Weight of Death – Magnus Öström (Fasching, 04.10.12)

Då Esbjörn Svensson förolyckades i en dykarolycka för över fyra år sedan slogs Europas främsta jazztrio e.s.t i spillror. Basist Dan Berglund och trumslagare Magnus Öström leatde sig sakteliga tillbaka till skapandet och glädjen i musiken men på olika håll. Berglund formerade kvartetten Tonbruket 2010 med prominenta medlemmar från rockscenen och släppte förra året sitt andra album som med rätta hyllades för sin instrumentella kreativitet och som fortsatte frigörelsen från jazzen som e.s.t redan påbörjat mot slutet. Öströms solodebut släpptes i början på förra året och är också försås färgad av hans femton år i e.s.t men också sorg över den enorma förlusten. Albumets titel Thread of Life och dess innehållande låttitlar skvallrar om livets förgänglighet och skörhet. Dess vackert vemodiga framtoning i melodierna svärtar däremot inte ner utan bygger upp, en känsla som finns närvarande i takt med låtarnas fortskridande. I inledningen av Weight of Death finns ett daggigt morgonsolanslag hos gitarristen Andreas Hourdakis som andas Kenny Håkanssons finaste samarbeten med Bo Hansson. Liksom på Tonbrukets debut så finns även på Öströms album en sång dedicerad till E (förkortningen som båda före detta trio-medlemmarna kallar honom i sina låtar Song for E respektive Ballad for E). På studioversionen av Ballad for E  återförenas Öström med Berglund och de formerar åter en trio men nu med jazzlegenen Pat Metheny. Gitarristen som tillhörde en sällsynt skara musiker som fick göra gästspel med e.s.t.

Igår spelade både Magnus Öström och Tonbruket på ett trångt Fasching i Stockholm. Ett FÖR trångt Fasching eftersom vi med en jäsande fripassagerare i magen inte fick det nödvändiga utrymme som behövdes i den långsmala lokalen. Vi hann i alla fall glädjande nog se Öströms orkester med det vackra vemodets som röd tråd och utan att ha hört låtarna innan så märktes snabbt (föga förvånade) ett enormt musikaliskt kunnande på scen. Musiken gavs tid att växa sig från smått till stort, intensivt och tillbaka igen, angenäma resor som live på sina ställen kanske skulle behöva överraska någonstans mer på vägen eller bara skalas från jazzskalor. Däremot är tanken hos Öström kanske inte att överraska utan att just föra en in lyssnaren i olika landskap och stämningar. Melankolin i vissa partier försatte mig ett harmoniskt ordlöst kontemplerade kring mitt/vårt närliggande föräldraskap.

Avslutningsvis var Öströms väldigt finstämda men ibland också oerhört kraftfulla trumspel verkligen roligt att höra levande och det var när han och den flyhänte gitarristen Hourdakis ledigt dansade på bristningsgränsen i Piano Break Song som den riktiga nerven infann sig och man hamnade i en smärre trans.

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: