Posts Tagged ‘Musikblog’

Montezuma – Fleet Foxes

mars 22, 2013

När eftertexterna rullade spelades en vacker melodi som bara måste ha varit sjungen av Robin Pecknold. Ljudbilden kände man igen, sparsmakad  instrumentering med välavvägd harmonisk vokal kraft som tillsammans bildade ett stort och gästvänligt landskap där sinnena fick vila i len reverb. Pecknolds röst var däremot mjukare och ledigare att jag ändå inte kände mig helt säker på att det var Fleet Foxes.

Sedan albumdebuten och braksuccén 2008 var uppföljaren Helplessness Blues (2011) efterlängtad av många, men mitt eget intresse dränerades innan av allt uppsnack och mättnadskänslan infann sig redan före middag. Jag tror inte att man på ett värdigt sätt kan ta in musik som omgärdas av komplett masspsykos. Pliktskyldigt lyssnade jag ändå på några låtar med känslan att de inte stod i proportion till tidningarnas hyllningskörer. Jag har fortfarande inte lyssnat igenom hela albumet, kanske aldrig kommer att göra det. Montezuma står däremot ensam så stark att jag inte tvekar över bandets fortsatta höga kvalité. Detta var ett förutsättningslöst glatt återhörande på ett betryggande avstånd från hajpen.

Annonser

Soap Shop Rock – Amon Düül II

mars 16, 2013

Ett fantastiskt öppningsriff följt av en minst sagt ”spejsad” och mardrömsartad musikalisk resa i fyra delar. Tyska Amon Düül II skyr inga medel i Soap Shop Rock från albumet Yeti (1970). Det häftiga omslaget, som designades av bandets organist Falk Rogner, ackompanjerar och lyfter musiken på ett betydande sätt.

Vielen Dank!

She Moved Through The Bizarre/Blue Raga – Davy Graham

mars 5, 2013

Den ursprungliga och obestridde mästaren inom brittisk akustisk folkgitarr tolkar en traditionell irländsk visa och slänger in sina egna orientaliska influenser till en hypnotisk mix. Stycket är spelad i den klassiska brittiska (och underbara) folkgitarrstämningen DADGAD som Graham populariserade. Listan är oändlig på de unga aspirerande folkmusiker som Davy Graham influerat eller direkt undervisat, Bert Jansch var en av hans gamla elever och det finns tydliga influenser av She Moved Through The Bizarre i Jansch Black Water Side. Visst är det då också på sin plats att nämna Jimmy Page som rentav snodde båda dessa arrangemang och gjorde dem till sina? All heder åt Page i övrigt, som trots allt skänkt  tillräckligt med egenhändig musik att rentvå sig med och som själv blev offer för plagiarism. Nämn en musiker som inte hämtar inspiration från andra?

Davy Graham sökte sig inte aktivt mot rampljuset, han vandrade sin egen väg och om det så råkade vara genom en lokal pub eller tv-studio spelade mindre roll. Han spelade gärna gratis och nyttjade ofta sin musikaliska kraft till välgörande ändamål. Graham hann precis bli sextioåtta år innan han somnade in 2008.

I Believe In You – Lars Bygdén

februari 7, 2013

Jag slog upp tidningen för någon vecka sedan och såg att Lars Bygdén hade tagit en kritiker med storm vid sin konsert på Debaser Medis. Nyfikenheten växte i takt med recensentens hyllningsfraser men glömde sen att följa upp det spåret, tills han av en händelse spelade live på radion i fredags.

Jag är nog inte först i landet med att benämna hans senaste album LB (2012)som vemodigt vacker men gör det nu ändå. Det är vackra melodier som smälter sömlöst genom albumet och många härliga individuella instrumentala finesser dyker upp på vägen från medmusikerna.  Produktionen är luftig och skör men får bra kraft i Bygdéns varma röst som utgör ett stabilt och tryggt centrum. I Believe In You räknas enligt hemsidan som första singel och det kan jag förstå. Dess traditionella arrangemang sammanvävt med en livsviktig oförställd uppriktighet skapar en tidlös känsla där referenser blir överflödiga och man bara lyssnar.

Walkin Blues – Eric Clapton

december 20, 2012

I ett inslag på Go’Kväll häromkvällen klingade öppningstonerna ur en blues som drog mina öron åt sig. Jag tänkte först att det var en sådan där standardiserad gitarrslinga men insåg i takt med de smakfulla tonvändningarna att detta faktiskt var bra, riktigt bra. Sången tog vid och det visade sig vara Eric Clapton med Robert Johnsons Walkin Blues från braksuccén Unplugged (1992). Att jag aldrig riktigt lyssnat igenom albumet gjorde det möjligt att förutsättningslöst ta in musiken. Glatt överraskad insåg jag slutgiltigt Claptons enorma kvalitéer i de helt avskalade och akustiska bluesnumren, att det kanske är i det fältet han är som bäst.

Bill Frisell – The Great Flood (Uppsala Konsert & Kongress 15/11 2012)

november 16, 2012

Precis när jag funnit min plats och satt mig släcks lokalen ner och kvartetten stegar in. Senaste konserten var också i Uppsala och baserades helt på Disfarmer (2009), albumet där Bill Frisell hämtade inspiration eller snarare uteslutande baserade sin musik på den amerikanske fotografen Mike Disfarmers mystiska porträtt. Nu är inspirationen istället hämtad från den stora översvämningen av Mississippifloden (The Great Flood) som drabbade den amerikanska södern 1927 och dess faktiska påverkan på den amerikanska musikens vandring från södern till städerna. Störtfloderna raserade tusentals hem och la stora delar av delstaterna Arkansas, Louisiana och Mississippi under vatten vilket skapade enorma folkförflyttningar. Precis som vid förra turnén projiceras bilder bakom bandet, som en integrerad del. Bilderna i bakgrunden är nu rörliga och de dokumenterar katastrofens alla förlopp, före och efter. Regissören Bill Morrison har klippt ihop de gamla journalfilmernas råmaterial som skildrar människornas sakliga agerande, paddlandes bland hustak för att undsätta sin nästa men de visar även de bokstavligt talat torra politikernas manierade intresse för byfånens desperation i jakt på medmänskliga poänger. Inget har förändrats känns det som. Den svarta befolkningens stenhårda slit på bomullsfälten och på sandbankerna går inte kameran förbi utan skänker en obehaglig underton av det genomsegregerade och racistiska samhället. Konserten fortskrider och framförs i kapitel, där varje del kopplas kring översvämningens olika faser och konsekvenser. Den redan nämnde politikern tilldelas ett ganska stolligt tredjazznummer i högre tempo. Bandet framför den med spelglädje och fjäderlätta steg men oftast trevar Frisell och bandet igång varje kapitel i patenterad stil av kontrollerad dissonans i väldigt nedtonat format och det finns många olika klanger att vila i när musiken får växa sig större och få mer kropp. Bandets förmåga att krympa och växa, skifta stämningar och dynamik är beundransvärt. Aftonens volymmässigt och även känslomässigt starkaste låt Migration sveper över mig med enorm styrka och i efterhand slår det mig att det nog mycket är tack vare det tålamod musiken har, inget hastas fram utan crescendots känslomässiga genomslag skulle med säkerhet vara just där. Frisells kapacitet som gitarrist och kompositör gör att jag inte tvekar över detta. Helheten är den starkaste faktorn i denna sjuttionfem minuter långa ”filmkonsert”. När skärmen svartnar för varje filmsekvens så börjar även bandet att tänka på refrängen, detta går för det mesta väldigt bra och avslutningarna känns i harmoni men ibland blir bandet helt uppfylld av inspiration och känns ofrivilligt tvungna att runda av till förmån för filmens helhet. Nästa kapitel kommer ju strax och det tar de hänsyn till. Ett nytt stycke tar sakta form då titeln introducerats, de svartvita bilderna är vackra men likaväl tragiska och musiken lyckas hitta den vördnadsfulla tonen som rör sig ordlöst däremellan, en levande ton som inte spelar på de sentimentala strängarna. Bill Frisells kompositioner är hämtade ur filmernas berättelse men han reste även runt i de en gång drabbade delstaterna för att på plats försöka få en mer direkt kontakt med musikens spår. Enligt Frisell skulle projektet framförallt skildra bluesens påbörjade urbanisering men det gör inte att musiken binds till den traditionen specifikt. Den är fri för tolkning, ger utrymme för kontemplation och den smälter sömlöst samman med bilderna. Genremässigt obunden som Bill Frisells gitarrspel. Bandets instrumentala sammansättning består av Ron Miles på trumpet, Tony Scherr på bas och slidegitarr och Kenny Wollesen trummor och xylofon. Tillsammans med bandledaren bildar de en kvartett med lyhördhet för avtagsvägar från de givna noterna och allt lever hela tiden. Vattnets porlande, de paddlande i vackert motljus och kosssornas försök att korsa en översvämmad gatukorsning. Bilderna är lätt surrealistiska och musiken understryker ofta den magiska aspekten.

All Your Gold – Bat For Lashes

november 5, 2012

Det är fint att förbehållslöst möta ny musik, oftast finns där en slags förutfattad mening innan mötet ägt rum. Jag hörde den unisona hyllningskören för The Haunted Man men hade ändå inga förväntningar då jag satte på Bat For Lashes tredje album. Dess starka melodier försatte mig i ett behagligt tillstånd, ett harmoniskt läge som perfekt ackompanjerade en stilla måndagsmorgon med min nyblivna familj. Att inte  känna sig euforiskt över skivan är precis där dess styrka sitter. De elva låtarna glider så lätt förbi att jag omgående vill höra dem igen. I den här låten vill man bara att refrängen ska komma en gång till.

Goliath – Graveyard

oktober 17, 2012

Den tjugosjätte oktober släpps Lights Out, Graveyards tredje album som man glömt att man längtar efter. Samarbetet med producenten Don Ahlsterberg är bibehållen sedan dundersuccén Hisingen Blues (2011) och ljudbilden är fortsatt befriad från skränig hårdrocksdist där gitarrerna får ett luftigt utrymme att väva melodier i. Goliath ger en föraning om något som kan bli stort.

Weight of Death – Magnus Öström (Fasching, 04.10.12)

oktober 5, 2012

Då Esbjörn Svensson förolyckades i en dykarolycka för över fyra år sedan slogs Europas främsta jazztrio e.s.t i spillror. Basist Dan Berglund och trumslagare Magnus Öström leatde sig sakteliga tillbaka till skapandet och glädjen i musiken men på olika håll. Berglund formerade kvartetten Tonbruket 2010 med prominenta medlemmar från rockscenen och släppte förra året sitt andra album som med rätta hyllades för sin instrumentella kreativitet och som fortsatte frigörelsen från jazzen som e.s.t redan påbörjat mot slutet. Öströms solodebut släpptes i början på förra året och är också försås färgad av hans femton år i e.s.t men också sorg över den enorma förlusten. Albumets titel Thread of Life och dess innehållande låttitlar skvallrar om livets förgänglighet och skörhet. Dess vackert vemodiga framtoning i melodierna svärtar däremot inte ner utan bygger upp, en känsla som finns närvarande i takt med låtarnas fortskridande. I inledningen av Weight of Death finns ett daggigt morgonsolanslag hos gitarristen Andreas Hourdakis som andas Kenny Håkanssons finaste samarbeten med Bo Hansson. Liksom på Tonbrukets debut så finns även på Öströms album en sång dedicerad till E (förkortningen som båda före detta trio-medlemmarna kallar honom i sina låtar Song for E respektive Ballad for E). På studioversionen av Ballad for E  återförenas Öström med Berglund och de formerar åter en trio men nu med jazzlegenen Pat Metheny. Gitarristen som tillhörde en sällsynt skara musiker som fick göra gästspel med e.s.t.

(more…)

Mojo Hand – Lightnin’ Hopkins

april 30, 2011

 

Lightnin’ Hopkins sitter mitt i den tyska nationella radio och tv-stationen ARDs kulisser i Baden-Baden och spelar för produktionen American Folk-Blues Festivals räkning. En stor skara amerikanska blues och folklegender turnerade runt i Europa från 1962 och de följande tio åren i olika häftiga konstellationer. Det var en tysk jazzentusiast och publicist som ursprungligen tog initiativet och kontaktade, den i vid bemärkelse store basisten och kompositören, Willie Dixon i Chicago (han skymtas i bakgrunden i klippets mitt). Som en av de stora bluesprofilerna sträckte sig Dixons kontaktnät långt utanför Chicagos gator i alla väderstreck och den samling artister som följde med över Atlanten tillhörde det absoluta toppskiktet. Namnen på turnéernas affischer kunde göra den mest luttrade entusiasten svimfärdig. Under den första turnéns stopp i London ska de flesta av stadens bluesungdomar ha funnits i publiken och häpnat över artisterna de heligt dyrkade.  Ungdomarna i publikhavet skulle senare på 60-talet inta landet i väst med den musik som American Folk-Blues Festival tillhandahöll, med den så kallade ‘The Brittish Invasion’.

See That My Grave Is Kept Clean önskar Blind Lemon Jefferson på en inspelning från 1927.

Lightnin’ Hopkins kom från staden Centerville i östra Texas och sveptes med av bluesen när han som åttaåring såg Blind Lemon Jefferson spela. Förutom att han lärde sig gitarrtricks från sin plastkusin Alger ‘Texas’ Alexander så fick den unge Hopkins tillfället att ackompanjera Jefferson på olika kyrkmöten och var så även den ende som fick tillåtelse att göra det. Han blev förstås väldigt influerad av sin förebild och med den unika erfarenheten i bagaget gjorde han tillsammans med Alexander ett försök på storstaden Houstons musikscen. Det hela gick inte så bra och en troligtvis stukad Hopkins återvände med sänkt huvud till Centerville och jordbruket. Skam den som ger sig. På en andra Houston-sejour 1946 lyckades Hopkins få uppmärksamhet för sitt tillbakalutade men raffinerade gitarrspel och röst, rätt öron drog sig till hans musik och han blev övertalad att bege sig till Los Angeles för att spela in på Aladdin Records. Nästkommande år gjordes det ytterliggare inspelningar men Hopkins drabbades av hemsjuka och återvände hem till Texas. Under 40- och 50-talet lämnade han knappt hemdelstaten utan uppträdde och spelade in på hemmaplan med bas i Houston.

När folkmusikboomen väl var ett faktum öppnades fältet för större publik och Hopkins uppträdde på det anrika Carnegie Hall i New York 1960 tillsammans med Joan Baez och Pete Seeger. Det blev ett stort genombrott och därefter följde år av frekvent turnerande runt om i Amerika och kontinuerliga inspelningar. Fyra år senare lyckades han komma över sin flygrädsla vilket möjliggjorde resan till Europa och bland annat Baden-Baden. Ytterligare fyra år senare spelade Hopkins in skivan Free Form Patterns ackompanjerat av det unga psykedeliabandet 13th Floor Elevators med Roky Erickson i spetsen, från Austin, Texas. En fingervisning om att det inte bara var brittiska ungdomar som förstått storheten hos Hopkins, beundrare fanns även ‘nästgårds’ och under samma tidsperiod fanns fler exempel på hur unga vita blues- och rockmusiker fick möjligheten att spela in skivor med sina idoler, många av dem delaktiga i bluesfestival-turnéerna. Ynglingarna fick haka på precis som den unge Lightnin’ en gång fick men det musikaliska mötet mellan generationer hade nu även rent symboliskt blivit en fingervisning om en ny och öppen väg bortom rasbarriärens bottenlösa idioti.