Posts Tagged ‘1971’

Ray Manzarek spelar vidare

maj 21, 2013

Överjordiska toner höjer musiken, de är för de flesta svårfångade men Ray Manzarek hade förmågan att hitta dem i orgeln och i skapandet tillsammans med The Doors. Något som gör att exempelvis Hyacinth House fortfarande står utan en endaste rynka efter fyrtiotvå år. Tack för allt och bon voyage Ray!

Annonser

Slit å Släng (tidens melodi)

maj 20, 2013

Över tusen fabriksarbetare döda i Bangladesh för cirka en månad sedan, en ohygglig jättekatastrof som i media inte kommer ägnas några minnesstunder, man riktar nyheterna mot de överlevande i rasmassorna och konstaterar glatt att ännu en person hittats, ”låt oss nu fokusera på det positiva i allt det jobbiga”. De tusentals, övervägande kvinnor, som strukit med är inte värda att sörja över eller rikta strålkastarljuset mot. Dödstalen blir som vanligt bara siffror som presenteras på samma sätt som H&Ms vinstmarginaler. Idag rasade ytterligare ett tak ihop på en fabrik i Kambodja med 23 skadade, på Svts hemsida benämns det som en ”incident”, en lite väl lindrig benämning kan man tycka. Behövs det sägas att fabriken producerar kläder för H&M?

På ett perverst slösaktigt sätt ser kunden sig som en rik sultan när den klampar in i H&M-butikerna (liknande känsla innehas på IKEA), man har råd med en helt ny garderob om man vill. Det är ju såå billigt. Skit samma att tröjan skrumpnar ihop efter första tvätten eller att jeansen tappar all passform då kemikalierna lämnat tyget, det är ju bara att köpa nytt! Den framgångsrika filosofin har möjliggjorts av de brutalt utnyttjade fabriksarbetarna och närt den svenska klädjätten till ett multinationellt monster, vad ska familjen Persson göra för sina absurda arvoden? Vad köper man efter att ha köpt allt och har säkrat sin familjs och kommande generationers ekonomiska trygghet (överflöd)? Inte kan det väl bara vara pengarna som är drivkraften? Är det idén om ”make daddy proud” som får Karl-Johan att backa och mumla i säkerhetsfrågorna. Kapitalet och materialismen kan väl inte vara hela förklaringen till att man går över lik för sin avkastning?

Hur kan en t-shirt kosta 49:90:-? Svaret finns alltid på lappen vid halsen: Made in Bangladesh.

Bangladesh från George Harrisons banbrytande välgörenhetskoncert från 1971.

Lookin’ At Tomorrow (A Welfare Song) – The Beach Boys

november 21, 2011

Ett litet stycke stämningsfull musik både skriven och sjungen av gitarristdoldisen Al Jardine från Beach Boys (sjuttonde!) album Surf’s Up (1971). En skiva som drog lite åt ett annat håll, bort från Brian Wilson som i hans välkända besatta arbete med det outgivna storverket SMiLE vid det laget hamnat djupt in i depressionens dimma. Allt arbete med albumet kraschade 1967 och kom under fyrtiofem långa år enbart att cirkulera i bootlegsspillror. Myten om en förlorad ark närdes av många och med tiden började den räknas som det mest efterlängtade, ej utgivna, albumet. Ändå letade sig många av låtarna från SMiLE in i kommande Beach Boys-album, kanske mest märkbart  i kompromissen Smiley Smile (1967) som utgavs halvfärdig i ett tumult kring Brian Wilsons nedgående mentala hälsa och Carl Wilsons flykt från militärtjänsgöring, inre konflikter i bandet och yttre med skivbolaget. Good Vibrations och Heroes and Villains var två låtar som slängdes in i produktionen. Till sist och trots allt färdigställde Wilson en soloversion av sin vision 2004, tillsammans med musiker från det dåvarande turnébandet och med originaltext skriven av sin gamla parhäst Van Dyke Parks.

Nyligen släpptes också The Smile Sessions (2011), där de spridda orginalinspelningarna användes i en rekronstruktion av det en gång tilltänkta slutresultatet. Mycket, det mesta, känner man som sagt igen från andra studioalbum och SMiLEs tilltänkta mittpunkt Surf’s Up blev ju till och med ett titelspår.

(more…)

Scorpio’s View – Lalo Schifrin

augusti 30, 2011

En skjutgalen psykopat som kallar sig Scorpio sprider skräck i San Francisco sommaren 1971. Med ett jaktgevär siktar han in sig på totalt oskyldiga offer som kvinnor och barn. Komissarie Harry Callahan har tagit sig an det smutsiga uppdraget att om natten jaga honom uppe på stadens hustak. Den första stilbildande filmen om Dirty Harry (1971) låg i en av alla dessa dvd-högar på snabbköpet…

(more…)

Solitude – Black Sabbath

augusti 7, 2011

Vilse i skogen eller i utkanten av staden. Lutad med ryggen mot ett gammalt vitkalkat stenhus med halmtak, frusen ihopkurad och omsluten av total ensamhet i en bortglömd by.

För mig finns ett slags naturromantiskt skimmer över låten som Ozzy Osbourne sjunger på ett nästan oigenkännligt mjukt sätt och som Tony Iommi ger mystiskt skimmer genom flöjten och den minimalistiska gitarren. Jag kom i kontakt med musiken på Black Sabbaths Album Master of Reality (1971) i Australien genom en Big Lebowski-karaktär vid namn Marc. Han hade beslutat sig för att sluta sitt jobb och sedan på cyckel ta sig hela vägen runt sin gigantiska kontinent, en varm människa som bar på något sorgset. Förutom Black Sabbath så varvade han frekvent med Cat Stevens. Marc hade nog beslutat sig att börja ta dagen helt som den kom, han kunde sitta ensam i timmar och bara stirra ut och lyssna på musik,  utöver hans tvivelaktiga diet av veggiemite och kex så hade han även god aptit på öl och rökdon. Jag vet inte vart han befinner sig just nu men jag hoppas att han tog sig runt Australien helskinnad. Kan inte lyssna på albumets inledande rökhosta på Sweet Leaf eller höra den besjungna ensamheten i Solitude utan att skänka honom en tanke.

Marc, wherever you are this one’s for you!

Al Kooper Introduces Shuggie Otis

juli 13, 2011

…så sprakar Al Kooper Introduces Shuggie Otis igång på vinylspelaren som en varm sommarhälsning från 1969. En skiva med ett par låtar som för mig återspeglar den bästa sortens spelglädje, både hos den redan luttrade Kooper och hans 15-årige protégé tillika underbarn Otis. Tolkningen av Booker T & The MG’s Double or Nothing glider som en cyckel på en sommarväg och A-sidans avslutande spår Lookin’ For A Home svalkar lika härligt som ett kvällsdopp. Al Koopers röst och Shuggies gitarrspel i slutet bäddar in mig i ren gemytlighet.  Forna somrar vaknar till liv genom den här skivan och man börjar gunga lustigt i takt eller sluter ögonen i ett ifrågasättbart uttryck för njutning utan att man bryr sig om det.

Call Me The Breeze – JJ Cale

mars 25, 2011

Vi kan nog utesluta att det är vår iskalla motvind som JJ Cale har i åtanke här. Stormen som slår upp sand i ansiktet, trycker sig igenom tyget, sen skinnet och som avslutningsvis landar isande i benmärgen. Usch! Nä, Cales breeze har snarare en genomvarm ton som sätter en trygg harmoni i rörelse likt böljande grönt gräs. 

Som en av ledfigurerna inom Oklahomas ”Tulsa sound” har JJ Cale influerat många musiker genom åren. Stilen smälte löst samman rockabilly, blues, country, lite jazz och det sena 50-talets rock’n’roll till det vi hör i klippet ovan, allt framfört på ett omisskännligt tillbakalutat sätt som Cale aldrig svikit. Någon på youtube kommenterade framförandet och påpekade att ”om det skulle bli mer laid-back, så skulle han ramla baklänges”, en komisk men fin beskrivning. Musiken är vad den är, låter sig inte stressas och verkar anspråkslöst helt enkelt bara njuta av att få finnas till. Eric Clapton föll pladask för Cale och kom att tolka flera av hans sånger, däribland Cocaine, som blev fundamental i engelsmannens repertoar och därmed också mer skonsam för JJs plånbok. 2006 slog de sina påsar ihop och spelade in albumet The Road To EscondidoCall Me The Breeze spelades ursprungligen in med trummaskin och är från albumdebuten Naturally från 1971 och bland annat Johnny Cash och Lynard Skynard gjorde egna versioner av den. Den totalt avslappnade attityden som finns i Cales ofta kontemplativa musik är inget som går att efterapa, framförallt inte hans ytterst välformulerade och minimalistiska känsloutspel på gitarren.

(OBS! Var god ignorera den påfrestande brittiska gubben i de inledande sekunderna.)