Vi kan nog utesluta att det är vår iskalla motvind som JJ Cale har i åtanke här. Stormen som slår upp sand i ansiktet, trycker sig igenom tyget, sen skinnet och som avslutningsvis landar isande i benmärgen. Usch! Nä, Cales breeze har snarare en genomvarm ton som sätter en trygg harmoni i rörelse likt böljande grönt gräs.
Som en av ledfigurerna inom Oklahomas ”Tulsa sound” har JJ Cale influerat många musiker genom åren. Stilen smälte löst samman rockabilly, blues, country, lite jazz och det sena 50-talets rock’n’roll till det vi hör i klippet ovan, allt framfört på ett omisskännligt tillbakalutat sätt som Cale aldrig svikit. Någon på youtube kommenterade framförandet och påpekade att ”om det skulle bli mer laid-back, så skulle han ramla baklänges”, en komisk men fin beskrivning. Musiken är vad den är, låter sig inte stressas och verkar anspråkslöst helt enkelt bara njuta av att få finnas till. Eric Clapton föll pladask för Cale och kom att tolka flera av hans sånger, däribland Cocaine, som blev fundamental i engelsmannens repertoar och därmed också mer skonsam för JJs plånbok. 2006 slog de sina påsar ihop och spelade in albumet The Road To Escondido. Call Me The Breeze spelades ursprungligen in med trummaskin och är från albumdebuten Naturally från 1971 och bland annat Johnny Cash och Lynard Skynard gjorde egna versioner av den. Den totalt avslappnade attityden som finns i Cales ofta kontemplativa musik är inget som går att efterapa, framförallt inte hans ytterst välformulerade och minimalistiska känsloutspel på gitarren.
(OBS! Var god ignorera den påfrestande brittiska gubben i de inledande sekunderna.)
Etiketter: 1971, Call Me The Breeze, Cocain, Eric Clapton, JJ Cale, Johnny Cash, Musik, Naturally, Oklahoma, The Road To Escondido, Tulsa Sound
THENPLAYON 
Kommentera