Archive for september, 2013

Tall Tall Shadow – Basia Bulat

september 27, 2013

Det är lite som vår tids Sandy Denny vaknat till liv inom kanadensiskan Basia Bulat. Hennes fjärde album kommer nu i början på oktober och titelspåret Tall Tall Shadow ger löfte om något riktigt starkt. Musikens upplyftande kraft i vacker vokal styrka men också i de många små melodiska instick som hela tiden håller lyssnaren vaken och på tårna, man gör sig också redo för dans.

Hösten känns som musikens högtid, vet egentligen inte varför, kanske är spjällen mer öppna då, man lämnar det som varit i sommarvärmen och man kurar ihop sig inför mörkret och kylan. I det mellanläget blir musiken en god vän som med vänlig värme omsluter en och ger hopp.

Annonser

Small Plane – Bill Callahan

september 26, 2013

Musik som lämnar lämnar enorma landskap att utforska eller oceaner att segla iväg i utan att den känns fattig i sig själv på något sätt, tvärtom. Small Plane saknar ingenting i sin instrumentering, elgitarrens varma slinga tillsammans med Bill Callahans eftertänksamma basröst bildar den farkost som lyfter oss från marken och börjar sväva på egen hand.

Ett kärt återhörande från det nyutkomna albumet Dream River (2013).

I Appear Missing – Queens of the Stone Age

september 14, 2013

När Josh Homme skulle operera sitt knä förra året gick något snett och enligt egen utsago dog han och återupplivades på operationsbordet. Han blev sängliggande i tre månader och hamnade i depression men började i sin rehabiliteringsprocess att bearbeta Queens of the Stone Age sjätte album …Like Clockwork (2013). Ett album som med sina symfoniska inslag och korta episka infall (avslutet i låten ovan) befäster deras status som en av de ledande och mest storslagna rockgrupperna. Svepande lätta gitarrmelodier samsas på ett patenterat sätt med järnhårda riff och musikens komplexa uppenbarelse blir än större i Josh Hommes mjuka men kraftfulla falsettröst. Musiken är bandledarens spegelbild, en hård bjässe på utsidan med något rejält sårbart inunder.

El derecho de vivir en Paz – Víctor Jara

september 9, 2013

Om ett par dagar är det fyrtio år sedan Augusto Pinochet med amerikanskt understöd tog över landet med brutalt våld, mördade den sittande presidenten Allende och alla övriga oliktänkande som i psykopatens sinne kunde tänkas hota nationen Chile. Víctor Jaras framförande spelades in augusti samma år, alltså bara veckor innan katastrofen skulle drabba hans hemland. Jaras vackra visa besjunger ”rätten att leva i frid” och med historien som fond är det som att han i klippet blickar rakt in i Pinochets ögon, att han bemöter hatet och ondskan med varm stolthet och kärlek. Det är som om ödet uppdagar sig i horisonten. Kort efter militärkuppen arresterades och mördades Jara, liket slängdes rätt ut på gatan. Han ansågs vara ett för stort hot, en ensam man med gitarr, mot ett batteri av bödlar. Konstens oerhörda kraft kan väl inte manifesteras tydligare än i Pinochets och alla övriga diktatorers rädsla för den. Víctor Jara blev i dödsögonblicket odödlig och hans ande blev starkare, så stark att den kunde spridas över hela världen.