Posts Tagged ‘Fleetwood Mac’

Underway – Fleetwood Mac

juni 19, 2013

Peter Green och Fleetwood Mac genomför en gemensam meditation i Stockholms Konserthus 1970.

Någon slags biografi om Christine McVie

januari 12, 2012

Så fort de första bastonerna drar igång kastar sig folk upp och börjar dansa. Everywhere (Tango In The Night, 1987) verkar aldrig slå fel…

Christine Perfect var ursprungligen klassiskt skolad i piano, hennes moder var professionellt medium och fadern arbetade som konsertviolinist. Farfadern hade varit organist i den berömda gotiska kyrkan Westminster Abbey så musiken var alltså väldigt närvarande i familjen. Efter att som femtonåring kommit i kontakt med hennes storebrors Fats Domino-sångbok lämnade Perfect konstmusiken och gick istället helt in för rock’n’rollen, men tog förstås med sig sina musikteoretiska kunskaper på färden. Som tjugoåring studerade hon skulptur på konstskola i Birmingham samtidigt som hon sjöng och spelade i olika lokala bluesband. Musiken tog till slut överhanden helt i samband med att kompisen, gitarristen och sångaren (doldisen) Stan Webb, sparkade igång bluesbandet Chicken Shack och Perfect fått nys om att de behövde en pianist. Framgången lät inte vänta på sig då  hon och bandet spelade in singeln I’d Rather Go Blind som klättrade på brittiska topplistan. Perfect  beundrade på halvdistans likarna  i Fleetwood Mac, bandet som de delade skivbolag och musikscen med. Kanske i synnerhet deras basist John McVie (tillika Mac i bandnamnet) som hon blev tillsammans med. Efter att de blivit ett par hoppade hon av Chicken Shack 1969 och ett nytt kapitel tog fart.

Chicken Shack och Christine Perfects version av blueslåten I’d Rather Go Blind som klättrade upp på fjortonde plats på brittiska poplistan 1969. 

(more…)

The End Of The Game – Peter Green

juni 4, 2011

I butiken, ur högtalaren, in i öronen, ner i själen, tillbaka upp genom munnen som en fråga. Svaret var Peter Greens The End Of The Game från 1970. Det första albumet efter att han, likt sin kollega Syd Barett från Pink Floyd, i en tjock syradimma lämnat sin egen skapelse – I Greens fall Fleetwood Mac. Allt spelades in i ett svep utan repetitioner eller bestämda strukturer. De långa inspelningarna klipptes senare ihop och det fragmentariska resultatet speglade Greens stora inre kaos. Ett sista skrik från ett utbränt geni som efter detta tystnade och försvann i ett nioårigt mörker. Det explosiva omslaget understryker musikens primitiva kraft precis lika tydligt som albumtiteln annonserar ett (sorgligt) slut.

Här ovan är öppningsspåret Bottoms Up.

THENPLAYON: 1 ÅR IDAG

mars 30, 2011

På en av nätets alla avkrokar inmutade jag förra året ett stycke land och började bygga en stuga. Fyra väggar håller nu upp ett plåttak och i brist på ordentlig isolering skapas en bra ventilering. Uppe på verandan kan jag sitta och spana över fältet efter gäster som kanske har vägarna förbi. Bortom min lilla jordplätt kommer Sofia uppför vägen och tittar in. I det vackra leendet finns ett stort tålamod. Det som hon visar när jag för femtionde gången säger ”strax klar”. Jag vill alltid bara måla en liten liten planka till på staketet, totalt insnöad utan insikt i när det är dags att sluta. Mina fina vänner cyklar också förbi, morsar ibland uppfordrande och drar vidare nedför kullen. Okända förbipasserande dyker också upp vid grinden. De söker ibland något som jag kanske kan tillhandahålla vilket glädjer mig mycket.

Detta är inget slott, men jag putsar ideligen på det som redan finns och försöker stärka upp den krökta takbjälken, isolera väggarna lite och kanske, om tid finns till våren, olja den vanvårdade trätrappan. Man sätter pannan i djupa veck och kliar sig funderande på kinden och sätter igång. Här på kullen är jag faktiskt ändå herren på täppan, även om jag får fin hjälp av min bättre hälft, det är så svårt att helt själv korrekturläsa eller att som sagt inse när det är dags att runda av…

Avslutningsvis vill jag bara tacka alla musiker som varit med så här långt. Det skulle helt enkelt inte gå utan dem. Skip James jämrade sig över hur taket droppade och kylan, hällde snabbt i sig en kopp varpå han i ett dammoln försvann över krönet. Kanske kommer Skip aldrig tillbaka. Gordon Lightfoot å andra sidan verkade aldrig ha sovit bättre och var tydligen snickare. Så fick jag verandan vi nu sitter på. Bert Jansch fixade rabatten. Françoise Hardy lärde mig några ord på franska och PJ Harvey läste högt ur tidningen för mig. Man får mycket tillbaka om man så bara bjuder lite husrum.

Tack för detta år allihop, skål och välkomna åter!

Fleetwood Macs Danny Kirwan och Peter Green med Like Cryin’ från Then Play On (1969).


Then Play On Peter Green

mars 30, 2010

 

 

Then Play On blev Fleetwood Macs sista studioalbum med bandets grundare Peter Green (bilden). Hans avhopp var en direkt orsak av att han överdoserat LSD och tiden efter avhoppet skulle bli en vandring i mörker. Hans väg gick  genom mentalsjukhus, elchocksbehandligar, hemlöshet. Det är nästan som att hans olycksbådande, oerhört kraftfulla gitarrspel och sångröst ger en glimt in i hans framtid… om man sitter så här mer än 40 år senare och efterkonstruerar. Men faktiskt, i fonden av hans framtid så ger den musiken en extra dimension av den expressivitet som finns på albumets spår signerade Peter Green. Lyssna framförallt på Closing My Eyes och albumets avslutande spår Before the Beginning.

Peter Green är inte en av dessa utjatade gitarrlegender som slentrianmässigt slits fram i diskutioner om gitarrister och gitarrsound. Han är däremot många av de  rostiga namnens upphöjda relik. Till de som tillkännager Peter Green väcks det ett samförstånd med. De har uppmärksammat konsten i att med få toner uttrycka mycket,  eller att med tonerna som används berika musiken, ge den nya dimensioner istället för att bli trångsynta uppvisningar i spelskicklighet. De har även (förhoppningsvis) även uppmärksammat hans låtskrivarkonst och stundom aggressiva stundom mjuka hopplöst sorgsna sångröst.

Peter Green är trots sitt hårda leverne idag 64 år och verkar till synes leva ett gott liv, men mycket om inte all den musikaliska kraft han en gång hade har gått förlorad. Han tar mediciner för psykiska problem och det märks på de framträdanden man sett under 00-talet att dessa kväver den Peter Green som i fornstora dagar var en av Englands mest framstående musiker.

”Oh, I was never really a songwriter. I was very lucky to get those hits. I shouldn’t have been distracted from my fascination with the blues… I have been known to come up with the odd bit, but I’m not all that wild about the big composer credit.”

– Peter Green i magasinet GuitarPlayer

Fleetwood Mac live i en fransk tv-show 31 december 1968. Njut även av den franska dansen.