Archive for the ‘Nordamerika’ Category

Crying – Roy Orbison

maj 18, 2010

Roy Orbison hypnotiserar en folkmassa någonstans i Frankrike 1965.

Annonser

Jag minns hur blixten träffade sig själv…

maj 12, 2010

Det finns idag många gitarrister i världen och det fanns många igår. De bildar en ingrodd snårskog av en okontrollerad mängd sly och högt ogräs där fästingar frodas, suger ut blod ur sina offer och sprider infektion. Många lyssnare håller sig gärna borta därifrån, ibland befogat och ibland obefogat. Det kan vara värt utflykten. För likt träd som är enkla att klättra så kan toner öppna horisonten, ta dig bort från denna snårskog dit solen sällan når eller vinden svalkar och föra dig upp till den rena luften. Man andas in och man andas ut.

Tom Verlaine är ett sådant träd i sina bästa stunder (se även kategorier Peter Green, Buddy Guy).  Under sjuttiotalet spelade han i sin New York-baserade kvartett Television och tillsammans med  gitarristen Richard Lloyd vävde de toner bortom direkta popackord. Gitarrernas toner slingrade sig runt varandra och bildade ett vackert oefterhärmligt skimmer  som tillsammans kunde bygga stillsamma explosiva crescendon. Typexemplet är framförallt titellåten från debutskivan Marquee Moon (1977), ibland felaktigt omnämnd som en punkplatta, ett antagande som stämmer in på den samtida musikaliska eran men inte på Television. Hörde låten Marquee Moon första gången på en folktom strand  vid solnedgången för många år sedan. Det är en sådan låt man inte glömmer efter att ha hört den. Så var det i alla fall för mig. Tom Verlaine och Richard Lloyds gitarrer ekade i huvudet och texten skriven av Verlaine bildade, tillsammans med hans oroliga säregna röst, ett tjockt mörker som det glimrande instrumentala skimret hela tiden flydde.  ”I remember how the darkness doubled...” . Snårskogen stod i lågor under denna balansgång.

(På omslaget till Marquee Moon Fr. v) Basisten Fred Smith, Tom Verlaine, Richard Lloyd och trummisen Billy Ficca

Uppföljaren till den storstilade debuten Marquee Moon, Adventure kom tätt inpå -78 året efter och i mitt tycke bibehöll den Televisions magiska anslag, både lyriskt och instrumentalt. Lyssna gärna på låtarna Carried Away och Days. De starka karaktärerna i bandet kolliderade och Richard Lloyds drogproblem blev för påfrestande och bandet splittrades samma år. De båda gitarristerna gick solokarriärer till mötes men har under -90 och -00 talet även återförenats och spelat som Television. Originaluppsättningen släppte den tredje skivan Television 1992.    

Detta är avslutningsspåret Breakin’ in My Heart på Tom Verlaines självbetitlade solodebut  från 1979. De öppnande tonerna summerar på ett bra sätt hur man kan klättra i träd. 

Glad Fredag och glöm aldrig Richard Manuel!

maj 7, 2010

Återigen så har den kreativa ådran täppts till lite granna efter att ha bläddrat igenom den hjärtinfarktsframkallande Nöjesguiden. Det är bara att dra ut och springa. Dumt nog glömmer man efter en tid bort varför man inte läser den tidningen och börjar bläddra igen. Temat var kritik och hur kritiken i dagens journalistik har urholkats, tappat substans osv osv. Däribland självklart musikjournalistiken. Kritiken som eftersöks tycktes framförallt vara den negativa, eller uteslutande så. Ett vanligt förekommande fenomen på Nöjesguiden. En negativ och destruktiv journalistik badandes i Bud-Light på b-hippa smygläsningsträffar. Det kan hursomhelst säkert stämma att musikkritiken blivit lite lam och jag spinner vidare lite. Ofta kan det kännas som musikkritikerna i dagstidningarna oftast följer ett formulär 1 A, en likriktande mall, och att det sällan finns en riktig kärna bakom lagren av metaforer. Inget fel på metaforer men det märks när de trampar vatten och saknar substans, saknar anknytning till vad skribenten faktiskt tycker och är ändamålslös. De är normalt sätt ovärderliga när man ersätter toner med ord.

Jag förstår delvis nöjesguidens skribent i den mån att det sällan finns någon som bryter mönstret, ställer sig upp och säger att The Radio Depts. senaste kanske inte var så där himla bra (Jag tog bara det ur luften som ett exempel, har inte lyssnat på Radio Depts. senaste). Sen DN införde sitt numrerade betygssystem så har det haglat fyror (näst bästa betyget) till höger och vänster. Är det alltid befogat eller är det under påverkan av en allmänt existerande och förlamande ståndpunkt? Vad satte DN för betyg på den här skivan eller vad skrev SVD om den konserten? Ibland eller till och med ofta känns det som att den typen av frågor har uppstått på redaktionerna. Självklart bör man vara införstådd med att texter ska in en viss tid och att mallar är nödvändiga för ett snabbare arbete men ändå. Ibland låter de unisona hyllningskörerna falska. Det största typexemplet är Nöjesguiden själva, de följer Nöjesguidens formulär av ängsligt sneglande på övriga tidningars åsikter för att i sin tur kunna fnysa åt dem och hävda sin särart som de sanna sanningssägarna. De riktiga kritikerna. Ur den musikkritiker-kritiska synpunkten om kritikers fisljumna likriktning, vattentrampande försök till avslappnad personlig journalistik, så blir det rent av upprörande när en kritiker i Nöjesguiden skriver i en recension av Levon Helms skiva Electric Dirt (2009) att: ”Jag vet att även ni ägnat åtskilliga kvällar åt att diskutera vem som hade The Bands bästa röst, och jag vet att även ni ibland frestats att kröna såväl Robbie Robertson som Rick Danko”. För ett fan av The Band är det en fullkomligt befängd och skrattretande kommentar som saknar all form av personlig autenticitet, trots att det uppenbarligen var målet här. På de sju studioalbumen som originaluppsättningen av The Band hann ge ut så sjöng Gitarristen Robbie Robertson på en låt. Den som sjöng på flest låtar var den ej nämnde och den ofta glömde legenden  Richard Manuel, som av de övriga i bandet ansåg var deras lead-singer. Det behövs egentligen inte sägas mer. Jo förresten, självklart är Rick Danko och Levon Helms röster helt underbara. 

Jag är inte den första som känner irritation, eller (för mig) kanske snarare hopplöshet, över ovan nämnd tidning och jag vet att det oftast lätt går att skaka av sig den men det gick inte idag. Glad Fredag och trevlig helg ändå!

                                      Richard Manuel (1943-1986)

Sådan Far Sådan Son

april 26, 2010

I oktober förra året släppte Harper Simon sitt självbetitlade debutalbum på sitt eget bolag Tulsi Records. Här är videon till Berkeley Girl. På skivan medverkar en stor skara välkända musikanter och det går nog inte att förneka att deras närvaro mycket är tack vare Harpers pappa Paul. Det vore trångsynt att avfärda de aspirerande barnen till artisterna och legenderna (John Lennons son Sean Lennon medverkar bl.a. på Harpers skiva) innan man gett dem en chans. Man får försöka bortse ifrån föräldrarnas skuggor. Det är inte barnen som valt dem. Dock kan det på många sätt vara väldigt passande för en tonåring som börjar intressera sig för musikmakande att ha en pappa eller mamma som redan är en etablerad artist. Det kan också vara opassande för sonen eller dottern att hela tiden stå i proportion till sin förälder, eftersom detta uppenbarligen borde kunna leda till artistiskt mindervärdeskomplex. Harper Simons pappa verkar inte stå i vägen för honom utan verkar snarare ha varit en extremt bra tillgång. I DN skrev någon att Harpers röst påminde om Art Garfunkels och det tycker jag komiskt nog stämmer till viss mån. För övrigt verkar hans musik kunna stå och gå helt på egna ben utan att farsan nervöst springer efter. 


Jakob Dylan släppte i april sitt andra soloalbum Women + Country vid sidan av sin karriär som gitarrist och sångare i bandet The Wallflowers. Vem hans pappa är…. ja, det har ni listat ut (och kanske sett på klippet). Nothing but the Whole wide World är öppningsspåret och lunkar på i sin egna takt inne på Ed Sullivan Theatre hos David Letterman och Paul Shaffer. Utöver sina två soloalbum så medverkade Jakob på en skiva med John Lennon covers i stöd för Darfur. Han gjorde en version av Gimme some truth tillsammans med George Harrisons son Dhani. Ett mönster tycks skönjas, artistande artistsöner verkar trivas ihop, de förstår troligtvis varandras (komplicerade?) situation, positiv som negativ eller både och. Vem vet. Det finns hur som helst en skara musikermän orädda sina fäders namn. Vart är nu alla döttrar?

Cocaine Blues – Keith Richards

april 23, 2010

Cocaine Blues har en lång historia av många olika versioner och faktiskt även namn. Den delar titel med en western-swinglåt som bl.a. Johnny Cash spelade in på Folsom Prison, men vi fokuserar på den traditinella bluesversionen. Den fick sitt traditionella bluesarrangemang av gitarristen Reverend Gary Davis som dock spelade in den under namnet Coco Blues 1965. Han arbetade som gitarrlärare åt många blues -och folksångare under 60-talet och hade ett stort inflytande på den nya växande folk -och bluesgenerationen i USA. Som elev lärde sig bl.a. folkmusiklegenden från Greenwich Village, Dave Van Ronk,  låten och spelade in den som Cocaine Blues på albumet Inside Dave Van Ronk 1963. Reverend Gary Davis arrangerade alltså låten på det sätt som den idag är känd men han hävdade själv att han ursprungligen lärt sig den av en kringresande carnivalmusiker vid namn Irving Porter så tidigt som 1905. Vem Irving Porter var står skrivet i stjärnorna.

Många musiker har tolkat den här låten genom åren bl.a. Jackson Browne, Townes Van Zandt och Nick Drake, men ingen av de version jag hört kan mäta sig med Keith Richards. Denne ‘Mr. Happy Go Lucky’ kanaliserar all sin sårbarhet och ångest som man inte trodde fanns inom honom och gör den till sin helt egna blues. Det känns att Keith vet vad han sjunger om.

Charles Bukowskis Nirvana & Orchestra Baobab – Mouhamadou Bamba

april 8, 2010

Tom Waits läser dikten Nirvana av Charles Bukowski och visar fullt ut sin talang i berättandet, i skådespeleriet och tolkningsförmågan. Den följs upp av det senegalesiska bandet Orchestra Baobab som framför ett fantastiskt stycke musik av stor spännvidd. Svårgreppbart, mystiskt,  magiskt. ‘Inget förhöjer en upplevelse som den bristande erfarenheten’ läste jag i Johan Norbergs senaste musikkrönika i tidningen Vi som i sin tur hämtat citatet från den ständige sekreteraren i svenska akademien Peter Englund. Citatet överenstämmer med denna upplevelse på något sätt. Blev först introducerad till dikten och låten av en god vän på ett hederligt blandband för ett par år sedan.  De bildade en hjärtskärande kombination av poesi och musik som skapade ett upphöjt tillstånd av harmoni, kanske till och med en smärre nirvana. I det okända ogreppbara, i det som är höljt i dunkel av bristande erfarenhet, finns nog det som alla söker efter i en konstupplevelse.

 
 

Pancho and Lefty – Emmylou Harris

april 6, 2010

Keep on Keeping on – Curtis & Henry

april 3, 2010

Curtis Mayfield (1942 – 1999) framför här Keep on keeping on från skivan Roots (1971). Hans andra soloskiva efter sin karriär som låtskrivare och medlem i The Impressions under 60-talet. Hans spröda falsett fungerade inte sällan som ett kontrasterande redskap gentemot de tunga teman i sina målande texter om samhällets orättvisor tillika människosläktets förfall. Framförallt tog han sig an den tuffa tillvaro som den afro-amerikanska befolkningen genomlevde i sitt hemland USA. Det är tydligt i hans musik att de hopplösa sociala missförhållandena bekymrade honom  men i många låtar finns ofta även en tröstande hand, ett hopp om en ljusare framtid och försoning. Curtis tredje soloalbum var soundtracket till blaxploitationfilmen Superfly (1972) och hade flera odödliga spår såsom Freddie’s Dead, Pusherman och titelspåret. Alla låtar behandlade kriminaliteten och drogproblematiken i storstädernas ghetton. ”Brott lönar sig inte” uttrycktes aldrig direkt men beskrevs ändå med all tydlighet och vad som hände med den pengatörstande Freddie lärde sig de två miljoner som köpte singeln. Superfly blev ett av 70-talets bäst säljande soundtrack men blev även som album en milstolpe i funk -och soulhistorien, eller varför inte bara säga den västerländska musikhistorien.

Curtis Mayfield har under sin tid i The Impressions och som soloartist varit en stor inspirationskälla för en stor skara artister och för de som inte stiftat bekantskap med Curtis tidigare har ändå definitivt hört något som han skrivit eller till och med sjungit något själv. People Get Ready sjungs än idag på musiklektionen i skolan och har tolkats av alla från Sonny Terry & Brownie McGhee till Alicia Keys eller The Walker Brothers eller Dolly Parton eller…

I detta fantastiska klipp med detta underbara band (tänk bara att ha dessa musiker på sin födelsedagsfest eller bröllop, härliga fantasi) så ser vi bl.a. på Curtis Mayfields vänstra sida percussionisten ‘Master’ Henry Gibson (1942-2002). Som smeknamnet antyder, en mästare och på sina slagverk välsignade han många av Curtis odödliga klassiker och en övrig stor skara artister (bl.a. Donny Hathaway, Aretha Franklin, Leroy Hutson m.f.) med framförallt sina bongo -och congastrummor. Många hävdar att han är den mest inspelade slagverkaren i historien med över 1, 200 inspelningar. I den förlängda versionen av euforiska dansgolvsklassikern Move On Up smattrar Henry Gibson med eggande frenesi och harmoni fram den transframkallande rytmdynamiken som växer genom det instrumentala slutpartiet. Gibson gifte sig med svenskan Anne och hamnade i Stockholm fram till sin plötsliga bortgång i december 2002. Han spelade mycket på hotellbåten Rygerfjård på söder mälarstrand dit många gästmusiker vallfärdade för att få vara med och spela. Thenplayon träffade honom under flera tillfällen och fick äran att byta några ord och skaka hans hand, en oerhört vänlig själ med gudabenådad talang. Henry Gibsons väg gick från de tuffa kvarteren i Chicago där han som grabb trummade för småslantar, genom de större lokalerna och framgångarna som förste slagverkare med Curtis och som studiomusiker, till kärleken på andra sidan atlanten och Stockholm. Ett livsöde likt många andra kringflackande hårt arbetande musiker eller konstnärer,  ibland belönade för sina insatser men även ibland undervärderade och tagna för givna.

Henry Gibsons avtryck enbart på den svenska musikscenen märktes på den fantastiska hyllningskonserten som hölls  till hans minne några månader efter hans bortgång.

Glädjen i att spisa skivor!

april 1, 2010

During army Elvis Presley (1935-1977) lyssnar på singlar. Thenplayon hittade lite bilder från förr (bl.a denna) på farbror-sids sida.

Sun Kil Moon – Space Travel Is Boring

mars 31, 2010

Bandet heter Sun Kil Moon och leds av den amerikanske sång & låtskrivaren Mark Kozelek. Låten är hämtad från albumet Tiny Cities från 2005.

Kolla in fler liknande fina bildmontage till musik av Phil Bebbington på vimeo.com/terrorkitten.