Neil Young var utanför ingången till ICA. Iklädd slitna blåjeans, vit t-shirt och träskor stod han orakad och lastade upp något på sin gamla cykels pakethållare. Jag passerade honom på vägen ut mot parkeringen. Skulle jag sagt något tänkte jag? ”Du, tack för din musik” eller nått i den stilen? Hur många har inte gjort det innan mig och hur värdefullt hade det trots allt varit för honom egentligen? Han var ju upptagen med annat. Viljan att vara originell och unik i sin beundran är för stor för så små ord. Självklart vill man att ens egna tacksamhetsyttringar blir de mest betydelsefulla idolen någonsin fått. Beundrarens bekräftelsebehov är inte att underskatta, går snarare inte att överskatta. Det krävs även mod att ta sats och stega fram och visa sin uppskattning men tyvärr sker nog denna yttring oftast med stark substantiell influens, ett spritångande ”du är fan bäst!” tätt intill idolens ansikte har nog genom åren urholkat känslan av genuin tacksamhet. I spritens dimma kan ju vem som helst bli gud. Neil cyklade sen iväg och det var väl lika bra det.
Rest in peace Donald ”Duck” Dunn.
THENPLAYON 