Archive for the ‘JJ Cale’ Category

JJ Cale Död

juli 28, 2013

Fick ett hugg i bröstet när jag läste det nyss. En i musikerkretsar djupt vördad låtskrivare och gitarrist med oefterhärmlig känsla för det tillbakalutade groovet och de perfekt avvägda tonböjningarna som sänder rysningar av välbehag. En ödmjuk legend som bara blev 74 år. Må du vila i frid JJ och tack för det vackra du lämnar efter dig.

Crazy Mama är från Cales helgjutna och dessutom klassiska debutalbum Naturally från 1972. Här framförd live 1979 med bland annat den skäggprydde södergentlemannen Leon Russell på elpiano.

Annonser

Call Me The Breeze – JJ Cale

mars 25, 2011

Vi kan nog utesluta att det är vår iskalla motvind som JJ Cale har i åtanke här. Stormen som slår upp sand i ansiktet, trycker sig igenom tyget, sen skinnet och som avslutningsvis landar isande i benmärgen. Usch! Nä, Cales breeze har snarare en genomvarm ton som sätter en trygg harmoni i rörelse likt böljande grönt gräs. 

Som en av ledfigurerna inom Oklahomas ”Tulsa sound” har JJ Cale influerat många musiker genom åren. Stilen smälte löst samman rockabilly, blues, country, lite jazz och det sena 50-talets rock’n’roll till det vi hör i klippet ovan, allt framfört på ett omisskännligt tillbakalutat sätt som Cale aldrig svikit. Någon på youtube kommenterade framförandet och påpekade att ”om det skulle bli mer laid-back, så skulle han ramla baklänges”, en komisk men fin beskrivning. Musiken är vad den är, låter sig inte stressas och verkar anspråkslöst helt enkelt bara njuta av att få finnas till. Eric Clapton föll pladask för Cale och kom att tolka flera av hans sånger, däribland Cocaine, som blev fundamental i engelsmannens repertoar och därmed också mer skonsam för JJs plånbok. 2006 slog de sina påsar ihop och spelade in albumet The Road To EscondidoCall Me The Breeze spelades ursprungligen in med trummaskin och är från albumdebuten Naturally från 1971 och bland annat Johnny Cash och Lynard Skynard gjorde egna versioner av den. Den totalt avslappnade attityden som finns i Cales ofta kontemplativa musik är inget som går att efterapa, framförallt inte hans ytterst välformulerade och minimalistiska känsloutspel på gitarren.

(OBS! Var god ignorera den påfrestande brittiska gubben i de inledande sekunderna.)