karaktär av kött och blod. Det är en historia som väcker avsmak och en låt som låser in en i samma fängelse som berättaren, men där man lyckligtvis alltid får uppskov och släpps fri efter 4 minuter och 35 sekunder.  Det kanske är den frihetskänslan som är den främsta behållningen..

Från American III: Solitary Man (2000).

Cocaine Blues – Keith Richards

april 23, 2010

Cocaine Blues har en lång historia av många olika versioner och faktiskt även namn. Den delar titel med en western-swinglåt som bl.a. Johnny Cash spelade in på Folsom Prison, men vi fokuserar på den traditinella bluesversionen. Den fick sitt traditionella bluesarrangemang av gitarristen Reverend Gary Davis som dock spelade in den under namnet Coco Blues 1965. Han arbetade som gitarrlärare åt många blues -och folksångare under 60-talet och hade ett stort inflytande på den nya växande folk -och bluesgenerationen i USA. Som elev lärde sig bl.a. folkmusiklegenden från Greenwich Village, Dave Van Ronk,  låten och spelade in den som Cocaine Blues på albumet Inside Dave Van Ronk 1963. Reverend Gary Davis arrangerade alltså låten på det sätt som den idag är känd men han hävdade själv att han ursprungligen lärt sig den av en kringresande carnivalmusiker vid namn Irving Porter så tidigt som 1905. Vem Irving Porter var står skrivet i stjärnorna.

Många musiker har tolkat den här låten genom åren bl.a. Jackson Browne, Townes Van Zandt och Nick Drake, men ingen av de version jag hört kan mäta sig med Keith Richards. Denne ‘Mr. Happy Go Lucky’ kanaliserar all sin sårbarhet och ångest som man inte trodde fanns inom honom och gör den till sin helt egna blues. Det känns att Keith vet vad han sjunger om.