Archive for the ‘Mick Harvey’ Category

PJ Harvey med band, Filadelfiakyrkan 22/10

oktober 23, 2011

Precis efter att vi hittat lyckats lokalisera vår bänkrad blev det helt kolsvart i kyrkan och vi famlar i mörker. Ljuset återkommer när PJ Harvey glider in med sitt tre man starka band i tätt följe. Det var bara att finna sig till rätta i trappgången mellan bänkarna och låta sig svepas med på resor genom mörker, krig men också kärlek. Orkestern håller sig lite på sin egen kant på scenen, från balkongen sett till höger, omslutna och vända mot varandra som i ett separat inbjudande rum. Elorglarna, förstärkarna och trummorna bildar väggar om kärnan som viskar, gungar och dundrar. Till vänster på ganska behörigt avstånd står huvudpersonen ensam utanför rummet i mörkret iklädd en korpsvart klänning med släp och sin häftiga Valkyriekreation på huvudet. Om inte rösten talar helt för sig själv så är hon också beväpnad med stränginstrumenten cittra (autoharpa), akustisk nylonsträngad eller en kritvit vacker elgitarr.

Det känns som om varje hyllningsord redan är sagt och att krutröken på redaktionerna sedan länge lagt sig, men musiken i Let England Shake står fortfarande kvar, starkare än någonsin som en modern klassiker. Ett album som varken oväntat eller på något sätt olyckligt präglar kvällens konsert och som nog till stor del skapade ett så enormt tryck på biljetterna att det snabbt tillsattes en extrakonsert. Tack och lov för det! Men är det något lovorden kanske inte understrukit tillräckligt så är det den väloljade maskinen som Harvey haft med sig sedan inspelningen i kyrkan i Dorset. Jean-Marc Butty på trummor, multiinstrumentalisterna och gamla vännerna John Parish och Mick Harvey (ej bror). Tre musiker som tillsammans är tunga som pansarvagnar men samtidigt smidiga som katter, lika anpassningsbara som rinnande vatten blir de PJs förlängda arm eller vassa treudd. Nick Caves gamla vän Mick Harvey spelar massiv elbas, gitarr, orgel och elpiano, men hans rösts enorma register från djup bas till klar falsett i kombination med PJs är nästan mest häpnadsväckande. Han sjunger även ledsången i hymnen The Colour Of The Earth. Låtarna från Let England Shake får i liveversionerna precis den där extra kraften och nerven som man vill ha. John Parish manglar, gnider och vispar ackord och melodier på antingen dobro eller elgitarr men även han fingrar allt som oftast på ett elpiano om det inte blir så att de båda melodimakarna byter plats helt om som i hela havets stormar, några gånger lämnar också Butty sitt podie och spelar vid scenkanten på en gammal militärpuka. Musiken är så stor att det blir svårt att förstå hur det kan spelas av endast fyra personer.

(more…)

Annonser

Musikaliska Minnen och Mardrömsmusik

maj 4, 2010

Musiken kan vara ett instrument för tidsresor. Det är nog ett ganska accepterat ställningstagande om man tittar närmare på det. Då låtar, som man inte hört på länge men som man verkligen har uppskattat, plötsligt och oväntat dyker upp så kan man sköljas över av minnen från förr starkt förknippade till dem. Det är oftast vid dessa oväntade och helt anspråkslösa tillfällen som effekten blir som störst. Det hela handlar om situationen. Slår man på den gamla låten på stereon hemma så kanske effekten snarare blir den motsatta, att låten mest framstår som något gammalt och frånkopplat. ‘The element of surprise’ är väldigt viktig! Inte sällan delar man den gamla låten med en andra part som har en liknande relation till den och hörs den igen tillsammans så händer det att man tittar på varandra och säger: kommer du ihåg när..?

Musiken kan ha samma instinktiva effekt på minnet som luktsinnet, ni vet själva när ni går in i en butik och genom lukten helt plötsligt påminns om en leksaksaffär för 20 år sedan . På en bråkdel av en sekund är man på en helt annan, oväntad, bortglömd plats i minnet. En viktig sak att poängtera är att alla minnen som frammanas inte behöver vara glada, men det tenderar oftast vara så att vi hellre gärna minns det positiva, eller att det gamla rostiga förgångna förgylls av minnets omisskännliga nostalgiskimmer.   

Det finns dock tonsättare och musiker som medvetet är på jakt efter det fasansfulla i människans natur. Som vill väcka obehagliga minnen till liv. Många använder musiken för att teleportera lyssnaren till platser som inte är trivsamma, bortom vardagliga teman som hjärtesorg och tristess. De vill skaka om oss med bestialiska mord och människans grymhet. Teman som inte är så upplyftande men som ändå kan vara lika omvälvande och vackra som annan musik eller till och med mer så. Det är helt upp till den enskilde lyssnaren att göra den bedömningen. Kontentan är i alla fall att vissa musiker och musikstycken med ett väldigt raffinerat handlag verkligen lyckas med denna musikaliska teleportering till det mörka.

Nu hävdar inte jag att man på något verklighetstroget sätt skulle kunna visualisera ondskan, förödelsen och den obeskrivliga sorg som fanns (finns) efter bomben i Hiroshima om man inte upplevt den själv, men genom den avantgardistiske polske tonsättaren Krzysztof Pendereckis populära Threnody To The Victims of Hiroshima (1960) målas något upp som kanske kan ge en vindpust av det obehaget. Varför vill man uppleva det då? Styrkan i den här typen av ‘mardrömsmusik’ ligger nog mycket i att konfrontera våra minnen och åskådliggöra våra rädslor, i en strävan att övervinna dem. Det gör den relevant. Dessutom så har skräcken (ofta med en motvilja) alltid lockat. Spöksagor, skräckfilmer och nyheterna.  

I Nick Caves och Mick Harveys låt The Mercy Seat (Från albumet Tender Pray, 1988) skildras en mans sista smörjelse, från den elektriska stolen till guds tron i himmelen, genom en nattsvart text. Orden känns som de hittats ristade med en smutsig kolstump på en vägg i cellen, av en dödsföraktande hand. Låten gör sig dock bäst i Johnny Cashs avskalade version där just texten sitter i främsta rummet och den sparsmakade men effektiva instrumenteringen ångar på det oundvikliga, som Cash förstärker genom att verkligen förkroppsliga huvudpersonen som en karaktär av kött och blod. Det är en historia som väcker avsmak och en låt som låser in en i samma fängelse som berättaren, men där man lyckligtvis alltid får uppskov och släpps fri efter 4 minuter och 35 sekunder.  Det kanske är den frihetskänslan som är den främsta behållningen..

Från American III: Solitary Man (2000).