Måndag. Måndag. Ibland är du bara så fruktansvärt ogenomträngligt grå och trist och trött och… Låt oss inte ens tala om dig. Ta det inte personligt eller så men för guds skull kan du inte rycka upp dig lite? Du står där med ihåliga ögon, smutsiga beiga kläder och en svag ogästvänlig doft av sur svett. Visa lite vett och etikett och skyll inte på att du alltid tar smällen för helgen. Ett tips kan vara att försöka leva sig in i vad som pågår för stunden, fokusera på nuet och närvara här utan att distraheras av framtida företag, tidens ångestgivande förgänglighet eller det avundsjuka sneglandet på lilla lördag. Fokusera på det du har så kan även du måndag, åter börja lysa. Jag har inte gett upp hoppet om din underliggande förträfflighet!
Organisten Eric Malmberg och trummisen Ulf Möller utgjorde den talangfulla duon Sagor & Swing, som mellan 2001 och 2004 hann spela in fyra album på indie-bolaget Häpna (där albumaktuella Anna Järvinen också huserade, hon släpper den 30:e mars sin tredje skiva på ett pånyttfött Stranded Rekords). I musiken var Bo Hanssons ande starkt närvarande, kanske framförallt Hansson & Karlssons uttryck, men att enbart jämföra dem med föregångarna vore inte rättvist, eftersom de hade ett eget uttryck med egna klanger och härlig melodisk idérikedom. Däremot var fasciationen för Bo Hansson inget Eric Malmberg försökte dölja, exempelvis gjorde han en tecknad serie om Hansson & Karlssons äventyr i världsrymden som gästspelade i Dagens Nyheter 2000 och samarbetade även flera gånger med sin stora idol, bland annat på sitt soloprojekt Verklighet & Beat (2007).
Minns att jag nästan föll av stolen (om jag nu satt ner) när jag för första gången hörde låten Postmodernism från Sagor & Swings sista skiva Orgelplaneten (2004). Det var musik som väckte nostalgiska minnen från ett bortglömt nintendoäventyr samtidigt som det virvlade runt barr och mossa. Omtumlande. Vi får dock hålla till godo med fina videon ovan och låten In I Skogen från Melodier och Fåglar (2002).
(Postmodernism och mycket annat kan du höra på Häpnas hemsida under kategorin downloads, följ länken nere till höger)
Konstnären är fast i ett rum, bunden av tid och kidnappad av de rationella föreställningarna om världen. Konstnären, låt oss kalla den för musiker, försöker aktivt att slita sig loss och sparka upp dörren till det frias djupblå skyar och lätta bris mot kinderna. Det ogästvänliga rummet dammar lätt igen och erbjuder bara ett dunkel som snålt på solljus blir en kvalmig torr atmosfär helt utan inspiration. Rummet är alltså ingen plats för en musiker, en poet, en bildkonstnär eller överhuvudtaget någon som på ett eller annat sätt vill vara kreativ och släppa in ljuset i tillvaron. Ändå är många fast där inne, de flesta sorgligt nog ofrivilligt.
Igår kväll jämnades i alla fall rummet tillfälligt med marken i den återupplivade (kanske aldrig döda?) Gyllene Cirkeln. Nä, ingen öppen planlösning utan kvar var bara betongfundamentet. Helt plötsligt kunde man se långt bort mot horisonten igen, ända bort till den glömda strandremsan. Musiken som gamla vänner och nya begåvade beundrare vackert framförde gjorde att man inte reflekterade eller provocerades över rummets bokstavliga trängsel. Mästaren Kenny Håkansson spelade som vanligt på sin gitarr innerligt lyhört med ett ansiktsuttryck som visade en vördnad för varje spelad ton och vid sin sida en aspirerande arvtagare i Reine Fiske. Ur Trollkarlens Hatt plockades öppningsspåret Storstad fram och angav den högaktningsfulla tonen av en väl inrepeterad orkester med orgel, blås och en fantastisk rytmsektion som inte lämnat något åt slumpen. Trots rummets alla världsliga hinder av bristande benutrymme och insyn till scenen så kopplade musiken sitt grepp och förde mig in i Bo Hanssons sagolika värld, bortom dammiga lokaler. Kedjorna lossades från ömmande kalla leder och man stod varm ute i det fria igen trots vinterkylans återkomst.
Janne Carlsson mindes sin gamle spelkamrat som ”inte riktigt klok” i ett inledande fint tal och satte sig sedan ner för att i aftonens andra kapitel framföra en trummor och orgel duett. Att få höra och se trumslagaren slå sönder takets gipsskivor fick ljuset och värmen att återigen komma in. Denna gång i inspirationens frihet. Lyssna, fråga och svara i en vänskaplig musikalisk dialog. Börja om utan att vara rädd för repressalier, våga lita fullt ut på sin talang och ge sig hän. Ett antal passager var verkligen häpnadsväckande och var värda stunder av viss väntan. Ger man bara lite tålamod och tid så får man så mycket tillbaka. Janne Carlsson gav allt han hade att ge och det var härligt att se, denna gång bra placerad längst fram vid scenkanten.
Bo Hanssons gamla bandkolleger Fläsket Brinner kämpade tillsammans i en sann laginsats som kvällens sista nummer. Ingen är större än musiken som framförs och alla i bandet ger sitt viktiga bidrag till helheten som svänger, gungar, böljar och kraftfullt kombinerar de tidigare två akternas olika förhållningssätt: Den välrepeterade elegansen och de totalt fria tyglarna. Erik Dahlbäcks frenetiska spel på trummorna var en häftig syn och den alltid harmoniske Göran Lagerbergs bas blev en garant för att kaoset inte skulle brisera totalt, däremellan skapades fritt spelrum för bland annat Bengt Dahlén att melodiskt gå loss med murbräcka. Vilken afton till minne av Bo Hansson!
Fläsket Brinner sannerligen med Bosses Låt från 1971 men troligtvis utan Bosse själv på denna liveversion.
Idag är det den första dagen på 2010 års upplaga av månaden oktober. Säpo höjer terrorhotet till en trea på en femgraders terrorskala! Det är alltså bara att stanna hemma och vänta ut stormen. ”Har vi anledning att vara rädda?” frågar man på rapport. Nyhetsredaktionerna fick en kanonstart på månaden och helgen. På grund av denna skrattretande skrämselpropaganda föll landet Tuvalus nationaldag helt i glömska. Ett land tillhörande regionen Polynesien i sydvästra Stilla Havet bestående av nio öområden, cirka 1.000 km norr om Fiji, med en befolkningsmängd räknad till cirka 12.000 personer. Alltså nästan tillräckligt många att fylla globen en konsertkväll men likväl en fullvärdig nation. Grattis Tuvalu! Kul att ni finns.
Musikaliskt ackompanjemang till denna dag skulle kunna vara musik skapad av urkraften Hansson & Karlsson som i slutet av september återkom i vårt medvetande med ”ny” musik från slutet av sextiotalet. I alla fall ej tidigare utgiven musik. Musik man inte visste existerade och inte visste att man behövde förrän den från ingenstans uppenbarade sig. För en beundrare av den i år bortgångne mästaren Bo Hanssons melodiska idérikedom och Jan Carlssons fantastiska nyansrika trumspel så är denna utgåva, av både outgivet studiomaterial och även liveframträdanden, en otroligt glädjande hälsning från Hansson och Karlssons universum. Tack för vykortet och födelsedagspresenten!
”Det som Bosse och jag tycker är så djävla roligt med improviserad musik, det är att när vi hamnar på ett ställe där vi aldrig har varit förut, så kutar vi inte förbi, utan vi vad var det – höhöhö – sen börjar vi kolla där och greja, så vi kan släppa hela biten och hoppa ner i diket som man säger och bara rota där. Och ser oss omkring och sedan kanske vi tycker attdet här ledde ingen vart, det var kul och så upp på motorvägen igen.”
– Janne Loffe Carlsson beskriver Hansson & Karlssons musik.
Två veckor efter sin 67:e födelsedag avled en av svensk musikhistorias mest säregna och talangfulla musiker. Det finns ingen som kan likställas med Bo Hansson, det finns ingen som haft det oerhört lekfulla anslaget.
Under 60-talets andra hälft gjorde Bo tillsammans medjazztrummisen Janne ‘Loffe’ Karlsson karriär som organist i den legendariska trummor och orgel duon Hansson & Karlsson. De spelade odefinierbart och red utan tyglar runt i alla möjliga musikaliska landskap. Efterapare dyker upp än idag, totalt fascinerade av vad de åstakom och försöker ofta förgäves nå dit. Vissa klär bättre i manteln än andra. Hansson & Karlsson spelade med Jimi Hendrix, Cream och Frank Zappa men man måste även vända på det och säga att Jimi Hendrix, Cream och Frank Zappa spelade med dem. Hansson & Karlsson står för sig själva, inte tack vare digra referenser.
Efter totalt havererad marknadsföring och felprioriterade bokningar rann Hansson & Karlssons internationella genombrott ut i sanden och de splittrades efter att ha släppt tre album mellan 1967-69. Janne ‘Loffe’ Karlsson fortsatte trumma på sitt oefterhärmliga underbara sätt på studioalbum men kom senare att satsa på skådespeleriet och bli lite av en ”folkhemspajas” med ett fåtal seriösare och bra roller. En av allmänheten mycket underskattad konstnärlig talang som tack och lov inte slutat spela trummor. Han var bl.a med på Pugh Rogefeldts senaste skiva med den äran.
Bo Hansson höll efter Hansson & Karlsson ett maniskt grepp om Sagan om Ringen böckerna och låste in sig i diverse lägenheter med sina orglar och övriga instrument. Läste och spelade. En god vän som skulle ut och resa bad om att få sin lägenhet vaktad vilket slutade med vräkning på grund av att Bo flyttat in och spelat orgel dygnet om. Kanske tröstades den vräkte vännen av den otroliga musik som växte fram. En musikalisk tolkning av trilogin (ett bok-soundtrack), obeskrivligt mycket bättre än någon filmatisering. Bo fortsatte arbeta med musiken ute på en ö i stockolms skärgård, i en isolerad miljö, och kom av ekonomiska skäl även att spela in där. Inspelningarna släpptes på Sveriges första independentskivbolag, Silence Records.
Bo Hanssons Sagan om Ringen (1970) blev ett internationellt genombrott och sålde guld i både England och Australien. Ni som inte känner till musiken har nog ändå hört en av låtarna i Lukas Moodyssons Tillsammans (2000). Albumet kom att ligga som ett täcke över all svensk instrumental progg, övrig progg också, under 70-talet. Det är många som skulle hävda att Bos musik spridit sig vida mer än bara proggen, influerat musiker från alla håll. Ett riktigt antagande. Att placera Bo Hansson i ETT fack vore förkastligt när jag tänker efter.
Uppföljaren till Sagan om Ringen var Ur Trollkarlens Hatt (1972), en skiva med liknande om än mindre sammanhållet tema. Spåret Utflykt med Förvecklingar spelade jag en gång på cd-spelaren hemma i Bredäng och min bror gastade förvånat: ”jag känner igen det här!”. Han hade hört delar av Bos låt på rapparen Cormegas skiva The True Meaning (2002). Från stockholms skärgård till Queensbridges ghetto i New York. Bo Hanssons musik bygger broar. Vid närmare efterfosknig upptäckte jag att Cormegas sampling inte var den enda utan en i mängden.
Bo Hansson avled på hotellhemmet Monumentet i Stockholm. Alkoholmissbruk må vara en orsak, en vida framgångsrik baneman.
Fick aldrig chansen att se han spela. Har sett hans gamla medmusikers tolkningar men inte hans egna. Grämde mig och grämer mig nu ännu mer att jag totalt missade chansen att se honom spela nere i vinterviken vid Aspudden i Stockholm 2007. Ett av hans få framträdande på senare år som gick mig helt förbi förrän jag hörde om det veckor senare. Bos musik finns tack och lov kvar som tröst.
Bo Hansson sjöng aldrig, instrumenten var hans röst och förmedlade känslor på ett precis lika starkt sätt. Det är inte med något tillgjort struntprat som jag säger att få musiker har berört mig som Bo Hansson.
Tack för din fantastiska musik Bo, du har skänkt mig mycket glädje!
(Musiken i klippet heter Watership Down är hämtat från det fjärde albumet El-Ahrairah (1977). Watership Down är originaltiteln på boken Den Långa Flykten av Richard Adams, en allegorisk berättelse som skildrade en flock kaniners flykt från människans förödelse. Watership Down var även namnet på den internationella utgåvan av albumet.)
Det kommer komma lite musik ur denna DUX – STEREO då och då. Den spelar någonting när helst den vill och då passar thenplayon på att fiska upp det med en dators inbyggda kamera (beklagar alltså ljud och bildkvalité). Tanken är i alla fall att essensen i det DUX spelar upp ska komma fram; tränga sig igenom det digitala bruset analogt.
Bo Hansson (1943-2010) med låten Skogen från albumet El-Ahrairah (1977).
THENPLAYON 