Varm vind genom fladdrande hår, skrattande i en röd bil utan tak, röda läppar, på en guppig grusväg nedåt ett svalkande blått hav. Gyllene drömmar om en annan plats där tiden står still i en vibrerande värme förkroppsligas i Rio Ancho. Rio Ancho var är du om inte precis här och nu?
Gracias Paco, mina fötter börjar tina.
Som en flodvåg fylls kontinuerligt nyhetsflödet idag av dödsrunor och personliga hyllningar. I efterhand är albumtiteln och det öppnande titelspåret Blackstar som släpptes endast häromdagen den tydligaste fingervisning om David Bowies nära förestående destination i kosmos, det svarta hålet… eller den portal till en annan verklighet än den tunga snöfyllda rymd vi strävar oss igenom denna måndagsmorgon?
Res i frid Major Tom.
Det sjunde spåret på Stephen Stills självbetitlade första soloalbum från 1970. En stilla dimmig gondolfärd i ett drömskt ljudlandskap som lägger grund för fullkomlig samklang mellan versernas nyckelord och den odödliga melodin som tillsammans sår en stor saknad av någon eller något som inte längre finns med oss.
To A Flame, ett sant mästerstycke.
”Det här är gitarrens morfar”, sa Bassekou Kouyate lite humoristiskt på Södra Teatern för några år sedan och syftade på sin ngoni. Historiskt och mer specifikt anses ngonin vara banjons anfader, ett av den amerikanska folkmusikens främsta stränginstrument och kännemärken. Bassekou Kouyate har det senaste årtiondet genom sin enorma talang och vision tagit instrumentet och presenterat det för världen, han har också höjt dess popularitet på hemmaplan i Mali.
En ngoni kanske inte ser mycket ut för världen, en liten avlång låda i varierande storlek av trä eller kalebass med torkat getskinn spänt över som en trumma och greppbrädan kan nästan beskrivas som en ”greppinne” på ungefär fyra-fem decimeter. Själv har jag aldrig haft äran att hålla i en ngoni så exakta mått är därför osäkra och det finns även flera typer. I Bassekous band Ngoni Ba spelas sammanlagt fyra typer av ngonis med varierande storlekar, strängar och register. Exempelvis Bassekous egenhändigt utvecklade ngonibas som spleas av hans bror (?) Fousseyni Kouyate. Bandnamnet Ngoni Ba står betyder ”låg” ngoni, alltså den med ett lägre register. Greppbrädan på Kouyates ngoni kan vid första anblicken tyckas vara väldigt liten med begränsade möjligheter, men i hans händer fullkomligt exploderar instrumentet i melodier och rytmer som enkelt kan försätta åhöraren i trans. Fördämningarna rämnar och släpper lös en ström som forsar fram trots att tonen hos ngonis ordentligt spända strängar egentligen är ganska torr. Speltekniskt och artistiskt har Bassekou Kouyate med ny fingerplocksteknik, strängbändning och effektpedaler blivit en oöverträffad innovatör av ngonispelet, en tradition som gått i arv inom hans familj.
Det satt långt inne att Bassekou Kouyate till slut valde musiken framför idrotten och fotbollen och han började praktisera ngoni. Modern var sångerska och fadern en ngonispelande griot. Grioten fungerar i delar av Västafrika som kulturbärare, musiker och historieberättare och utgör en stor del av Malis musikerelit. Bland de mest kända musciserande grioterna internationellt finner man den senegalesiske sångaren Youssou N’Dour, den malifödde gitarristen Djelimady Tounkara och inte minst den obestridde koramästaren Toumani Diabaté med hela sjuttioen generationer grioter bakom sig och som Bassekou samarbetat med vid flera tillfällen. Att vara griot är ett ärevördigt ämbete som muntligen gått i arv hundratals år bak i tiden, från generation till generation, så musikens närvaro i familjen Kouyate var alltså bergfast. Bassekou gick i sin faders fotspår och håller familjens fackla brinnande.
Innan albumdebuten Segu Blue (2007) och innan Bassekou Kouyate & Ngoni Ba gjorde succé så medvekade han på andra artisters inspelningar, exempelvis tillsammans med redan nämnda Diabaté men också med Malis kanske största stjärna, Ali Farka Toure, innan denne gick bort i skelettcancer 2006. På Toures sista och fantastiska soloalbum Savane (2006) var Bassekou en av de sammanlagt tjugotre musiker som medverkande mest vid inspelningarna på hotellet Mandé i Malis huvudstad Bamako.
Sångerskan Amy Sacko är bandet Ngoni Bas vokala styrka, hon är även Bassekous fru vilket understryker familjebanden inom orkestern. Hennes kraft har skakat om mig rejält vid båda tillfällena jag sett dem, på ett mäktigt sätt som inte är riktigt lika påtagligt på albumen. Sackos röst framstår där som mer finstämd och lite mjukare. Det har hittills blivit tre studioalbum först efter Segu Blue följde I Speak Fula (2009) och förra våren kom Jama Ko. Här ovan hör vi den vackra och andaktsfulla Falani från I Speak Fula.
(Texten skrevs ursprungligen för tre år sedan)
Ute å promenerar i den heta sommarnatten och hör ljuden av skratt och fest någonstans borta vid ljusen längre nedåt gatan. Närmar mig musiken, dörren står öppen, jag går in och dansar mig vettlös.
En fantastisk liveupptagning av ett sanslöst sväng och bluesmunspel av högsta märke. Man blir som lyssnare bjuden på en odödlig fest där känsla av lokal och stämning stått intakt i över fyrtio år. Jag är där och sveps med i en galen ringdans mitt på blanka dagen.
Mainstreamhousens framgång eller snarare monstruösa succé de senaste åren har gjort många inom kritikerkåren förbryllade i jakt på dess förklaring men samtidigt sugit dem rakt in i psykosen. Det har dragits paralleller till hur stureplansstekarnas totala världsfrånvändhet med stark borgerlig vind i seglen till sist spridit sin eskapistiska och monotona partymusik till den stora massan unga vuxna. Men den genomgående stora förklaringen till att Swedish House Mafia säljer slut Friends arena tre gånger om på bara några timmar och att Summerburst är en av de ytterst få som inte märkt av festivalkristiderna ska tydligen, enligt tidningarna, vara dansen. Det pratas om världens största dansgolv och att ”folk är trötta på att bara glo på några med gitarrer i fjärran. Folk vill dansa!” Dansa? Då Svt pliktskyldigt sände live från ovan nämnd festival förra året såg jag ingen, ingen, som dansade. En arm i luften och lätt gungande från sida till sida. Publikhavet växte successivt och då började folk istället att hoppa upp och ner, fortfarande med en arm sträckt i skyn. Att alla fortfarande står vända mot scen förringar inte heller det faktum att det påminner om vilken rockkonsert som helst, skillnaden är bara nu att en ensam DJ står ännu längre bort från publiken, på en jättehög piedestal, också han (det är i princip uteslutande män som vanligt) med en arm i luften. Alltid huvudet på sned och ena örat i hörluren, kan man inte för en gångs skull fixa fram ett headset som inte kräver denna ansträngning för nacken?
En annan återkommande devis är att vi (allihopa) en gång för alla måste förstå hur stora våra houseartister egentligen är, ute i stora världen. Aha men då måste vi här hemma förstås också börja lyssna! Tack för upplysningen. Förresten verkar inte housen redan tillräckligt stor i Sverige nu? Hur mycket större ska den egentligen bli? Lika stor som en bubbla? Som kan spricka när som helst? Vi får helt enkelt vänta å se.
Kanadensiska Black Mountain sprider romantiskt sommargemyt genom The Hair Song från Wilderness Heart (2010). Musiken och videon samarbetar verkligen så väl att doften av nyklippt gräs och en ljummen kvällsbris tränger sig igenom datorsärmen och får håret att svaja precis som skejtarns.
Klippet är hämtat från musikspecialen Tinariwen Sur L’eau som gick på Svt tidigare i år. Dokumentärproducenterna Kalle Gustafsson Jerneholm och Fredrik Egerstrand bjöd in bandet att spela i en varvsdocka vid Göteborgs hamn förra sommaren. Resultatet blev en väldigt välgjord och varm stilstudie i porlande gitarrmelodier och ledigt medryckande gung som övertygade mig om deras storhet. Känslan av en viss tungroddhet har tidigare hemsökt mina tidigare möten med bandets musik på albumen.
Det prisbelönta och världskända Tinariwens bandmedlemmar stammar alla från ökenfolket tuaregerna. De träffades först tidigt åttiotal när de genomgick militär träning i Lybien, Muammar al-Gadaffi erbjöd alla tuareger som bodde illegalt i landet amnesti mot att de tjänstgjorde i hans nya ”tauregförband” ämnad att bredda territoriet i öknen. 1989 lämnade bandet Lybien och bosatte sig i regionen kring norra Mali där bandets grundare Ibrahim Ag Alhabib växt upp (han är så vitt jag kan se inte med i denna konsertfilm). Medlemmarna blev lokalt kända som Kel Tinariwen (”Ökenpojkarna”) och spelade till en början traditionella melodier men blev mer och mer inspirerade av framförallt marockanska protestsånger och algerisk pop men inkorporerade även popinfluenser från väst. De hämtade också inspiration från Malis stora skara inflytelserika musiker så som Ali Farka Touré.
Den ständiga kampen för sin existens som ett minoritetsfolk i centrala Sahara, omringad av först brutala kolonialmakter som ersattes av diktaturer och nu senast Al Qaida, har självfallet satt sina djupa spår och sår i bandets musikaliska framtoning. Efter att kolonialbarbarerna Frankrike slutligen drog sig tillbaka på sextiotalet drogs nya och godtyckliga nationsgränser där nomadfolken blev lämnade i kläm med ytterst begränsad rörelsefrihet. En rebellgrupp tuareger tog till vapen för sina rättigheter men slogs ned och avrättades av den nybildade nationen Malis armé. 1963 mördades Ag Alhabibs far framför sin fyraårige sons ögon, en grotesk erfarenhet som föga förvånande satt prägel på hans låtskrivande. Trots en bottenlös vrede valdes slutligen gitarren istället för geväret och livets vedermödor fick utlopp musikaliskt genom Tinariwen, likt en svalkande oas i ökensanden.
Att vara men inte synas, ett latinskt uttryck som tydligen myntades av Fredrik II (den store) av Preussen i mitten av 1700-talet men som jag först bekantade mig med i Klas Östergrens succéroman Gentlemen från 1980. Samma tänkvärda oneliner dyker upp i mitt medvetande när det pratas om albumaktuella The Knife. Jag kan inte tänka att nya albumet Shaking The Habitual (2013) blir annat än mycket väl mottagen av kritikerkåren, själva idén om dem och dess självvalda medieskygghet har i varje fall redan blivit det. Tendensen av att less faktsikt är more tycker jag har känts ett tag men är nu helt ute i luften. Att artister som är lite hemlighetsfulla och inte bjuder till en minsta instagrambild faktiskt där har mycket att tjäna istället för att satsa hundratusentals kronor på bred marknadsföring. Tystnaden är mer effektivt än många tror i det tjocka bruset. Om du vill att någon ska höra dig så viska, då koncentrerar sig alla (i bästa fall) på det du säger. Folk blir intresserade och provoserade, hey varför visar de inte sina ansikten? Varför ger de inga intervjuer? Frågor föds och kulten närs ur en kryptisk hemsida med punkestetiskt snitt i kombination med singelns polyrytmiskt excentriska elektropop i idrottshallsmiljö, post-postmodernt så det förslår. De ÄR i allra högsta grad men syns inte, i alla fall inte utan masker.
Men med risk för att ofrivilligt låta som den grinigaste jantelagaren (som jag förstås avskyr) så undrar jag ändå om det går att bortse från den stabila ekonomiska grunden som The Knife står på innan det konstnärligt äventyret tar fart? Att risktagandet är mindre och friheten att strunta i marknadsföring och promotion faktiskt blir större som familjemedlemmar i nordens största bagerikoncern. Skulle samma risker kunna tas om man hade ett konkret överhängande försörjningsbehov av sin musikkarriär? I denna ekonomiskt mycket eftersatta bransch är det för mig osäkert, de flesta musiker och artister har nog helt enkelt inte råd att inte synas. Där uppenbarar sig ett stort kulturellt problem.
Titelspåret från förra albumet Silent Shout (en i sammanhanget passande titel) står sig fortfarande starkt sju år nedanför vägen.
THENPLAYON 