Posts Tagged ‘2006’

Sour Smoke – Comets On Fire

april 29, 2014

Ett två, ett två, ett två.

Vårt gemensamma energibolag har en styrelse som hand i hand marscherar mot utvidgad brunkolsutvinning i Tyskland. Koldioxidutsläppen genererade av de planerade nya kraftverken kommer matcha Sveriges totala utsläpp de senaste 24 åren. Detta går i rakt motsatt riktning från folkets allmänna opinion. Praktiskt taget ingen förutom regeringen och förstås Vattenfallsledningen vill kortsiktigt gräva ner sig i ett kolskyfflande värdigt 1800-talet. Nuonaffären visar att ej förnyelsebar energi inte är något alternativ, bolaget skrevs ned med 30 miljarder kronor förra året, trots detta håller de infantila farbröderna kolbränningen som en lönsam framtidsbransch. Går det att vara så uppenbart inkompetent i sina bedömningar och ändå behålla jobbet? Uppenbarligen. I egenskap av skattebetalare är jag medägare och jag kan ge er ett hett tips: koldioxid tillhör inte framtiden (om vi vill se den det vill säga). Vår gemensamma globala klimatkatastrof som ni herrar i vårt Vattenfall så generöst bidrar till kommer aldrig heller bli lönsamt. I den enda termen vd Oystein Loseth förstår, nämligen den ekonomiska, går det ju svart på vitt mot avgrunden men regeringen går mot både opinion och de egna lågt satta klimatmålen för att ställa sig bakom dessa huvudlösa beslut. Visionslöshetens kanske största stund hittills i ”supervalåret”. Fuck off vattenfall.

Santa Cruzbandet Comets On Fires låt  Sour Smoke från albumet Avatar (2006).

Annonser

Non Videri Sed Esse

april 3, 2013

Att vara men inte synas, ett latinskt uttryck som tydligen myntades av Fredrik II (den store) av Preussen i mitten av 1700-talet men som jag först bekantade mig med i Klas Östergrens succéroman Gentlemen från 1980. Samma tänkvärda oneliner dyker upp i mitt medvetande när det pratas om albumaktuella The Knife. Jag kan inte tänka att nya albumet Shaking The Habitual (2013) blir annat än mycket väl mottagen av kritikerkåren, själva idén om dem och dess självvalda medieskygghet har i varje fall redan blivit det. Tendensen av att less faktsikt är more tycker jag har känts ett tag men är nu helt ute i luften. Att artister som är lite hemlighetsfulla och inte bjuder till en minsta instagrambild faktiskt där har mycket att tjäna istället för att satsa hundratusentals kronor på bred marknadsföring. Tystnaden är mer effektivt än många tror i det tjocka bruset. Om du vill att någon ska höra dig så viska, då koncentrerar sig alla (i bästa fall) på det du säger. Folk blir intresserade och provoserade, hey varför visar de inte sina ansikten? Varför ger de inga intervjuer? Frågor föds och kulten närs ur en kryptisk hemsida med punkestetiskt snitt i kombination med singelns polyrytmiskt excentriska elektropop i idrottshallsmiljö, post-postmodernt så det förslår. De ÄR i allra högsta grad men syns inte, i alla fall inte utan masker.

Men med risk för att ofrivilligt låta som den grinigaste jantelagaren (som jag förstås avskyr) så undrar jag ändå om det går att bortse från den stabila ekonomiska grunden som The Knife står på innan det konstnärligt äventyret tar fart? Att risktagandet är mindre och friheten att strunta i marknadsföring och promotion faktiskt blir större som familjemedlemmar i nordens största bagerikoncern. Skulle samma risker kunna tas om man hade ett konkret överhängande försörjningsbehov av sin musikkarriär? I denna ekonomiskt mycket eftersatta bransch är det för mig osäkert, de flesta musiker och artister har nog helt enkelt inte råd att inte synas. Där uppenbarar sig ett stort kulturellt problem.

Titelspåret från förra albumet Silent Shout (en i sammanhanget passande titel) står sig fortfarande starkt sju år nedanför vägen.