Senast Neil Young var på äventyr i Europa med Crazy Horse var så länge sedan som 2001, då spelade de återkommande den officiellt outgivna låten Gateway of Love. På albumet Are you Passionate från året därpå fanns låten nedskriven på baksidan av konvolutet men spårlöst försvunnen i ljudande form. Istället fångades tack och lov låten in av den europeiska publiken och cirkulerar därför i olika bootlegversioner där den bästa jag hört faktiskt är från Globen i Stockholm. Gateway of Love är en nätt dansande jätte som med långa kliv tar oss med på en vandring mot solnedgången.
Tyvärr, tyvärr, tyvärr spelar inte bandet i en ordentlig lokal i sommar utan på festivalen Way Out West i Göteborg. Detta innebär att man återigen skulle behöva göra resan, trängas å stångas för att få en någorlunda bra plats och sedan trängas å stångas för att få behålla den och därför missa halva konserten. Efter att ha fått barn blir det en övermäktig uppgift och jag har kommit till ro men tanken att det inte blir något, men det gnager ibland till lite då man slås av tanken att detta troligen är hästens sista stegring.
Sedan några år tillbaka har det funnits en rund grön logga på mitt skrivbord, i dess mitt ligger det också tre svarta krökta streck ovanpå varandra. När man trycker på den brister fördämningen och en okontrollerbar störtflod rusar fram. Miljontals låtar och musikstycken ligger där inne å skaver mot varandra, så tätt att man inte hinner lyssna klart förrän nästa börjar gnissla och upptar all uppmärksamhet. Man blir snabbt frånvarande i sitt lyssnande där inne, man hör ingenting ordentligt när man i ett viljelöst tillstånd klickar på länkarna till relaterade artister. ”Tänk om jag till slut hittar något fantastiskt och nytt, bara ett litet klick till så kanske…”. Istället för att ta in den musik som faktiskt ljuder i detta nu kikar man ständigt ängsligt runt hörnet, ett ofrånkomligt faktum för mig. Kanske är detta förbannelsen för att pandoras ask öppnats lite på glänt. Kaoset blir till slut för stort och jag kastar mig ut därifrån och låser dörren bakom mig. Pustar ut. Jag håller mig helst borta därifrån, men den gröna knappen ligger fortfarande kvar på skrivbordet…jag hittade trots allt Bert Jansch därinne en gång.
Ett underbart japanskt-amerikanskt samarbete från albumet Blood Line (1980). Bilden på klippet föreställer lite felaktigt den kubanske gitarristen Manuel Galban till vänster och Ry Cooder som tillsammans spelade in grammyvinnaren Mambo Sinuendo 2003. Jing Jings glädje och tempo smittar ofiltrerat av sig, även på min lilla dotter. Glad Midsommar!
Mainstreamhousens framgång eller snarare monstruösa succé de senaste åren har gjort många inom kritikerkåren förbryllade i jakt på dess förklaring men samtidigt sugit dem rakt in i psykosen. Det har dragits paralleller till hur stureplansstekarnas totala världsfrånvändhet med stark borgerlig vind i seglen till sist spridit sin eskapistiska och monotona partymusik till den stora massan unga vuxna. Men den genomgående stora förklaringen till att Swedish House Mafia säljer slut Friends arena tre gånger om på bara några timmar och att Summerburst är en av de ytterst få som inte märkt av festivalkristiderna ska tydligen, enligt tidningarna, vara dansen. Det pratas om världens största dansgolv och att ”folk är trötta på att bara glo på några med gitarrer i fjärran. Folk vill dansa!” Dansa? Då Svt pliktskyldigt sände live från ovan nämnd festival förra året såg jag ingen, ingen, som dansade. En arm i luften och lätt gungande från sida till sida. Publikhavet växte successivt och då började folk istället att hoppa upp och ner, fortfarande med en arm sträckt i skyn. Att alla fortfarande står vända mot scen förringar inte heller det faktum att det påminner om vilken rockkonsert som helst, skillnaden är bara nu att en ensam DJ står ännu längre bort från publiken, på en jättehög piedestal, också han (det är i princip uteslutande män som vanligt) med en arm i luften. Alltid huvudet på sned och ena örat i hörluren, kan man inte för en gångs skull fixa fram ett headset som inte kräver denna ansträngning för nacken?
En annan återkommande devis är att vi (allihopa) en gång för alla måste förstå hur stora våra houseartister egentligen är, ute i stora världen. Aha men då måste vi här hemma förstås också börja lyssna! Tack för upplysningen. Förresten verkar inte housen redan tillräckligt stor i Sverige nu? Hur mycket större ska den egentligen bli? Lika stor som en bubbla? Som kan spricka när som helst? Vi får helt enkelt vänta å se.
THENPLAYON 