THENPLAYON

Passande nog var det på biografen Tellus som jag och Fia såg den okända blå planeten Melancholia ramma jorden. En minst sagt massiv scen som fortfarande sitter kvar på näthinnan. Jordens undergång har nog aldrig skildrats mer emotionellt djupgående och samtidigt så likgiltigt (likgiltigheten konkurrerar med En Liftares Guide Till Galaxen, där jorden sprängs till förmån för en intergalaktisk motorväg) på film än i Lars Von Triers muskulösa mästerverk. Undergången har i alla fall definitivt inte skildrats med bättre skådespelare. Filmen lämnade en med splittrade känslor av en härlig livsglädje när man kände den friska höstluften och samtidigt en liten knut i magen på väg hem i mörkret. Det kalla konstaterandet i filmen att There’s nowhere to hide satt också kvar men ackompanjerades av Adrian Belews identiska textrad från den vackra Men In Helicopters. Låten beskriver inte ett hot utifrån utan tvärtom det stora hotet inifrån, från människan och ställer sig den väldigt befogade frågan Why Do We Always Asume The Planet Is Ours To Ruin?  Kanske bland de mest direkta låtarna om människans förödelse här på jorden utan att bli en plakatviftande knäpp på näsan. Något som i och för sig borde premieras mer…

Hörde Men In Helicopters första gången för sju år sedan i en annan del av livet på ett fint blandband från en vän och den är minst lika gripande för mig idag, mange tak.

Etiketter: Adrian Belew, Blandband, En Liftares Guide Till Galaxen, FIlm, Lars Von Trier, Melancholia, Men In Helicopters, Musik, Tellus Bio, Undergång, Young Lions

This entry was posted on september 22, 2011 at 2:08 e m and is filed under Adrian Belew. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.