Posts Tagged ‘Eric Clapton’

Walkin Blues – Eric Clapton

december 20, 2012

I ett inslag på Go’Kväll häromkvällen klingade öppningstonerna ur en blues som drog mina öron åt sig. Jag tänkte först att det var en sådan där standardiserad gitarrslinga men insåg i takt med de smakfulla tonvändningarna att detta faktiskt var bra, riktigt bra. Sången tog vid och det visade sig vara Eric Clapton med Robert Johnsons Walkin Blues från braksuccén Unplugged (1992). Att jag aldrig riktigt lyssnat igenom albumet gjorde det möjligt att förutsättningslöst ta in musiken. Glatt överraskad insåg jag slutgiltigt Claptons enorma kvalitéer i de helt avskalade och akustiska bluesnumren, att det kanske är i det fältet han är som bäst.

Levon Helm (26 maj 1940 – 19 april 2012)

april 21, 2012

Bara någon månad från sjuttiotvåårsdagen tog strupcancern Levon Helms liv. En sjukdom som först drabbade honom i slutet på nittiotalet men som han lyckades hålla stången fram till bara häromdagen. Den sista tiden i cancerns obarmhärtiga och obotliga slutstadie gav i alla fall familj och vänner tid för ett sista farväl. Dottern Amy och frun Sandy skickade för fyra dagar sedan ett officiellt avskedsbrev som framförde Levons stora tacksamhet gentemot alla fans som lyssnat och uppskattat musiken. Brevet underströk även att detta också var ett sista farväl från en man som levt för att spela och sjunga livet igenom:

fill the room up with music, lay down the back beat, and make the people dance!”.

(more…)

Johnny Shines (& Robert Johnson)

april 19, 2011

 

En ung Johnny Shines (mitten) rörde sig på gatorna och de ruffiga jukebox-haken runt om i Memphis, Tennessee, spelade akustisk gitarr med slide. Den ömma modern hade vidarefört sina gitarrkunskaper till Johnny men av en eller två anledningar lämnade han storstan, musiken och åkte västerut till granstaten Arkansas 1932 och jobbade på farm i tre år, fram tills han av en slump stötte på bluesens största spöke, Robert Johnson. Shines såg åter ljuset och tack vare Johnson fick han den musikaliska gnistan tillbaka. Tillsammans påbörjade de ett nästan tvåårigt äventyr som gick genom södern och faktiskt ända upp till provinsen Ontario, Kanada, där de fick möjligheten att framträda i en lokal radiostation. I en intervju från den brittiska dokumentären The Search For Robert Johnson (1991) berättade Shines hur de båda bland annat höll sig flytande på vägarna tack vare de frikostiga kvinnor som mot lite blues gav mat och husrum. Ett år efter att de två kompisarna skiljdes åt dog Robert Johnson under minst sagt mytomspunna omständigheter. Förutom att helt enkelt dö (27 år ung, som många andra i musikhistorien) låg legendens fundament framförallt i hans påstådda kontakt med djävulen, som vid ett vägskäl gett honom musikens gåva i utbyte mot hans själ.  Ett tragiskt svartsjukedrama är en annan av många teorier. Johnson fick hur som helst aldrig uppleva någon kommerciell framgång, heller inte den oomstritt episka status som befästes runt honom i början på 60-talet med en nyutgåva av inspelningar från 1936-37. Bob Dylan och alla andra dådtida ledande folk- och bluesutövare trollbands av de knastriga inspelningarnas gäckade röst som tätt åtföljdes av en intensiv och dynamisk akustisk gitarr. I inspelningarna återfinns en hel drös melodier som vi idag kallar klassiker.

Johnny Shines slöt aldrig några faustianska förbund utan turnerade vidare runt i södern för att slutligen flytta till Chicago 1941 och börja arbeta som byggarbetare och deltidsmusiker. Han fick möjlighet att göra inspelningar för både Columbia 1946 och Chess 1950 men fick inte musiken distribuerad. Shines fortsatte spela på små klubbar med lokala musiker när hans musik väl blev utgiven 1952. Försäljningen uteblev och besviken på branschen lämnade han scenen för bygget. Skulle han också behövt vandra till vägskälet?

Njaej, till slut fick ändå Johnny Shines (bättre sent än aldrig) konstnärlig upprättelse, när han 1966 fotograferade på en bluesklubb i Chicago. Av en slump ”upptäcktes” han av Vanguard Records som gav honom möjligheten att spela in några låtar på de framgångsrika samlingsalbumen Chicago Blues Today!.  Möjligheterna kommer kanske enklare när man slutat jaga och istället börjat slappna av. Efter det rullade allt i alla fall på, med turnéer och troligtvis ett mycket glädjande allmänt erkännande för Johnny Shines, som nu hade ett eget band och även började spela mycket med Robert Johnsons styvson Robert Lockwood Jr på 70-talet. De var bland de sista levande musiker som hade ena foten i traditionell akustisk deltablues och arvet från jorden i söder och den andra foten i en senare elektrisk Chicagoblues från stadens elnät. Det var en väg som många bluesmusiker och blivande legender kom att vandra men det var en väg som sådana som Shines trampat upp. Shines tampades på åttiotalet med krämpor och handikapp efter en stroke men fortsatte trots allt att spela musik. Shines gick bort 1992 och blev postumt introducerad i bluesens Hall of Fame samma år, vad det nu är värt. Trots Shines sena genombrott och erkännande blev han aldrig lika känd för gemene man som sin gamle vän, men hans kraftfulla stämma och gitarrspel tillhör en legend.

Johnny Shines spelar Robert Johnsons Sweet Home Chicago.

(more…)

Call Me The Breeze – JJ Cale

mars 25, 2011

Vi kan nog utesluta att det är vår iskalla motvind som JJ Cale har i åtanke här. Stormen som slår upp sand i ansiktet, trycker sig igenom tyget, sen skinnet och som avslutningsvis landar isande i benmärgen. Usch! Nä, Cales breeze har snarare en genomvarm ton som sätter en trygg harmoni i rörelse likt böljande grönt gräs. 

Som en av ledfigurerna inom Oklahomas ”Tulsa sound” har JJ Cale influerat många musiker genom åren. Stilen smälte löst samman rockabilly, blues, country, lite jazz och det sena 50-talets rock’n’roll till det vi hör i klippet ovan, allt framfört på ett omisskännligt tillbakalutat sätt som Cale aldrig svikit. Någon på youtube kommenterade framförandet och påpekade att ”om det skulle bli mer laid-back, så skulle han ramla baklänges”, en komisk men fin beskrivning. Musiken är vad den är, låter sig inte stressas och verkar anspråkslöst helt enkelt bara njuta av att få finnas till. Eric Clapton föll pladask för Cale och kom att tolka flera av hans sånger, däribland Cocaine, som blev fundamental i engelsmannens repertoar och därmed också mer skonsam för JJs plånbok. 2006 slog de sina påsar ihop och spelade in albumet The Road To EscondidoCall Me The Breeze spelades ursprungligen in med trummaskin och är från albumdebuten Naturally från 1971 och bland annat Johnny Cash och Lynard Skynard gjorde egna versioner av den. Den totalt avslappnade attityden som finns i Cales ofta kontemplativa musik är inget som går att efterapa, framförallt inte hans ytterst välformulerade och minimalistiska känsloutspel på gitarren.

(OBS! Var god ignorera den påfrestande brittiska gubben i de inledande sekunderna.)

These Days – Gregg Allman med Graham Nash

juni 17, 2010

Gregg Allman, rockern från södern, en överlevare. Han grundade The Allman Brothers Band tillsammans med sin gitarrspelande storebror Duane och 1969 släpptes debutskivan. Gregg sjöng och spelade hammond-orgel men storebror var kapellmästaren och dirigerade det sex man starka bandet. Allman Brothers  stack ut i mängden med två sologitarrister och två trummslagare varav Butch Trucks stod för den primitiva kraften och Jaimoe Johansson för en broderande finess i luckorna. Gregg och trummisarna är de enda från originaluppsättningen som idag finns kvar i bandet. Utöver Duane så spelade Dickey Betts gitarr och bassisten Berry Oakley bidrog med ett väldigt melodiöst basspel, en tradition som än idag präglar Allman Brothers.

Duane Allman sågs av många som en av de främsta gitarristerna i USA och han spelade även tillsammans med bl.a.  Wilson Pickett och Aretha Franklin. Hans explossiva slidespel häpnade många och han är en frekvent referensperson hos många slidespelare. Han ligger bland annat bakom det odödliga öppningsriffet på Eric Claptons låt Layla från 1970. Allman Brothers älskade att spela och de gjorde sig kända som ett enastående band på scen. Livealbumet Live At Fillmore East (1971) är en milstolpe och till skillnad från de två föregående studioalbumen så fångades här deras kraft och det blev även deras verkliga genombrott. Duane Allman väjde för en lastbil och sladdade med sin motorcyckel samma år och omkom 1971. Chockade färdigställde bandet sin tredje studioskiva Eat A Peach (1972) som både innehöll livematerial med Duane och nytt studiomaterial inspelat efter olyckan. Tragedin var total när Berry Oakley osannolikt omkom i en motorcyckelolycka året efter Duane. Förödelsen till trots fortsatte bandet mot alla odds att göra skivor med nya bandmedlemmar men kom att sargas av inre stridigheter, framförallt mellan Dickey Betts och Gregg Allman. Dickey Betts leder idag sitt band Great Southern. Gregg var ung och hade förlorat sin älskade bror Duane, sorgen dränktes med alkohol och tunga droger i ett 25 år långt mörker. 

Duane ”Skydog” Allman

I klippet sitter Gregg på stupets kant i ett program lett av Graham Nash tidigt 90-tal och tillsammans framför de Jackson Brownes These Days, en låt ursprungligen skriven av en 16-årig Browne för Velvet Undergrounds före detta sångerska Nico. Gregg Allman har varit nykter sedan mitten på 90-talet, alltså några år efter detta hjärtskärande klipp, och verkar ha kunnat gå vidare med sitt liv. Idag turnerar han fortfarande med sitt Allman Brothers runt om i Nordamerika och återväxten har säkrats under 00-talet genom trummisen Butch brorson Derek Trucks, en av de nya gitarrhjältarna som för Duanes arv vidare med ett otroligt slidegitarrspel.

Omslaget av Live At Filmore East (1971) Fr. Höger: Jaimoe Johanson, Duane Allman, Gregg Allman, Dickey Betts (sittande), Berry Oakley och Butch Trucks. För den uppmärksamme så återfinns en replika av omslaget i filmen Almost Famous (2000), dock med det fiktiva bandet Stillwater i exakt samma poser. En fin liten hyllning av regissören Cameron Crowe som likt huvudpersonen i den självbiografiska filmen var en ung musikskribent som följde med på rockturné, alltså The Allman Brothers Bands turné. Är inte Dickey Betts väldigt lik ”John Hammond from Stillwater”?.