Posts Tagged ‘Blog’

Rio Ancho – Paco de Lucía

mars 29, 2017

Varm vind genom fladdrande hår, skrattande i en röd bil utan tak, röda läppar, på en guppig grusväg nedåt ett svalkande blått hav. Gyllene drömmar om en annan plats där tiden står still i en vibrerande värme förkroppsligas i Rio Ancho.  Rio Ancho var är du om inte precis här och nu?

Gracias Paco, mina fötter börjar tina.

Annonser

Gravedigger’s Song – Mark Lanegan Band

november 25, 2015

Sakta men säkert blir Sverige allt mer Sverigedemokratiskt. Miljöpartiet sviker sin sista kvarleva av ideal för möjligheten att sitta kvar vid ”makten”.  Moderaterna törstar efter sina gamla anhängare som flydde den dagen vi skulle ”öppna våra hjärtan” och försöker därför fortsatt övertrumfa Socialdemokratins nya SD-stil med ännu skarpare retorik.  Nu när ribban för medmänsklighet och ideal sänkts i så gott som hela riksdagen till EUs miniminivå och gått farligt långt högerut krattas manegen för vågmästarna att lugnt torgföra om möjligt ännu brunare politiska idéer. Höger eller vänster förresten, det handlar om huruvida detta rika land ska fortsätta att göra sin plikt för medmänsklighet och utöka resurserna för att detta ska bli möjligt, det handlar inte om någon invecklad sakpolitik utan om att prioritera medmänskligheten och att hjälpa.

Vi väljare tittar på politikernas svek motiverad av denna ofta omtalade och myndiga ”realism” och laddar inför ytterligare en julafton med nya rekord i handeln samtidigt som vi alltså varken har råd eller resurser att hjälpa fler flyktingar. Hur god blir egentligen denna jul?

Mark Lanegans Gravedigger’s Song från Blues Funeral (2012).

The Weekend – Dave Rawlings Machine

oktober 21, 2015

Dave Rawlings och Gillian Welch packade väskorna och tog sin 65′ Chevy Impala västerut från Nashville till Kalifornien. Resultatet blev utöver ett autentisk motorhaveri videon till The Weekend från nya skivan Nashville Obsolete, Rawlings andra album efter A friend of a friend från 2009. Väntan efter ny musik från både Dave Rawlings och Gillian Welch har varit lång och vi välkomnar dem tillbaka med öppna armar.

To A Flame – Stephen Stills

juli 29, 2015

Det sjunde spåret på Stephen Stills självbetitlade första soloalbum från 1970. En stilla dimmig gondolfärd i ett drömskt ljudlandskap som lägger grund för fullkomlig samklang mellan versernas nyckelord och den odödliga melodin som tillsammans sår en stor saknad av någon eller något som inte längre finns med oss.

To A Flame, ett sant mästerstycke.

Montezuma – Fleet Foxes

mars 22, 2013

När eftertexterna rullade spelades en vacker melodi som bara måste ha varit sjungen av Robin Pecknold. Ljudbilden kände man igen, sparsmakad  instrumentering med välavvägd harmonisk vokal kraft som tillsammans bildade ett stort och gästvänligt landskap där sinnena fick vila i len reverb. Pecknolds röst var däremot mjukare och ledigare att jag ändå inte kände mig helt säker på att det var Fleet Foxes.

Sedan albumdebuten och braksuccén 2008 var uppföljaren Helplessness Blues (2011) efterlängtad av många, men mitt eget intresse dränerades innan av allt uppsnack och mättnadskänslan infann sig redan före middag. Jag tror inte att man på ett värdigt sätt kan ta in musik som omgärdas av komplett masspsykos. Pliktskyldigt lyssnade jag ändå på några låtar med känslan att de inte stod i proportion till tidningarnas hyllningskörer. Jag har fortfarande inte lyssnat igenom hela albumet, kanske aldrig kommer att göra det. Montezuma står däremot ensam så stark att jag inte tvekar över bandets fortsatta höga kvalité. Detta var ett förutsättningslöst glatt återhörande på ett betryggande avstånd från hajpen.

Soap Shop Rock – Amon Düül II

mars 16, 2013

Ett fantastiskt öppningsriff följt av en minst sagt ”spejsad” och mardrömsartad musikalisk resa i fyra delar. Tyska Amon Düül II skyr inga medel i Soap Shop Rock från albumet Yeti (1970). Det häftiga omslaget, som designades av bandets organist Falk Rogner, ackompanjerar och lyfter musiken på ett betydande sätt.

Vielen Dank!

She Moved Through The Bizarre/Blue Raga – Davy Graham

mars 5, 2013

Den ursprungliga och obestridde mästaren inom brittisk akustisk folkgitarr tolkar en traditionell irländsk visa och slänger in sina egna orientaliska influenser till en hypnotisk mix. Stycket är spelad i den klassiska brittiska (och underbara) folkgitarrstämningen DADGAD som Graham populariserade. Listan är oändlig på de unga aspirerande folkmusiker som Davy Graham influerat eller direkt undervisat, Bert Jansch var en av hans gamla elever och det finns tydliga influenser av She Moved Through The Bizarre i Jansch Black Water Side. Visst är det då också på sin plats att nämna Jimmy Page som rentav snodde båda dessa arrangemang och gjorde dem till sina? All heder åt Page i övrigt, som trots allt skänkt  tillräckligt med egenhändig musik att rentvå sig med och som själv blev offer för plagiarism. Nämn en musiker som inte hämtar inspiration från andra?

Davy Graham sökte sig inte aktivt mot rampljuset, han vandrade sin egen väg och om det så råkade vara genom en lokal pub eller tv-studio spelade mindre roll. Han spelade gärna gratis och nyttjade ofta sin musikaliska kraft till välgörande ändamål. Graham hann precis bli sextioåtta år innan han somnade in 2008.

I Believe In You – Lars Bygdén

februari 7, 2013

Jag slog upp tidningen för någon vecka sedan och såg att Lars Bygdén hade tagit en kritiker med storm vid sin konsert på Debaser Medis. Nyfikenheten växte i takt med recensentens hyllningsfraser men glömde sen att följa upp det spåret, tills han av en händelse spelade live på radion i fredags.

Jag är nog inte först i landet med att benämna hans senaste album LB (2012)som vemodigt vacker men gör det nu ändå. Det är vackra melodier som smälter sömlöst genom albumet och många härliga individuella instrumentala finesser dyker upp på vägen från medmusikerna.  Produktionen är luftig och skör men får bra kraft i Bygdéns varma röst som utgör ett stabilt och tryggt centrum. I Believe In You räknas enligt hemsidan som första singel och det kan jag förstå. Dess traditionella arrangemang sammanvävt med en livsviktig oförställd uppriktighet skapar en tidlös känsla där referenser blir överflödiga och man bara lyssnar.

Bill Frisell – The Great Flood (Uppsala Konsert & Kongress 15/11 2012)

november 16, 2012

Precis när jag funnit min plats och satt mig släcks lokalen ner och kvartetten stegar in. Senaste konserten var också i Uppsala och baserades helt på Disfarmer (2009), albumet där Bill Frisell hämtade inspiration eller snarare uteslutande baserade sin musik på den amerikanske fotografen Mike Disfarmers mystiska porträtt. Nu är inspirationen istället hämtad från den stora översvämningen av Mississippifloden (The Great Flood) som drabbade den amerikanska södern 1927 och dess faktiska påverkan på den amerikanska musikens vandring från södern till städerna. Störtfloderna raserade tusentals hem och la stora delar av delstaterna Arkansas, Louisiana och Mississippi under vatten vilket skapade enorma folkförflyttningar. Precis som vid förra turnén projiceras bilder bakom bandet, som en integrerad del. Bilderna i bakgrunden är nu rörliga och de dokumenterar katastrofens alla förlopp, före och efter. Regissören Bill Morrison har klippt ihop de gamla journalfilmernas råmaterial som skildrar människornas sakliga agerande, paddlandes bland hustak för att undsätta sin nästa men de visar även de bokstavligt talat torra politikernas manierade intresse för byfånens desperation i jakt på medmänskliga poänger. Inget har förändrats känns det som. Den svarta befolkningens stenhårda slit på bomullsfälten och på sandbankerna går inte kameran förbi utan skänker en obehaglig underton av det genomsegregerade och racistiska samhället. Konserten fortskrider och framförs i kapitel, där varje del kopplas kring översvämningens olika faser och konsekvenser. Den redan nämnde politikern tilldelas ett ganska stolligt tredjazznummer i högre tempo. Bandet framför den med spelglädje och fjäderlätta steg men oftast trevar Frisell och bandet igång varje kapitel i patenterad stil av kontrollerad dissonans i väldigt nedtonat format och det finns många olika klanger att vila i när musiken får växa sig större och få mer kropp. Bandets förmåga att krympa och växa, skifta stämningar och dynamik är beundransvärt. Aftonens volymmässigt och även känslomässigt starkaste låt Migration sveper över mig med enorm styrka och i efterhand slår det mig att det nog mycket är tack vare det tålamod musiken har, inget hastas fram utan crescendots känslomässiga genomslag skulle med säkerhet vara just där. Frisells kapacitet som gitarrist och kompositör gör att jag inte tvekar över detta. Helheten är den starkaste faktorn i denna sjuttionfem minuter långa ”filmkonsert”. När skärmen svartnar för varje filmsekvens så börjar även bandet att tänka på refrängen, detta går för det mesta väldigt bra och avslutningarna känns i harmoni men ibland blir bandet helt uppfylld av inspiration och känns ofrivilligt tvungna att runda av till förmån för filmens helhet. Nästa kapitel kommer ju strax och det tar de hänsyn till. Ett nytt stycke tar sakta form då titeln introducerats, de svartvita bilderna är vackra men likaväl tragiska och musiken lyckas hitta den vördnadsfulla tonen som rör sig ordlöst däremellan, en levande ton som inte spelar på de sentimentala strängarna. Bill Frisells kompositioner är hämtade ur filmernas berättelse men han reste även runt i de en gång drabbade delstaterna för att på plats försöka få en mer direkt kontakt med musikens spår. Enligt Frisell skulle projektet framförallt skildra bluesens påbörjade urbanisering men det gör inte att musiken binds till den traditionen specifikt. Den är fri för tolkning, ger utrymme för kontemplation och den smälter sömlöst samman med bilderna. Genremässigt obunden som Bill Frisells gitarrspel. Bandets instrumentala sammansättning består av Ron Miles på trumpet, Tony Scherr på bas och slidegitarr och Kenny Wollesen trummor och xylofon. Tillsammans med bandledaren bildar de en kvartett med lyhördhet för avtagsvägar från de givna noterna och allt lever hela tiden. Vattnets porlande, de paddlande i vackert motljus och kosssornas försök att korsa en översvämmad gatukorsning. Bilderna är lätt surrealistiska och musiken understryker ofta den magiska aspekten.

All Your Gold – Bat For Lashes

november 5, 2012

Det är fint att förbehållslöst möta ny musik, oftast finns där en slags förutfattad mening innan mötet ägt rum. Jag hörde den unisona hyllningskören för The Haunted Man men hade ändå inga förväntningar då jag satte på Bat For Lashes tredje album. Dess starka melodier försatte mig i ett behagligt tillstånd, ett harmoniskt läge som perfekt ackompanjerade en stilla måndagsmorgon med min nyblivna familj. Att inte  känna sig euforiskt över skivan är precis där dess styrka sitter. De elva låtarna glider så lätt förbi att jag omgående vill höra dem igen. I den här låten vill man bara att refrängen ska komma en gång till.