Archive for april, 2011

Mojo Hand – Lightnin’ Hopkins

april 30, 2011

 

Lightnin’ Hopkins sitter mitt i den tyska nationella radio och tv-stationen ARDs kulisser i Baden-Baden och spelar för produktionen American Folk-Blues Festivals räkning. En stor skara amerikanska blues och folklegender turnerade runt i Europa från 1962 och de följande tio åren i olika häftiga konstellationer. Det var en tysk jazzentusiast och publicist som ursprungligen tog initiativet och kontaktade, den i vid bemärkelse store basisten och kompositören, Willie Dixon i Chicago (han skymtas i bakgrunden i klippets mitt). Som en av de stora bluesprofilerna sträckte sig Dixons kontaktnät långt utanför Chicagos gator i alla väderstreck och den samling artister som följde med över Atlanten tillhörde det absoluta toppskiktet. Namnen på turnéernas affischer kunde göra den mest luttrade entusiasten svimfärdig. Under den första turnéns stopp i London ska de flesta av stadens bluesungdomar ha funnits i publiken och häpnat över artisterna de heligt dyrkade.  Ungdomarna i publikhavet skulle senare på 60-talet inta landet i väst med den musik som American Folk-Blues Festival tillhandahöll, med den så kallade ‘The Brittish Invasion’.

See That My Grave Is Kept Clean önskar Blind Lemon Jefferson på en inspelning från 1927.

Lightnin’ Hopkins kom från staden Centerville i östra Texas och sveptes med av bluesen när han som åttaåring såg Blind Lemon Jefferson spela. Förutom att han lärde sig gitarrtricks från sin plastkusin Alger ‘Texas’ Alexander så fick den unge Hopkins tillfället att ackompanjera Jefferson på olika kyrkmöten och var så även den ende som fick tillåtelse att göra det. Han blev förstås väldigt influerad av sin förebild och med den unika erfarenheten i bagaget gjorde han tillsammans med Alexander ett försök på storstaden Houstons musikscen. Det hela gick inte så bra och en troligtvis stukad Hopkins återvände med sänkt huvud till Centerville och jordbruket. Skam den som ger sig. På en andra Houston-sejour 1946 lyckades Hopkins få uppmärksamhet för sitt tillbakalutade men raffinerade gitarrspel och röst, rätt öron drog sig till hans musik och han blev övertalad att bege sig till Los Angeles för att spela in på Aladdin Records. Nästkommande år gjordes det ytterliggare inspelningar men Hopkins drabbades av hemsjuka och återvände hem till Texas. Under 40- och 50-talet lämnade han knappt hemdelstaten utan uppträdde och spelade in på hemmaplan med bas i Houston.

När folkmusikboomen väl var ett faktum öppnades fältet för större publik och Hopkins uppträdde på det anrika Carnegie Hall i New York 1960 tillsammans med Joan Baez och Pete Seeger. Det blev ett stort genombrott och därefter följde år av frekvent turnerande runt om i Amerika och kontinuerliga inspelningar. Fyra år senare lyckades han komma över sin flygrädsla vilket möjliggjorde resan till Europa och bland annat Baden-Baden. Ytterligare fyra år senare spelade Hopkins in skivan Free Form Patterns ackompanjerat av det unga psykedeliabandet 13th Floor Elevators med Roky Erickson i spetsen, från Austin, Texas. En fingervisning om att det inte bara var brittiska ungdomar som förstått storheten hos Hopkins, beundrare fanns även ‘nästgårds’ och under samma tidsperiod fanns fler exempel på hur unga vita blues- och rockmusiker fick möjligheten att spela in skivor med sina idoler, många av dem delaktiga i bluesfestival-turnéerna. Ynglingarna fick haka på precis som den unge Lightnin’ en gång fick men det musikaliska mötet mellan generationer hade nu även rent symboliskt blivit en fingervisning om en ny och öppen väg bortom rasbarriärens bottenlösa idioti.

Annonser

Morgon

april 24, 2011

Morgonen vaknar med trötta ögon, som suddigt tittar in i ljuset. Bleka varelser fladdrar omkring ovanför och färgen börjar synas tydligare. I gränslandet mellan dröm och verklighet svävar allt otvunget tätt intill den stund då vi förstår vart vi befinner oss. Oftast är vi hemma, men ibland helt borta.

Green is The Colour kommer från från Pink Floyds soundtrackalbum till filmen  More (1969),  bandets första utan den bortflugne grundaren Syd Barett. Här framförs den live på tv-kanalen KQED  i San Francisco 1970, den 29 april för snart 41 år sedan.

Johnny Shines (& Robert Johnson)

april 19, 2011

 

En ung Johnny Shines (mitten) rörde sig på gatorna och de ruffiga jukebox-haken runt om i Memphis, Tennessee, spelade akustisk gitarr med slide. Den ömma modern hade vidarefört sina gitarrkunskaper till Johnny men av en eller två anledningar lämnade han storstan, musiken och åkte västerut till granstaten Arkansas 1932 och jobbade på farm i tre år, fram tills han av en slump stötte på bluesens största spöke, Robert Johnson. Shines såg åter ljuset och tack vare Johnson fick han den musikaliska gnistan tillbaka. Tillsammans påbörjade de ett nästan tvåårigt äventyr som gick genom södern och faktiskt ända upp till provinsen Ontario, Kanada, där de fick möjligheten att framträda i en lokal radiostation. I en intervju från den brittiska dokumentären The Search For Robert Johnson (1991) berättade Shines hur de båda bland annat höll sig flytande på vägarna tack vare de frikostiga kvinnor som mot lite blues gav mat och husrum. Ett år efter att de två kompisarna skiljdes åt dog Robert Johnson under minst sagt mytomspunna omständigheter. Förutom att helt enkelt dö (27 år ung, som många andra i musikhistorien) låg legendens fundament framförallt i hans påstådda kontakt med djävulen, som vid ett vägskäl gett honom musikens gåva i utbyte mot hans själ.  Ett tragiskt svartsjukedrama är en annan av många teorier. Johnson fick hur som helst aldrig uppleva någon kommerciell framgång, heller inte den oomstritt episka status som befästes runt honom i början på 60-talet med en nyutgåva av inspelningar från 1936-37. Bob Dylan och alla andra dådtida ledande folk- och bluesutövare trollbands av de knastriga inspelningarnas gäckade röst som tätt åtföljdes av en intensiv och dynamisk akustisk gitarr. I inspelningarna återfinns en hel drös melodier som vi idag kallar klassiker.

Johnny Shines slöt aldrig några faustianska förbund utan turnerade vidare runt i södern för att slutligen flytta till Chicago 1941 och börja arbeta som byggarbetare och deltidsmusiker. Han fick möjlighet att göra inspelningar för både Columbia 1946 och Chess 1950 men fick inte musiken distribuerad. Shines fortsatte spela på små klubbar med lokala musiker när hans musik väl blev utgiven 1952. Försäljningen uteblev och besviken på branschen lämnade han scenen för bygget. Skulle han också behövt vandra till vägskälet?

Njaej, till slut fick ändå Johnny Shines (bättre sent än aldrig) konstnärlig upprättelse, när han 1966 fotograferade på en bluesklubb i Chicago. Av en slump ”upptäcktes” han av Vanguard Records som gav honom möjligheten att spela in några låtar på de framgångsrika samlingsalbumen Chicago Blues Today!.  Möjligheterna kommer kanske enklare när man slutat jaga och istället börjat slappna av. Efter det rullade allt i alla fall på, med turnéer och troligtvis ett mycket glädjande allmänt erkännande för Johnny Shines, som nu hade ett eget band och även började spela mycket med Robert Johnsons styvson Robert Lockwood Jr på 70-talet. De var bland de sista levande musiker som hade ena foten i traditionell akustisk deltablues och arvet från jorden i söder och den andra foten i en senare elektrisk Chicagoblues från stadens elnät. Det var en väg som många bluesmusiker och blivande legender kom att vandra men det var en väg som sådana som Shines trampat upp. Shines tampades på åttiotalet med krämpor och handikapp efter en stroke men fortsatte trots allt att spela musik. Shines gick bort 1992 och blev postumt introducerad i bluesens Hall of Fame samma år, vad det nu är värt. Trots Shines sena genombrott och erkännande blev han aldrig lika känd för gemene man som sin gamle vän, men hans kraftfulla stämma och gitarrspel tillhör en legend.

Johnny Shines spelar Robert Johnsons Sweet Home Chicago.

(more…)

Cause = Time – Broken Social Scene

april 15, 2011

Vi jagar ifatt något som sedan inte visade sig lovande. Vi förlorar tid. Vi slår ihjäl den och lägger den på hyllan så vi slipper se när vi dagligen på ett undflyende sätt funderar på framtiden. Planering och framförhållning gör att vi blickar bort och upphör att existera på marken, tanken flyger eller skenar iväg i jakt på nästa grej, som aldrig på riktigt kommer att låta sig fångas, bara tillfälligt stanna upp för att sedan snabbt bryta sig loss och försvinna nedför gatan, in i mörkret förbi den sista gatlampans ljus. Inte i cirklar utan bara framåt. Att stå och stampa är en dödssynd. Att springa framåt med vinden i håret är en dygd. Står man och stampar kanske man ändå får en chans att uppmärksamma sin omgivande verklighet. Springer man är det kanske lätt att inte hinna se något alls, men det håller oss å andra sidan fria från att slamma igen. Frågan är om man ska ta en stillsam promenad i så fall?

Kanadakollektivet Broken Social Scene med Cause = Time från You Forgot It In People (2002). Vet ärligt talat inte vad låten rent bokstavligen säger, men den talar till mig ändå. Jag lyssnar och dras med av detta mäktiga som ibland på ett magiskt sätt gör att tiden stannar.

Monterey – Animals

april 13, 2011

Animals hyllar Monterey-festivalen med en häftig video från 1967, Eric Burdon skiner verkligen, men kan man skönja att han tyckte det hela med en promotionvideo var lite dumt? Spejsat värre i alla fall med en slirig el-sitar rätt i ansiktet och Burdons fräsiga stämma i bra höjd med sin stjärnstatus. Låten berättar om bandets upplevelser av festivalen i Monterey, Kalifornien, som krönte den omtalade Summer of Love, där ‘till och med snuten dansade med ungdomarna’.

We Almost Lost Detroit

april 9, 2011

Kärnkraftreaktorn Enrico 1 tillhörande kraftverket som välsignats med namnet efter kärnklyvningens fader, Enrico Fermi Power Plant vid Lake Erie i delstaten Michigan, drabbades av en härdsmälta 1966. Ungefär 4 mil söder om miljonstaden Detroit. Sssssch…. säg inget till någon… den exploderad ju inte….

Det bubblade inifrån min brors rum för några år sedan. Undervattensljud flöt ut från den gamla datorns inbyggda högtalare. Nästan så att man bara ville kika in genom glipan i dörröppningen och fråga: Vad är det här för något? och få ett sakligt kort svar i stil med: ”Gil Scott-Heron”. ”Ahaa… ” In i köket och tjuvlyssna vidare på musiken bredvid. Senare fick jag reda på att de där originella ljuden framförallt kom från multiinstrumentalisten Brian Jacksons eldrivna klaviatur. Scott-Heron och Jackson samarbetade tillsammans på flera album. Den gungande, episka men sakligt berättade We Almost Lost Detroit kom från deras femte samarbete Bridges (1977). Härdsmältan, som lika gärna kunde tagit hela Detroit med sig, låg som grund för hela låtens text och känsla, en låt som bra speglar det samhällsengagemang som präglar honom.

Gil Scott-Heron, poeten och musikern som efter en drös svåra år nu fått någon slags renässans. Senaste decenniet har varit en enda lång klammer med rättvisan, droginnehav med följande fängelsedomar och frisläppning om vartannat. 2010 kom första albumet på 16 år, I’m New Here, som hälsades varmt välkommen tillbaka av både publik och kritik. Hans idealistiska driv kanske skulle kunna fungera som en bra definition av ett medborgarrätts patos. En förkämpe. En ung afroamerikansk skald från Chicago som tog sig ton utan att vara rädd för tunga och kontroversiella teman, som genom sin lyrik gjorde problemen överskådliga. Heron ligger bakom den kända låten eller den slagverksackompanjerade dikten The Revolution Will Not Be Televised från debutalbumet Small Talk at 125th and Lenox (1970) som nyligen fick stor uppmärksamhet i ett avsnitt av kultursnoken Kobra, där låtens tema om en inre revolution ställdes mot dagens aktuella och tv-sända revolutioner. Kontrast. Somliga vill hålla fram honom som rappens urfader, eftersom hans så kallade spoken word pratande sångstil i efterhand lätt kunde tolkas så. Rent tekniskt är spoken word inte rytmisk och melodisk som rappen utan just ett mer ledigt pratande som i en konversation. Självklart var ändå Heron en stor inspiratör för kommande rättmätigt missnöjda afroamerikanska generationer som kom att uttrycka sig, framförallt politiskt, genom rappen. Musikens ofta ganska tilbakalutade men ändå stadiga sound hos Jackson och Scott-Heron anses också ha varit en stor inspiration för 90-talets (den av Motown myntade genren) neo-soul stjärnor, såsom Erykah Badu, Lauryn Hill och D’Angelo.

En melodislinga som bara dyker upp en gång men som ger något alldeles särskilt i We Almost Lost Detroit hörde mästerproducenten och artisten Kanye West tillsammans med den lika väl renommerade Common och samplade till en drivande kraft i singeln The People från den senares jättesuccé Be (2005). Ni kanske känner igen den när ni hör den någon minut in? …seconds from annihilation… .West har använt sig av många låtar från framförallt Scott-Heron och Jacksons samarbeten som samplingar, vilket visar den rent musikaliska slitstarka kvalitén som finns. Samtidigt som den centrala sångmelodin ofta är sparsmakad och till känslan mer byggd på någon slags infall hos Scott-Heron så regnar det underbara melodiutspel från Jackson runtomkring, allt över ett solitt beat från trummorna. Musiken de gör tillsammans nedan är på samtliga plan rent magisk trots att temat är något djupt oroande och tragiskt aktuellt.

(Den 27 maj 2011 somnade Gil Scott-Heron in efter en lång tid av vacklande hälsa och en precis avslutad Europaturné. I samband med den hyllade återkomsten i musikvärlden 2010 hann Scott-Heron som tur är uppleva nya framgångar och få upprättelse. Han blev bara 62 år och lämnade efter sig en son och tre döttrar. Lyckligtvis finns det musikaliska och poetiska arvet kvar för eftervärlden.)

Fåglarna – Skriet

april 7, 2011

Vet inte om jag någonsin har uppmärksammat fåglarnas begynnande vår mer än i år. Gick på ett fält, det tutade från ovan och när jag tittade upp kom ett väl formerat v av Kanada Gäss (eller vad det nu var för art) söderifrån och jag drogs nästan till att bocka och välkomna dem tillbaka från semestern. De gladde mig på ett oväntat sätt. Likadant var det idag när jag fick färg av en pytteliten ljusgulgrönaktig fågel strövade fram på förmultnade gråa löv och brunblöta trädstammar bredvid gångvägen. Skämdes nästan över att jag inte kunde koppla den till ett trovärdigt namn, men precis som gässen gav den mig en oväntad varm känsla. Hur lite man än påstår sig bry sig om fjäderfän så kan nog de flesta ändå inte bortförklara kvittrets makt över vår vårkänsla. Fiskmåsens sommarskrän gjorde sig också påmind häromdagen. Jag pratar trots allt inte om all fågelsång (förlåt kråkan eller duvan, ni har era sidor, kanske). Uppe på den ås där jag bor finns en gångväg jag kallar för fågelreservatet, en liten oas av skog som av kvittret att döma får dem att känna sig hemma. Det har påbörjats lite mänsklig bebyggelse där nu, men låt oss hoppas att inte hela skogen rivs. Skogens jazzsångare måste få lite svängrum. Vi människor behöver också fortfarande rastplatser för den delen, för lite fågelsång.

Det finns ingen anledning för oro! Sidan har inte blivit ett ornitologiskt forum men fågelns konstnärliga egenskaper och framförallt dess musikaliska förtjänar ändå lite yta.

Fåglarna hette låten som för två år sedan blev singeln för svenska duon SKRIETs självbetitlade album. Ljudlandskapsbyggen med elgitarr, trummor, trummaskiner och mjuka synthar och vad mer, en sällsam röst.  Musiken tar kanske en omväg från det lite mer direkt ljusgivande och upplyftande, som jag försökt beskriva, men den kan också nå dit efter ett tag.

Sångaren och gitarristen i SKRIET, Isak Sundström, är kanske mer känd som medlem i Gotlandsrocktrion Pascal som på sex år släppt tre album, senaste kom förra året.

Hisingen Blues – Graveyard

april 2, 2011

Då och då dyker det upp sådana där band eller artister som spelar musik och riff man tycker sig ha hört förut, men man går bet i jakten på (onödigt kan tyckas) en rättvis definition av den. Det låter som allt inom en viss musikgren MEN samtidigt som ingenting, utövarna gör det liksom här och nu på ett sätt som gör att backspegeln spricker och blir onödig. Den bedriften är inte lätt. Man skulle kunna namedroppa nätterna igenom om man vill, jaga möjliga influenser eller kanske rena musikaliska stölder. Men varför då? Man hör oftast ganska omgående när det finns ett rättfärdigt uppsåt, talang och att det inte handlar om en smutsig gravskändning. Australiens Wolfmothers debutalbum bjöd för ett handfull år sedan på arkeologiska riff och låtar som kändes bekanta men som inte någonstans var stöldmärkta, de klarade sig helt legitimt på egen hand. De körde på och gjorde det med bravur, det krävdes lite övertalning från min svåger att inse detta faktum och därmed ge dem chansen, istället för att orättvist avfärda dem. I dagens musikvärld kan egentligen nästan allt på ett eller annat sätt härledas till något annat. Musikalisk originalitet idag visas nog framförallt i själva framförandet. Går musikern in i sin musik med hull och hår i ett hängivet uppsåt, utan sluga baktankar, så finns möjligheten att musiken känns originell eftersom den då speglar utövaren. Lagren av utstuderade koncept skalas bort till musikens favör och en kärna blir gripbar.    

Tipset om detta band kom in från goda vännen och det hela lät lockande och intressant. Sedan dök det i dagens DN upp en liten intervju och jag blev påmind att lyssna på västkustens Graveyard, aktuella med det andra albumet Hisingen Blues (2011). Det någonstans traditionella och tunga rocknamnet kräver sitt band men de lyckas värdigt bjuda upp till dans, om än lite hemtrevligare än en kyrkogård. Här är titelspåret med en tillhörande intressant video.           

Silver Soul – Beach House

april 1, 2011

Vi går från Beach Boys till Beach House, förhoppningsvis utan att stranda. Finns likheter förutom bandnamnet? Nja, om Beach Boys överlag är en frisk harmonisk kalifornisk fläkt från havet så är Beach House mer en melankolisk grå himmel över ett regnigt Baltimore. En likhet är att ljuden de skapar är öppna och luftiga, mycket till hjälp av stämsång. Blev intresserad själv när jag såg några låtar från en Sverigespelning på Svts livesatsning Klubbland  och tyckte framförallt att det lät ”roligare” live än på skiva, framförallt kom sångerskan Victoria Legrands röst fram på ett annat (råare) sätt. Stundtals väldigt kraftfullt. Musikens takt lunkar på i ett ganska jämnt, långsammare, tempo och på deras senaste och tredje skiva Teen Dream (2010) går gitarristen Alex Scallys melodiska linjer i mjuka hypnotiska cirklar. Detta verkar ge en möjlighet för något att successivt växa, som i låten Silver Soul eller (hitten?) Zebra.

Det var en väldans massa prat om den här duon förra året, har jag för mig. De dök upp lite varstans med högsta betyg och fyllde konsertlokaler ögonblickligen, nu dyker de alltså upp även här. Visst, hjärtligt välkomna.

I Can Hear Music – Beach Boys

april 1, 2011

En gripande intervju om drogerna med forne Beach Boys-ledaren Brian Wilson, någonstans halvvägs genom en kolsvart tunnel…

…men nedan kommer också lite ljus från albumet 20/20 (1969) och singeln I Can Hear Music, ursprungligen en komposition av den forne Phil Spector, med den fantastiske lillebror Carl Wilsons änglasång. Det är heller inget fel på Mike Loves rörelser i bakgrunden. Klippen har sju år mellan sig men är båda hämtade från ”entertainern” Mike Douglas populära program The Mike Douglas Show. Det är inget aprilskämt, jag lovar.

Storebror Brian är mot alla odds den ende av de tre bröderna Wilson som fortfarande är i livet. Carl kämpade in i det sista på scenen men gick bort i cancer 1998 och mellanbrodern Dennis (på trummor i klippet) drunknade vid en marina utanför Los Angeles 1983 hårt tärd av alkohol och droger.