Archive for the ‘Greg Liesz’ Category

Amelia – Joni Mitchell

september 19, 2011

”I was thinking of Amelia Earhart and addressing it from one solo pilot to another…”

– Joni Mitchell om Amelia.

Den amerikanska flygpionjären Amelia Earhart och hennes navigatör Fred Noonan påbörjade 1937 en våghalsig jorden runt resa och lyfte från en ö på Nya Guinea där de mellanlandat. I höjd med den obebodda korallön Howland Island mitt ute i Stilla Havet försvann planet spårlöst. Kontakten bröts mellan Earhart och båten Itasca som placerats vid ön som en radiofyr. Etappen var beroende av kommunikationen eftersom det för tiden nya radiopejlingssystemet skulle navigera planet i det okända. Hon kunde inte hitta rätt kurs.

(more…)

Annonser

Kollegor Bill Frisell & Djelimady Tounkara

september 2, 2011

Arbetskolleger tillhör en kategori människor som vi umgås mest med i våra liv. Varje vardag och ibland till och med helg så finns de där, förhoppningsvis är de i tid om du är lite sen eller tvärtom. Relationen flyter på utan att vi riktigt reflekterar över den, det finns ingen tid, för mycket annat. Folk har blöta afterworks och snackar jobb, vårdar relationerna innanför arbetets portar. De skrattar ihop, ger förtroende och visar ömhet under åtta av dagens timmar men när klockan ringer tar det oftast stopp och alla rusar hem till sina ”riktiga” liv. Smågrus i maskineriet kan på jobbet orsaka en gigantisk frikion och stress som suger ända in i märgen, oftast knyter vi näven i fickan och tänker ”…bara tre timmar kvar, det är lugnt…”. Så behålls den huvudsakliga ordningen, problem luftas inte och en schism får sakta ebba ut tills vi inte längre ser den efter helgen. Att med öppna armar omfamna en konflikt på jobbet finns egentligen inte på världskartan även om det var den enda chansen att vädra allt det unkna, hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete eller att tiga är guld är nog arbetsplatsens främsta deviser. Bara allt rullar på hyfsat så får de la gå…

Kollegorna Bill Frisell och Djelimady Tounkara möttes halvvägs från sina hem i London 2004 och utbytte idéer och tankar i musikens fria forum. Konversationen rullar på friktionsfritt och de verkar ha avundsvärt kul och mysigt på jobbet. Greg Liesz på pedal-steel och Jenny Scheinman på fiol har det minst lika trevligt.

Disfarmer, Uppsala 29/3-11

mars 30, 2011

Bill Frisell ställer sig vid en mikrofon, avsides från kvartettens halvcirkel, som om han ska hålla ett tal. Han presenterar bandmedlemmarna som sätter sig till rätta vid sina respektive instrument och följer sedan snabbt deras exempel. Frisells timida uppenbarelse smittar av sig direkt till andra raden och han kan som sagt knappt bärga sig att slå an första tonen tillsammans med sina vänner på pedal-steel gitarr, fiol och ståbas. Elgitarren, stafliet eller vad man nu ska kalla instrumentet i frontmannens knä och händer, är vackert himmelsblå och den kan göra allting. Kompositionernas speltekniska komplexitet är inget som man överhuvudtaget reflekterar över när allt bara flyter på så enkelt och lekfullt. Bandet följer delvis noter men det märks att lyhördheten dem emellan är ett större redskap, ibland ler Frisell, troligtvis över att någon i bandet bjudit på en ny variation. Melodier, harmonier skiftar ständigt och allt är fyllt med liv, precis som Mike Disfarmers magiska bilder som exponeras till vänster och höger om bandet. Vi som missade utställningen på Fotografiska fick här en andra chans! De projiceras och sveps in och ut ur dukarna på ett drömlikt sätt. Möjligheten att som publik kunna alternera fokus från bandet till bilderna och tillbaka igen gör att man aldrig själv tappar gnistan och de stunder en viss bild ackompanjeras med rätt toner så uppstår magi. Frisell är ingen gitarrist i traditionell mening, jag tror inte att han ser strängar, band, stämskruvar, klaustrofobiska skalor när han börjar spela. Snarare ser han ett stort grönt fält med oändliga möjligheter, där inget infall är för dumt, utan där man kan leka och kontemplera fritt. Stanna upp, se sig omkring, gå vidare. Hans band är lika talangfulla och choosefria, byter instrument. Dobro och en fyrsträngad gitarr finns också till hands, om man inte som Carrie Rodriguez vill spela på fiolen som en ukulele, eller till extranumret och kvällens första sångnummer sjunga en vacker blues. Möjligheterna är betydligt större än begränsningarna och en av mina konserthöjdpunkter i år på förhand har motsvarat förväntningarna.

”Sweden” konstaterade Frisell och knäppte händerna framför stående ovationer, efter att bandet för andra gången gjort entré för extranummer. Jag säger: ”Bill Frisell”.

Think från Disfarmer (2009).

(Fr. V: Greg Leisz, Carrie Rodriguez, Bill Frisell och Viktor Krauss, bas)