Archive for september, 2011

Nick Gravenites – En obesjungen sångare?

september 30, 2011

När jag hörde bluestandarden Buried Alive Live At The Old Waldorf (1998) med Mike Bloomfield så fastnade jag delvis för hans egensinniga slide-gitarr men framförallt för vokalistens mullrande vibrato…

Nick Gravenites (andra fr. vänster) naturliga röst har en sådan sällsynt kraft och djup som ensam kan gunga likt en hel orkester. Den har dykt upp här och var men jag har aldrig riktigt kopplat den till en specifik person eller ett namn. Musik kan innehålla mycket glädje och Nick Gravenites röst och komponerande representerar en ofta upplyftande egenskap, jag tänker framförallt Groovin’ Is Easy eller She Should Have Just med Chicagobaserade och kortlivade supergruppen The Electric Flag. Bandet grundades av gitarrhjälte-pionjären Mike Bloomfield i syfte att skapa ”amerikansk musik” och förutom Gravenites så värvades trumslagaren Buddy Miles, basisten Harvey Brooks och Barry Goldberg på klaviatur. Flera av dem hade redan träffats 1965 vid inspelningarna av Bob Dylans Highway 61 Revisited men det tog ytterliggare två år innan de som band började turnera ordentligt. De tog avstamp från Monterrey Festivalen -67 och brann sedan lika snabbt som vildingen Bloomfields karriär och liv i övrigt (han led under denna period av insomnia och medicinerade sig med heroin). Orkesterns originaluppsättning hann endast göra ett soundtrack (till flumrullen The Trip med Peter Fonda och Jack Nicholson, 1967) och ett lovande studioalbum innan gitarristen plötsligt sa upp sig, bara några månader efter att den efterlängtade debuten A Long Time Comin’ (1968) släpptes. De originalskrivna låtarna kom framförallt från Gravenites och albumet visade förutom en fin mix av soul och blues och rock tillsammans med blåssektion även upp inspelningstekniska inovationer såsom ljud -och röstsamplingar. A Long Time Comin’ fick stor uppmärksamhet av både media och publik, men The Electric Flag tog tyvärr inte tillvara på den. Bloomfield svävade iväg  mot en turbulent framtid och försvann stundtals helt från rampljuset på sjuttiotalet, men det är en annan historia.

(more…)

Annonser

Halsduk & Mössa

september 26, 2011

På ett kafé en bit bort från ditt gamla kvarter kunde man vid skymningen höra musik med nya toner som tilldrog all uppmärksamhet. De omhuldade en från kyla som halsduken virad kring halsen eller den robusta jackan som höll snålblåsten ute, då man svängde vänster och i motvind vandrade jämte autostradan hem. I kontrast mot kylan, avgaserna och betongen fanns här oasen med palmer och drickbart vatten. Värmen i hjärtat blev påtaglig. Här fanns fortfarande livet, inget hade vissnat och den där känslan av att vara på rätt plats gjorde sig så starkt påmind att man under samförstånd beställde en vända till. Kanske var det hela inramningen av situation och sällskap som höjde tonerna eller så var musiken ensam tillräckligt stark att den drog en upp ur marken med rötterna. Allt växelverkade nog till gemytligheten. 

(more…)

I Might – Wilco

september 26, 2011

Imorgon släpps Wilcos åttonde studioalbum The Whole Love, det första släppet på egna skivbolaget dBpm. I Might är skivans andra spår och ger en avlastande knuff i ryggen.

How Come You Never Go There – Feist

september 25, 2011


En ny skiva med Feist kommer på fredag och heter Metals. Hennes första studioalbum sedan supersuccén The Reminder (2007) och av singeln att döma låter det väldigt lovande, det låter som Feist helt enkelt. Lätt och ledigt men samtidigt tungt, fullkomligt musikaliskt, melodin kan ta vägen vart som helst men blir aldrig vilsen. Det ska verkligen bli kul att få höra helheten.

Natural Forces – Lyle Lovett

september 23, 2011

Förra året spelade Lyle Lovett titelspåret från albumet Natural Forces (2009) på Elvis Costellos musikprogram Spectacle. En underbart härlig låt som sprider ljus likt en lägereld, det är bara att ta fram något att grilla eller luta sig tillbaka och titta upp mot stjärnorna efter fallande sattelliter… 

(more…)

Men In Helicopters – Adrian Belew

september 22, 2011

Passande nog var det på biografen Tellus som jag och Fia såg den okända blå planeten Melancholia ramma jorden. En minst sagt massiv scen som fortfarande sitter kvar på näthinnan. Jordens undergång har nog aldrig skildrats mer emotionellt djupgående och samtidigt så likgiltigt (likgiltigheten konkurrerar med En Liftares Guide Till Galaxen, där jorden sprängs till förmån för en intergalaktisk motorväg) på film än i Lars Von Triers muskulösa mästerverk. Undergången har i alla fall definitivt inte skildrats med bättre skådespelare. Filmen lämnade en med splittrade känslor av en härlig livsglädje när man kände den friska höstluften och samtidigt en liten knut i magen på väg hem i mörkret. Det kalla konstaterandet i filmen att There’s nowhere to hide satt också kvar men ackompanjerades av Adrian Belews identiska textrad från den vackra Men In Helicopters. Låten beskriver inte ett hot utifrån utan tvärtom det stora hotet inifrån, från människan och ställer sig den väldigt befogade frågan Why Do We Always Asume The Planet Is Ours To Ruin?  Kanske bland de mest direkta låtarna om människans förödelse här på jorden utan att bli en plakatviftande knäpp på näsan. Något som i och för sig borde premieras mer…

Hörde Men In Helicopters första gången för sju år sedan i en annan del av livet på ett fint blandband från en vän och den är minst lika gripande för mig idag, mange tak.

See My Jumper Hanging On the Line – R.L. Burnside

september 21, 2011

Musiketnologen och musikinsamlaren Alan Lomax träffade Robert Lee Burnside vid sitt hem i Independence, Mississippi, och spelade in detta fina framförande 1978. Burnside hade sedan länge flyttat tillbaka söderut efter en grotesk mardrömsvistelse i storstaden Chicago under femtiotalet. Offatbart nog mördades hans far, farbror och bror där. Horribla händelser som föga fövånande kom att prägla hans fortsatta liv som människa och musiker. Burnside själv dömdes för mord 1959 då han i samband med ett tärningspel sköt en man. Han hamnade på Parchmanfängelset men blev frisläppt efter sex månader tack vare sina färdigheter som traktorförare, hans chef (som måste varit ganska mäktig i trakten) förhandlade ned strafftiden. Motivet verkade i alla fall minst sagt motsägande, Burnside hävdade att det inte var mening att döda någon utan att enbart skjuta ”den jäveln” i huvudet.

(more…)

Amelia – Joni Mitchell

september 19, 2011

”I was thinking of Amelia Earhart and addressing it from one solo pilot to another…”

– Joni Mitchell om Amelia.

Den amerikanska flygpionjären Amelia Earhart och hennes navigatör Fred Noonan påbörjade 1937 en våghalsig jorden runt resa och lyfte från en ö på Nya Guinea där de mellanlandat. I höjd med den obebodda korallön Howland Island mitt ute i Stilla Havet försvann planet spårlöst. Kontakten bröts mellan Earhart och båten Itasca som placerats vid ön som en radiofyr. Etappen var beroende av kommunikationen eftersom det för tiden nya radiopejlingssystemet skulle navigera planet i det okända. Hon kunde inte hitta rätt kurs.

(more…)

No Banker Left Behind – Ry Cooder

september 17, 2011

Rabble rousing politicians on the TV screen, sowing the seed of hate and fear I’ve heard it said you sow and you shall reap don’t come crying to me when you fail….

Humbty Dumbty World, Pull Up Some Dust and Sit Down (2011)

Ett nytt album av Ry Cooder, härligt! Pull Up Some Dust and Sit Down inleds med denna dagsaktuella protestsång (klippet) där Cooder ventilerar sin vrede över bankmännens våldsamma girighet och den gigantiska nota medborgarna alltid får betala när de står kvarlämnade på perrongen. Albumet är präglat av ett missnöje, eller kanske snarare ett missmod men grottar inte ner sig på något sätt. Uppsträckt och rak i ryggen står den upp mot makten på ett sätt som, trots att själva utförandet är totalt olika, ändå påminner om Neil Youngs upprivna Living With War (2006).

(more…)

Skrotnisse och hans vänner

september 16, 2011

Nu är alltså stunden kommen. Imorgon startar en ny utställning med allkonstnären Jan Lööf på Göteborgs Konstmuseum, där bland annat modeller från dockfilmsserien Skrotnisse och hans vänner kommer att ställas ut. Bara tanken på att med egna ögon få se scenerier och dockor från serien är lite svindlande. Jag har från och till letat runt på nätet i jakt efter bilder som kan ge förståelse för proportionerna och inspelningstekniken, utan resultat. Otroligt nog finns ingenting att hämta från den uppenbarligen tidskrävande inspelningsprocessen från 1978 fram till tv-premiären 1985, annat än en bild där Jan Lööf poserar med några av karaktärernas dockhuvuden. Dockorna fanns i åtminstone två uppsättningar, varom den ena var i mindre marionettformat och den andra i naturlig storlek som möjliggjorde den häftiga effekten att dockorna fick riktiga och levande händer. Skurken Ture Björkmans mor kunde exempelvis ledigt sitta och sticka men fortfarande ändå vara en docka! Detta förbryllade säkert inte bara mig när jag var liten. Många blev rädda för karaktärernas blotta uppenbarelse med stora näsor, håliga ögon och brölande skratt men de trollband en likafullt. Jag blev som mest rädd när eremiten Bertil Enstöring tvingades fly för sitt liv från ett rivningshus och en grym byggarbetare med en jätteborr stod och skrattande ett onskefullt gnäggande skratt, det var ren rädsla men det läskiga lockade mellan fingrarna för ansiktet. Varje karaktär i serien väckte frågor och eggade  fantasin minst sagt, exempelvis den vresige egyptiske tullmästaren som sov middag eller den rabiate u-båtskaptenen som vägrade lämna sitt fartyg men som genom att bli erbjuden äkta gräddtårta blev utlockad av Skrotnisse. Alla dockor hade sin egen historia, även om de så bara var med en kort sekvens. Vi fick genom barnboken Pelles planetfärd (2009) en fin liten fortsättning av tv-serien.

Detaljrikedomen i scenerierna och faktumet att de arbetade med två olika storlekar på dockorna har på senare år gjort mig otroligt nyfiken på hur de gått tillväga och understryker den enorma arbetsinsats som detta konstverk  krävde. Jan Lööf lever sedan länge nästintill som sin eremit Bertil ute på en ö i Grekland men jobbar också bitvis i Stockholm, han ger knappt några intervjuer och har länge avböjt från utställningsförfrågningar såsom den i Göteborg. Men nu är det alltså dags och en biljett till västkusten känns inte helt otänkbar.

(more…)