Tack Claes för det lätt energiska introt och tack public service för att ni var på plats vid Sollidenscenen 1973. Och just det, TACK Frank Zappa & Mothers för det ni uträttade på Skansen denna kalla (sen?)sommarkväll. Gick ett annat band upp på scen efter den här inledande kvarten? Vilka stackare var de?
Ian Underwood slår an tonen på en basklarinett, George Duke broderar vidare efter eget huvud och avslutningsvis svävar Frank Zappa uti toner som först imploderar och sedan exploderar till en ren energi som gör att jag vill binda elavtalet. Who are you jiving with that cozmik debris?
En ung skulptör med säregen talang låste in sig på sitt rum maniskt arbetande, endast abvbruten av de oroliga föräldrarna som försökte ge pojken mat, fick som 13 åring ett sexårigt konstskolestependiat. Därför flyttade familjen ut i Mojaveöknen bort från allt vad konst hette….
Kompositören, poeten och sångaren Captain Beefheart gick 1982 helhjärtat in för bildkonsten och bytte artistnamn till Don Van Vliet. Don Vliet var hans givna namn. Strax efter albumet Ice Cream For Crow lämnade han en femtonårig karriär i rockens utkanter och avskärmade sig med endast måleriet som sällskap i norra Kalifornien. Där lever han än. I musikvideon (se nedan), som MTV föga förvånande ansåg för skum att visa, passar Van Vliet på att exponera några av sina expressionistiska alster. En vandringsägen berättar att Bono skickat honom ett brev (Van Vliet har ingen telefon) med en förfrågan om eventuell medverkan på en U2-låt och efter en tid fått något liknande till svar: ”Kära Bongo, jag har ingen aning om vem du är eller varför du i all världen vill ha något med mig att göra, så jag hoppas du inte kommer att skicka fler brev ”.
I staden Lancaster, CA, i Mojave öknen satt en tonårig Don Vliet och en jämngammal Frank Zappa och lyssnade på R’n’B plattor. Två kompisar som skulle samarbeta på flera projekt. Zappa producerade Captain Beefhearts tredje album Trout Mask Replica (1969), av många ansedd som hans absoluta mästerverk. Oefterhärmlig musik så till synes skev i sin blandning av frijazzbluesavantgarde att den än i dag höjer ögonbryn. Albumet repades in under en 8 månaders period under diktatorisk ledning från Beefheart. Han förvägrade sina bandmedlemmar att lämna huset annat än att trummisen en gång i veckan fick gå och handla mat. Pengar fanns inga så bandet fick nästintill svälta och minsta anslag på gitarrsträngen eller virveltrumman var strängt kontrollerad av kaptenens skarpa vision. Låtarna som vid en första lyssning kan låta totalt ostrukturerade var i själva verket den mest kontrollerade, komplexa och formbundna inom populärmusiken, framfört av de mest talangfulla musikerna. Captain Beefheart kunde därför efter 8 månader kliva in i studion med sitt The Magic Band och spela in albumets 28 spår på 4 timmar. Frank Zappa producerade och berättar i efterhand att han nog var den enda i branschen som ville göra det.
Captain Beefheart beskriver sin musik som ett uppbrott med den dagliga hypnotiska marschtakten som vi ständigt omges av i musiken men framförallt nog i livet. Han vill rycka oss ur hypnosen genom att bryta med dess upprepande mönster som försätter oss i trans. Den taktfasta virveltrumman som tjuter. Därför kan nog mycket av Beefhearts mest extrema musik vara provocerande men också eggande, väcka någonting som slumrar, kanske en dansande dåre eller en harmonisk glädje eller allt på en gång. I de mest intensiva och krävande musikaliska partierna jag hört med Beefheart uppkommer ändå väldigt harmoniska inslag när de som bäst behövs. Trots att han spelade munspel, saxofon, basklarinett så var rösten det främsta instrumentet. Hest väsande, högt ylande med ett otroligt omfång vibrerade stämbanden likt en totalskruvad Howlin’ Wolf. Det ständigt ombytliga och extremt begåvade medlemsroterande The Magic Band var genom åren hans trogna följeslagare och katalysator. Han skapade sitt helt egna universum intensivt lyssnande på jazz och blues i ökenhettan, omgiven av den torra döda marken började han fylla den med liv.
Två veckor efter sin 67:e födelsedag avled en av svensk musikhistorias mest säregna och talangfulla musiker. Det finns ingen som kan likställas med Bo Hansson, det finns ingen som haft det oerhört lekfulla anslaget.
Under 60-talets andra hälft gjorde Bo tillsammans medjazztrummisen Janne ‘Loffe’ Karlsson karriär som organist i den legendariska trummor och orgel duon Hansson & Karlsson. De spelade odefinierbart och red utan tyglar runt i alla möjliga musikaliska landskap. Efterapare dyker upp än idag, totalt fascinerade av vad de åstakom och försöker ofta förgäves nå dit. Vissa klär bättre i manteln än andra. Hansson & Karlsson spelade med Jimi Hendrix, Cream och Frank Zappa men man måste även vända på det och säga att Jimi Hendrix, Cream och Frank Zappa spelade med dem. Hansson & Karlsson står för sig själva, inte tack vare digra referenser.
Efter totalt havererad marknadsföring och felprioriterade bokningar rann Hansson & Karlssons internationella genombrott ut i sanden och de splittrades efter att ha släppt tre album mellan 1967-69. Janne ‘Loffe’ Karlsson fortsatte trumma på sitt oefterhärmliga underbara sätt på studioalbum men kom senare att satsa på skådespeleriet och bli lite av en ”folkhemspajas” med ett fåtal seriösare och bra roller. En av allmänheten mycket underskattad konstnärlig talang som tack och lov inte slutat spela trummor. Han var bl.a med på Pugh Rogefeldts senaste skiva med den äran.
Bo Hansson höll efter Hansson & Karlsson ett maniskt grepp om Sagan om Ringen böckerna och låste in sig i diverse lägenheter med sina orglar och övriga instrument. Läste och spelade. En god vän som skulle ut och resa bad om att få sin lägenhet vaktad vilket slutade med vräkning på grund av att Bo flyttat in och spelat orgel dygnet om. Kanske tröstades den vräkte vännen av den otroliga musik som växte fram. En musikalisk tolkning av trilogin (ett bok-soundtrack), obeskrivligt mycket bättre än någon filmatisering. Bo fortsatte arbeta med musiken ute på en ö i stockolms skärgård, i en isolerad miljö, och kom av ekonomiska skäl även att spela in där. Inspelningarna släpptes på Sveriges första independentskivbolag, Silence Records.
Bo Hanssons Sagan om Ringen (1970) blev ett internationellt genombrott och sålde guld i både England och Australien. Ni som inte känner till musiken har nog ändå hört en av låtarna i Lukas Moodyssons Tillsammans (2000). Albumet kom att ligga som ett täcke över all svensk instrumental progg, övrig progg också, under 70-talet. Det är många som skulle hävda att Bos musik spridit sig vida mer än bara proggen, influerat musiker från alla håll. Ett riktigt antagande. Att placera Bo Hansson i ETT fack vore förkastligt när jag tänker efter.
Uppföljaren till Sagan om Ringen var Ur Trollkarlens Hatt (1972), en skiva med liknande om än mindre sammanhållet tema. Spåret Utflykt med Förvecklingar spelade jag en gång på cd-spelaren hemma i Bredäng och min bror gastade förvånat: ”jag känner igen det här!”. Han hade hört delar av Bos låt på rapparen Cormegas skiva The True Meaning (2002). Från stockholms skärgård till Queensbridges ghetto i New York. Bo Hanssons musik bygger broar. Vid närmare efterfosknig upptäckte jag att Cormegas sampling inte var den enda utan en i mängden.
Bo Hansson avled på hotellhemmet Monumentet i Stockholm. Alkoholmissbruk må vara en orsak, en vida framgångsrik baneman.
Fick aldrig chansen att se han spela. Har sett hans gamla medmusikers tolkningar men inte hans egna. Grämde mig och grämer mig nu ännu mer att jag totalt missade chansen att se honom spela nere i vinterviken vid Aspudden i Stockholm 2007. Ett av hans få framträdande på senare år som gick mig helt förbi förrän jag hörde om det veckor senare. Bos musik finns tack och lov kvar som tröst.
Bo Hansson sjöng aldrig, instrumenten var hans röst och förmedlade känslor på ett precis lika starkt sätt. Det är inte med något tillgjort struntprat som jag säger att få musiker har berört mig som Bo Hansson.
Tack för din fantastiska musik Bo, du har skänkt mig mycket glädje!
(Musiken i klippet heter Watership Down är hämtat från det fjärde albumet El-Ahrairah (1977). Watership Down är originaltiteln på boken Den Långa Flykten av Richard Adams, en allegorisk berättelse som skildrade en flock kaniners flykt från människans förödelse. Watership Down var även namnet på den internationella utgåvan av albumet.)
THENPLAYON 