Archive for mars, 2011

THENPLAYON: 1 ÅR IDAG

mars 30, 2011

På en av nätets alla avkrokar inmutade jag förra året ett stycke land och började bygga en stuga. Fyra väggar håller nu upp ett plåttak och i brist på ordentlig isolering skapas en bra ventilering. Uppe på verandan kan jag sitta och spana över fältet efter gäster som kanske har vägarna förbi. Bortom min lilla jordplätt kommer Sofia uppför vägen och tittar in. I det vackra leendet finns ett stort tålamod. Det som hon visar när jag för femtionde gången säger ”strax klar”. Jag vill alltid bara måla en liten liten planka till på staketet, totalt insnöad utan insikt i när det är dags att sluta. Mina fina vänner cyklar också förbi, morsar ibland uppfordrande och drar vidare nedför kullen. Okända förbipasserande dyker också upp vid grinden. De söker ibland något som jag kanske kan tillhandahålla vilket glädjer mig mycket.

Detta är inget slott, men jag putsar ideligen på det som redan finns och försöker stärka upp den krökta takbjälken, isolera väggarna lite och kanske, om tid finns till våren, olja den vanvårdade trätrappan. Man sätter pannan i djupa veck och kliar sig funderande på kinden och sätter igång. Här på kullen är jag faktiskt ändå herren på täppan, även om jag får fin hjälp av min bättre hälft, det är så svårt att helt själv korrekturläsa eller att som sagt inse när det är dags att runda av…

Avslutningsvis vill jag bara tacka alla musiker som varit med så här långt. Det skulle helt enkelt inte gå utan dem. Skip James jämrade sig över hur taket droppade och kylan, hällde snabbt i sig en kopp varpå han i ett dammoln försvann över krönet. Kanske kommer Skip aldrig tillbaka. Gordon Lightfoot å andra sidan verkade aldrig ha sovit bättre och var tydligen snickare. Så fick jag verandan vi nu sitter på. Bert Jansch fixade rabatten. Françoise Hardy lärde mig några ord på franska och PJ Harvey läste högt ur tidningen för mig. Man får mycket tillbaka om man så bara bjuder lite husrum.

Tack för detta år allihop, skål och välkomna åter!

Fleetwood Macs Danny Kirwan och Peter Green med Like Cryin’ från Then Play On (1969).


Annonser

Disfarmer, Uppsala 29/3-11

mars 30, 2011

Bill Frisell ställer sig vid en mikrofon, avsides från kvartettens halvcirkel, som om han ska hålla ett tal. Han presenterar bandmedlemmarna som sätter sig till rätta vid sina respektive instrument och följer sedan snabbt deras exempel. Frisells timida uppenbarelse smittar av sig direkt till andra raden och han kan som sagt knappt bärga sig att slå an första tonen tillsammans med sina vänner på pedal-steel gitarr, fiol och ståbas. Elgitarren, stafliet eller vad man nu ska kalla instrumentet i frontmannens knä och händer, är vackert himmelsblå och den kan göra allting. Kompositionernas speltekniska komplexitet är inget som man överhuvudtaget reflekterar över när allt bara flyter på så enkelt och lekfullt. Bandet följer delvis noter men det märks att lyhördheten dem emellan är ett större redskap, ibland ler Frisell, troligtvis över att någon i bandet bjudit på en ny variation. Melodier, harmonier skiftar ständigt och allt är fyllt med liv, precis som Mike Disfarmers magiska bilder som exponeras till vänster och höger om bandet. Vi som missade utställningen på Fotografiska fick här en andra chans! De projiceras och sveps in och ut ur dukarna på ett drömlikt sätt. Möjligheten att som publik kunna alternera fokus från bandet till bilderna och tillbaka igen gör att man aldrig själv tappar gnistan och de stunder en viss bild ackompanjeras med rätt toner så uppstår magi. Frisell är ingen gitarrist i traditionell mening, jag tror inte att han ser strängar, band, stämskruvar, klaustrofobiska skalor när han börjar spela. Snarare ser han ett stort grönt fält med oändliga möjligheter, där inget infall är för dumt, utan där man kan leka och kontemplera fritt. Stanna upp, se sig omkring, gå vidare. Hans band är lika talangfulla och choosefria, byter instrument. Dobro och en fyrsträngad gitarr finns också till hands, om man inte som Carrie Rodriguez vill spela på fiolen som en ukulele, eller till extranumret och kvällens första sångnummer sjunga en vacker blues. Möjligheterna är betydligt större än begränsningarna och en av mina konserthöjdpunkter i år på förhand har motsvarat förväntningarna.

”Sweden” konstaterade Frisell och knäppte händerna framför stående ovationer, efter att bandet för andra gången gjort entré för extranummer. Jag säger: ”Bill Frisell”.

Think från Disfarmer (2009).

(Fr. V: Greg Leisz, Carrie Rodriguez, Bill Frisell och Viktor Krauss, bas)

Guess Who – BB King

mars 28, 2011

Vart ska vi nu? I vilken riktning ska vi börja vandra?

Vi går tillbaka…

För något år sedan påmindes jag av en vän om barscenen i filmen Ghost World (2001). Den gamla och bortglömde afro-amerikanska bluesmannen spelar ensam akustisk gitarr för döva öron i sportbaren med endast en åskådare, den nördige entusiasten spelad av Steve Buscemi, som försöker höra genom brölet från de andra kroggästerna. De unga vita medelklasslynglarna i bandet Blueshammer går på strax efter och frågar i ett skrän ”Do You want to hear some authentic blues?” varpå ytan framför scenen snabbt fylls till bredden och Buscemi tacklas bort när han försöker fly fältet. Bluesmannen har vikt undan för länge sedan, bort från sportbaren, bort från charaden. Blueshammer sjunger minst sagt styltigt ”picking cotton everyday…” och hela den här stereotypa men likväl tragiska scenen påminner om den som utspelades i Stockholms Konserthus för sju år sedan när pristagaren avslutningsvis skulle tvingas genomlida en svensk feltolkning av sin konstnärliga insats. På toppen av allt hade en förvirrad monark överräckt priset och allt kändes ovärdigt, men det trösterika i momentet var hur tydligt BB King framstod som den rättmätige kungen.

Den onödigt stora vördnad och respekt som pristagaren visade där för sju år sedan var däremot olustigt synlig. ”I’m very nervous cus’ I have never met a king before” sa den professionellt artige BB King i alla illa förberedda intervjuer (varför får aldrig de intresserade och kunniga journalisterna ta de uppdragen?) och förminskade sig själv i en alltför frikostig ödmjukhet. ”Kan du inte klinka en liten truddelutt?” bad någon från morgonsoffan lite i förbifarten. Något riktigt intresse fanns inte och inte heller någon respekt. ”Being a musician singing the blues, was like being black twice”, uttryckte sig BB i en dokumentär för att beskriva sina förutsättningar under framförallt fyrtio och femtiotalet, tyvärr verkade tiden sedan dess stått stilla i valda delar av media-Sverige.

Riley B King kallades i början för Beale Street Blues Boy (som kortades till BB) efter gatan i Memphis och tog sig in i branschen via lokalradio, inspelningar med Sam Phillips innan Sun Records existens och därefter ett ändlöst turnerande på småklubbarna, hårt hårt arbete, fram till dess att sextiotalets Brittiska rockinvasion födde en ny vit jättepublik. En publik som tidigare totalt missat eller varit ovetandes om landets egen musikskatt. Plötsligt stod bluestörstiga vita ungdomar i horder vid konserterna och den amerikanska populärmusikens rasbarriär krakelerade till den ljusa tonen, som kan ljuda i evigheter. Vänsterhanden vibrerar som en kolibris vinge och hans älskarinnas sex stämband har alltid varit orkanröstens duettpartner. Tillsammans har han i över sextio år fört bandets fräsande lokomotiv till det tidlösa och oefterhärmliga svänget, jag är otroligt glad över att få ha upplevt det.

BB King spelar för internerna på det tungt bevakade Sing Sing fängelset 1973. Respekten som finns i lokalen går inte att ta miste på, inte heller hans framförande.

Call Me The Breeze – JJ Cale

mars 25, 2011

Vi kan nog utesluta att det är vår iskalla motvind som JJ Cale har i åtanke här. Stormen som slår upp sand i ansiktet, trycker sig igenom tyget, sen skinnet och som avslutningsvis landar isande i benmärgen. Usch! Nä, Cales breeze har snarare en genomvarm ton som sätter en trygg harmoni i rörelse likt böljande grönt gräs. 

Som en av ledfigurerna inom Oklahomas ”Tulsa sound” har JJ Cale influerat många musiker genom åren. Stilen smälte löst samman rockabilly, blues, country, lite jazz och det sena 50-talets rock’n’roll till det vi hör i klippet ovan, allt framfört på ett omisskännligt tillbakalutat sätt som Cale aldrig svikit. Någon på youtube kommenterade framförandet och påpekade att ”om det skulle bli mer laid-back, så skulle han ramla baklänges”, en komisk men fin beskrivning. Musiken är vad den är, låter sig inte stressas och verkar anspråkslöst helt enkelt bara njuta av att få finnas till. Eric Clapton föll pladask för Cale och kom att tolka flera av hans sånger, däribland Cocaine, som blev fundamental i engelsmannens repertoar och därmed också mer skonsam för JJs plånbok. 2006 slog de sina påsar ihop och spelade in albumet The Road To EscondidoCall Me The Breeze spelades ursprungligen in med trummaskin och är från albumdebuten Naturally från 1971 och bland annat Johnny Cash och Lynard Skynard gjorde egna versioner av den. Den totalt avslappnade attityden som finns i Cales ofta kontemplativa musik är inget som går att efterapa, framförallt inte hans ytterst välformulerade och minimalistiska känsloutspel på gitarren.

(OBS! Var god ignorera den påfrestande brittiska gubben i de inledande sekunderna.)

Blå Måndag

mars 21, 2011

Måndag. Måndag. Ibland är du bara så fruktansvärt ogenomträngligt grå och trist och trött och… Låt oss inte ens tala om dig. Ta det inte personligt eller så men för guds skull kan du inte rycka upp dig lite? Du står där med ihåliga ögon, smutsiga beiga kläder och en svag ogästvänlig doft av sur svett. Visa lite vett och etikett och skyll inte på att du alltid tar smällen för helgen.  Ett tips kan vara att  försöka leva sig in i vad som pågår för stunden, fokusera på nuet och närvara här utan att distraheras av framtida företag, tidens ångestgivande förgänglighet eller det avundsjuka sneglandet på lilla lördag.  Fokusera på det du har så kan även du måndag, åter börja lysa. Jag har inte gett upp hoppet om din underliggande förträfflighet!

Organisten Eric Malmberg och trummisen Ulf Möller utgjorde den talangfulla duon Sagor & Swing, som mellan 2001 och 2004 hann spela in fyra album på indie-bolaget Häpna (där albumaktuella Anna Järvinen också huserade, hon släpper den 30:e mars sin tredje skiva på ett pånyttfött Stranded Rekords). I musiken var Bo Hanssons ande starkt närvarande, kanske framförallt Hansson & Karlssons uttryck, men att enbart jämföra dem med föregångarna vore inte rättvist, eftersom de hade ett eget uttryck med egna klanger och härlig melodisk idérikedom. Däremot var fasciationen för Bo Hansson inget Eric Malmberg försökte dölja, exempelvis gjorde han en tecknad serie om Hansson & Karlssons äventyr i världsrymden som gästspelade i Dagens Nyheter 2000 och samarbetade även flera gånger med sin stora idol, bland annat på sitt soloprojekt Verklighet & Beat (2007).

Minns att jag nästan föll av stolen (om jag nu satt ner) när jag för första gången hörde låten Postmodernism från Sagor & Swings sista skiva Orgelplaneten (2004). Det var musik som väckte nostalgiska minnen från ett bortglömt nintendoäventyr samtidigt som det virvlade runt barr och mossa. Omtumlande. Vi får dock hålla till godo med fina videon ovan och låten In I Skogen från Melodier och Fåglar (2002).

(Postmodernism och mycket annat kan du höra på Häpnas hemsida under kategorin downloads, följ länken nere till höger)

Polly Jean Harvey

mars 15, 2011

Jag fick ett utslag på min radar, det började studsa och rycka i mätarens streck i takt med att PJ Harvey och hennes musik tornade upp sig i det stora musikaliska universum. En ny livsform fanns alltså därute och hade så gjort med gitarr i hand nästan hela min existens. En ny bekantskap, ett nytt landskap, att steg för steg vidare utforska. Bara hennes angreppssätt till musiken fascinerar, talangen som ger  underlaget till ett flyhänt artisteri drivet av ohämmade idéer. Gör vad du vill. Dra på dig en latex-dress, generalhatt och  sjung innerligt om västern trots att du föddes i länet Dorset i sydvästra England. Det funkar. Ställ dig ensam i en flärdfull glittrande klänning mitt på blanka dagen med endast gitarren och den omvälvande ombytliga rösten och kontrollera publikhavets minsta rörelse på en festival. Dansa glatt barfota som ett förvirrande lyckopiller och stampa mitt i det svarta som trollbinder både mig och uppenbarligen även Letterman. Kompromisslöshet är dygden här, alltid lika uppfriskande och alltid lika viktig att beakta. Endast några klipp har gett mig denna minst sagt mångfacetterade bild av en stor artist vars namn då och då dykt upp men aldrig fått den totala uppmärksamheten. Minns vagt min systers fascination från förr. Den så kallade krigskorrespondent-skivan har blivit inkörsporten och nu är det bara att sakta med öppet sinne börja leta sig bakåt.

Då vi på vår livslånga resa genom ljudrymden plötsligt kolliderar med något som i själen känns helt nytt, kan faktiskt kollisionsögonblicket få rocken att kännas pånyttfödd.

Som DL sagt kommer låten från A Woman A Man Walked By (2009), som är PJ Harveys och John Parish andra albumsamarbete sedan skivan Dance Hall At Louse Point från 1996. Parish är gitarristen med hatt till höger och spelar de toner som påminner om Tom Verlaines välavvägda avighet. Allt bara flyter på och Harvey styr skutan.

Välbehövliga Pauser

mars 14, 2011

”Vi ska nog inte ses på ett tag” säger jag och tittar trött in i ögonen på en gammal följeslagare och bundsförvant, som i ett nytt ljus plötsligt sett skröplig och kraftlös ut. Hur blev det så? Kanske har vi växt ifrån varandra eller så är bara en paus precis det som behövs för att få tillbaka en gnista. Inget låter som det en gång gjorde. Jag förförs inte längre bort till de svåråtkomliga och vackra platser som förut var så lättillgängliga då fingret träffade play och musiken tog vid.

Ibland sker ett uppbrott helt enkelt när uppmärksamheten riktas bort mot annat, för stunden mer spännande och medryckande. Gnistan tänds trots allt igen, ofta vid det oväntade mötet. Då man förbehållslöst råkar springa in i den gamle vännen på gatan. Musiken kan också till exempel dyka upp med ny lyster i en omvälvande filmsekvens eller plötsligt med gammalt gott självförtroende invadera en festlig sammankomst i ett vardagsrum. Kärleken spirar på nytt och allt gammalt groll är glömt. Helt plötsligt är den ”gamla” musiken i fas med vår nuvarande person och på samma våglängd kan kontakten återupptas. Vi plockar upp skivan ur backen igen eller söker upp den någonstans på nätet. Musikens relationskretslopp är nu slutet och proceduren börjas om. ”Alltså, det här är ju riktigt bra ändå!” tänker man och undrar sen varför pausen blev så lång.

Internationell Vardag

mars 8, 2011

Varje dag är dagen då det är dags för respekt. Många låtar har en övertydlighet i budskapet, frekvent upprepade refränger som till slut kan bli mantran. Den enkla raden i den annars tröga bluessången ‘Before You Accuse Me’ upprepas meningen om och om och om igen. En rad som då och då bara dyker upp hos mig för att dämpa och upplysa om giftigheter i tanken som missunsamhet, avundsjuka eller bristande respekt för någon eller något. ‘Before you accuse me, take a look at yourself’. Walk a mile in my shoes helt enkelt. Jag är inte religiös men jag ser logiken i att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Det är egentligen en självklarhet men som överallt och ofta totalt förbises och ignoreras för egocentriska (på vissa håll fascistsika) syften. Before you accuse me, take a look at yourself. Att sätta sig i en slags introvert bikt varannan timme är inte nödvändigt men att bara hejda sig ibland och se efter hur vi agerar gentemot varandra kan inte skada. Därför är alla dagar internationella och viktiga i jakten på ett jämlikt, jämställt och respektfullt socialt samspel, trots att vi ibland kanske behöver tillspetsade väckarklocksdagar.

Vill även som många andra passa på att lyfta fram PJ Harveys senaste album Let England Shake. Har hunnit höra några låtar och rycks med i dansen med döden. Låten The Words That Maketh Murder beskriver den internationella vardagsutopins totala motsats.

Secret Heart – Feist

mars 4, 2011

Kanadensaren Leslie Feist framför sin version av Secret Heart från hennes andra album Let It Die (2004). I introt hör vi att låten kommer från landsmannen Ron Sexsmith, men inte att den kommer från hans debutalbum från -96. Fredagsmys med fint sväng anfört med en lika fin Guild-gitarr, för den som bryr sig om sådant.