Promenaden från tvärbanan över den vindpinade bron gör att öronen blir röda och näsan rinner, i mörkret passerar man några jordfyllda betongfundament där träden sakta drunknar i ett bad av vittrande cigarettfimpar. Stenplattor och ännu mer betong. Lång kö, visitation och en krånglande biljettapparat a lá Stockholms lokaltrafik. Kontrollanter i röda jackor och volontärer som betalas med popcorn och läsk. Långa gångar, grå heltäckningsmattor och lättöl i godiståndet. Plastglas. Efter besöket på någon av de nedkissade toaletterna tvättar man händerna utan tvål och värmen i fingrarna börjar sakta återvända, man tar av sig jackan. Sittplats på bortre övre läktare, vandringen fortsätter, inte ens en kikare kan vara till hjälp där och man sneglar upp på storbildskärmen för att se bättre. En bit in på konserten upptäcker man att blicken enbart är fäst i taket och man vänder återigen blicken nyktert mot de små tennsoldaterna på scen istället. Ljudet slungas runt i den gigantiska lokalen som en pankakssmet och elgittaren distar stundtals isande i märgen. Man håller för öronen och kontemplerar kring biljettpriset. Man ser sig om och iakttar alla intillsittande som också betalat niohundra. Konserten är slut, extranummer kommer förstås men halva arenan reser sig raskt för att slippa trängas i korridorerna och snabbt hämta bilen innan böter, så heter det. Plikten är för deras del fullgjord, årets stora konsert är nu avklarad utan missöden, inga extranummer ska få förstöra det, får se bara vad det blir nästa år. Kvar på golvet ligger popcorn och en stor ljummen läsk.
Archive for the ‘Harang’ Category
Arenakomplex
april 16, 2012Whispering Pines & When You Awake – The Band
november 11, 2011Ja, vart ska man börja egentligen. Låtskriveriet och själva utförandet ligger uppe på samma höga berg, en höjd där solen alltid skiner men dit få kan ta sig utan att behöva offra något i utbyte. Richard Manuel (längst till vänster) offrade något någonstans, osäkert vad eller hur men i hans sköra röst finns en sådan djup saknad av något förlorat. Med Ray Charles-inspirerad lätthet och tryck kunde han också svänga och gunga på ett sätt så att man tappar andan. Men ändå är det nog i balladernas stilla vatten som hans sanna jag speglas tydligast. Enligt bandets medlemmar var han The Bands obestridde leadsinger, rösten som höll de övriga två stämmorna samman. I intervjusegmenten från dokumentären The Last Waltz (1978) skiner ibland en slags hopplöshet igenom hans annars stora värme och intensiva glimt, ställt mot sitt livsöde sätter denna undertryckta sorg djupa spår i åskådaren.
America! – Bill Callahan
oktober 27, 2011
Såg man Göran Olssons omtalade dokumentär The Black Power Mixtape 1967-1975 (2011) på SVT häromdagen (Play) så fick man bevittna de förenta staternas segregerade samhällssystem på väldigt nära håll. Hopplöshet är ett otillräckligt ord för att kunna beskriva medborgarrättsrörelsens kamp mot de enorma orättvisor som aldrig verkar försvinna.
Halsduk & Mössa
september 26, 2011På ett kafé en bit bort från ditt gamla kvarter kunde man vid skymningen höra musik med nya toner som tilldrog all uppmärksamhet. De omhuldade en från kyla som halsduken virad kring halsen eller den robusta jackan som höll snålblåsten ute, då man svängde vänster och i motvind vandrade jämte autostradan hem. I kontrast mot kylan, avgaserna och betongen fanns här oasen med palmer och drickbart vatten. Värmen i hjärtat blev påtaglig. Här fanns fortfarande livet, inget hade vissnat och den där känslan av att vara på rätt plats gjorde sig så starkt påmind att man under samförstånd beställde en vända till. Kanske var det hela inramningen av situation och sällskap som höjde tonerna eller så var musiken ensam tillräckligt stark att den drog en upp ur marken med rötterna. Allt växelverkade nog till gemytligheten.
Kollegor Bill Frisell & Djelimady Tounkara
september 2, 2011Arbetskolleger tillhör en kategori människor som vi umgås mest med i våra liv. Varje vardag och ibland till och med helg så finns de där, förhoppningsvis är de i tid om du är lite sen eller tvärtom. Relationen flyter på utan att vi riktigt reflekterar över den, det finns ingen tid, för mycket annat. Folk har blöta afterworks och snackar jobb, vårdar relationerna innanför arbetets portar. De skrattar ihop, ger förtroende och visar ömhet under åtta av dagens timmar men när klockan ringer tar det oftast stopp och alla rusar hem till sina ”riktiga” liv. Smågrus i maskineriet kan på jobbet orsaka en gigantisk frikion och stress som suger ända in i märgen, oftast knyter vi näven i fickan och tänker ”…bara tre timmar kvar, det är lugnt…”. Så behålls den huvudsakliga ordningen, problem luftas inte och en schism får sakta ebba ut tills vi inte längre ser den efter helgen. Att med öppna armar omfamna en konflikt på jobbet finns egentligen inte på världskartan även om det var den enda chansen att vädra allt det unkna, hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete eller att tiga är guld är nog arbetsplatsens främsta deviser. Bara allt rullar på hyfsat så får de la gå…
Kollegorna Bill Frisell och Djelimady Tounkara möttes halvvägs från sina hem i London 2004 och utbytte idéer och tankar i musikens fria forum. Konversationen rullar på friktionsfritt och de verkar ha avundsvärt kul och mysigt på jobbet. Greg Liesz på pedal-steel och Jenny Scheinman på fiol har det minst lika trevligt.
Sprickor i Musiken
juli 9, 2011I en intervju med SVT ville Neil Young för några år sedan understryka ofullständigheten som en eftersträvansvärd dygd i musiken. Han tog den amerikanska ursprungsbefolkningens textilier som exempel för att bildligt beskriva musikens stora behov av något oklart, de lämnade ett mönster halvfärdigt i sina annars perfekt vävda tyger, som i en ödmjuk gest i respekt för gudarna och för att understryka människans brister. De var fulländade, inte vi. Det är i sprickorna ljuset kommer in sa en annan kanadensare, Leonard Cohen, illustrativt i samma anda.
Hjälp mig, Kristofferson!
maj 3, 2011Här strövar man med snö i ansiktet utan att det stjäler ens mod, men här vandrar man också förbi en uppäten rest av en fornstor beställning på hamburgerbaren. Allt ligger på marken och det sticker i ögonen eller snarare själen. Läste en artikel nyligen som menade att nedskräpningen skapar fördomar. Fördomar i form av misstänksamma sneglingar mellan oss. Det stämmer i alla fall in på mig. Under skräpiga stunder kan jag i princip känna ett förakt mot folk i allmänhet. ”Att FOLK inte kan plocka upp efter sig!” Tänk på stadens parker efter en ljummen vårkväll. Total depression och katastrof. Allt skräp bara ligger där. Tycker mig se hamburgerbarens logotype överallt, jag ser inte i syne. Åk och fjällvandra och ett Bic Mac-papper med ett stycke kvarvarande orange ost kommer flygande och klistrar sig fast under fotsulan. Pessimism? Ja, i det här fallet. Till skillnad från nedskräparnas otroliga optimism, någon annan plockar upp, inga problem, jag har ju faktiskt druckit (tequila?).
Härliga You Show Me Yours från albumet Songs of Kristofferson (1977).
THENPLAYON: 1 ÅR IDAG
mars 30, 2011På en av nätets alla avkrokar inmutade jag förra året ett stycke land och började bygga en stuga. Fyra väggar håller nu upp ett plåttak och i brist på ordentlig isolering skapas en bra ventilering. Uppe på verandan kan jag sitta och spana över fältet efter gäster som kanske har vägarna förbi. Bortom min lilla jordplätt kommer Sofia uppför vägen och tittar in. I det vackra leendet finns ett stort tålamod. Det som hon visar när jag för femtionde gången säger ”strax klar”. Jag vill alltid bara måla en liten liten planka till på staketet, totalt insnöad utan insikt i när det är dags att sluta. Mina fina vänner cyklar också förbi, morsar ibland uppfordrande och drar vidare nedför kullen. Okända förbipasserande dyker också upp vid grinden. De söker ibland något som jag kanske kan tillhandahålla vilket glädjer mig mycket.
Detta är inget slott, men jag putsar ideligen på det som redan finns och försöker stärka upp den krökta takbjälken, isolera väggarna lite och kanske, om tid finns till våren, olja den vanvårdade trätrappan. Man sätter pannan i djupa veck och kliar sig funderande på kinden och sätter igång. Här på kullen är jag faktiskt ändå herren på täppan, även om jag får fin hjälp av min bättre hälft, det är så svårt att helt själv korrekturläsa eller att som sagt inse när det är dags att runda av…
Avslutningsvis vill jag bara tacka alla musiker som varit med så här långt. Det skulle helt enkelt inte gå utan dem. Skip James jämrade sig över hur taket droppade och kylan, hällde snabbt i sig en kopp varpå han i ett dammoln försvann över krönet. Kanske kommer Skip aldrig tillbaka. Gordon Lightfoot å andra sidan verkade aldrig ha sovit bättre och var tydligen snickare. Så fick jag verandan vi nu sitter på. Bert Jansch fixade rabatten. Françoise Hardy lärde mig några ord på franska och PJ Harvey läste högt ur tidningen för mig. Man får mycket tillbaka om man så bara bjuder lite husrum.
Tack för detta år allihop, skål och välkomna åter!
Fleetwood Macs Danny Kirwan och Peter Green med Like Cryin’ från Then Play On (1969).
THENPLAYON 