Archive for februari, 2011

All We Have Broken Shines – Brightblack Morning Light

februari 21, 2011

De udda fåglarna Nathan Shineywater och Rachael Hughes var vänner från Alabama men etablerade sig i norra Kalifornien som duon Brightblack Morning Light 2005 och fem år framåt. De hade redan musicerat ihop tidigare, bland annat på turné med Will Oldham i södern tidigt 00-tal. Nathan spelade gitarr ofta med en slide och Rachel på klaviatur med förkärlek till det gamla elpianot Fender Rhodes. Nathan var och är nog, med största sannolikhet fortfarande, en drivande kraft på folkscenen. Framförallt organiserade han från och med 2003 minifestivaler kallade Quiet Quiet Festivals som trots det väldigt tysta namnet gjorde musiken hörd. Duon blev en av de ledande samtida grupperna inom den så kallade freak folk genren tillsammans med festivaldeltagare såsom Devandra Banhart och Joanna Newsom. Namnet freak folk beskriver ganska bra hur musikens väldigt nedtonade traditionella stil beblandas med mer udda och experimentella inslag.

Brightblack Morning Lights första album Ala.Cali.Tucky från -05 fick bland annat mycket fin kritik av The New York Times som kallade den för fantastisk. Förutom musiken väckte bandets udda livsstil också uppmärksamhet. De levde bland annat i tält ute i skogen och det tredje albumet spelades in endast med hjälp av solenergi. Ett steg tillbaka mot ett mer spartanskt sparsamt leverne. Hippieflum eller klarsyn? Döm själva. Jag såg dem för några år sedan i ett avsnitt av det framlidna Musikbyrån på SVT som handlade om Kalifornien. Då stod de målade blå i ansiktet ute någonstans bland röda trädstammar och Nathan Shineywater pratade hest viskande om naturens kraft, om jag inte minns fel. Säga vad man vill men det hela var ganska fascinerande. Tog inte tag i att lyssna på dem förrän ett par år sedan och hittade den orginellt klingande låten nedan, från det andra albumet Brightblack Morning Light (2006). Känns lite som ett dovt eko från skogen och den förmedlar en harmoni denna måndags morgon.

Annonser

SVALKA

februari 18, 2011


Vid niotiden stannade vi för att ta rast och sträcka på oss. Sedan ville bilen inte starta. Motorn hostade hårt någon minut och tystnade i en tung utandning. Bärgningsbilen skulle inte vara här förrän minst ett par timmar, så det var bara till att börja slå ihjäl tid här ute. Redan vid tio presenterade sig solen som en fräsande äggula och inunder den mörkblå himmelen var luften en enda komprimerad hetta som tryckte mot ansiktet. Att sitta i bilen gick bara inte, syntetlädret började brännas. Jag gick ut, sparkade trött till en rostig burk som studsade iväg med bra fart och såg mig omkring. På andra sidan vägen stod ett träd. Vi gick tillsammans över den osande asfalten och tog skydd i dess skugga. De stora bladen var fortfarande gröna, ett faktum som övergick mitt förstånd men jag uppskattade förstås skyddet det gav oss när vi vilade ryggarna mot stammen. Någonstans här under måste det alltså finnas vatten tänkte jag, trots att det aldrig regnar här. Porlande kalla undervattensfloder som i mörkret erbjuder dessa törstiga träd konstgjord andning. Buskarnas rötter nådde däremot aldrig så långt, de vittrade i den ändlösa sommaren. Gräset var matt gult och hade på vissa ställen helt gett upp i de grå dammiga jordplättarna. Det surrade en fluga kring öronen och landade då och då på min svettiga underarm som började klia. Slog ett slappt slag men flugan hann förstås flyga iväg men var snart på besök igen. Värmen var nu så häftigt påtaglig att en frisk vind blev olidligt saknad och jag tog tillflykt i fantasins iskalla vatten. Vågorna, regnet, floderna. ”Skicka hit vattnet nu!”. En flaska kvar. Två rejäla klunkar av ren lycka, tre timmar till av väntan

Musik kan väldigt ofta svalka som kallt vatten. Kanske inte från en bokstavlig hetta men definitivt från tryckande tankar, stress eller bara tystnad. Allt mellan stenhård granitblocksmusik eller fjäderlätt vingslagsmusik (för somliga kanske just granitblocket känns lätt som en fjäder och vise versa) kan skänka oss en oas i öknen. Svalka kanske bara är ett av orden för att beskriva den där känslan av att ryckas med av musik.

Kan musik skapad i värme vara så påverkad av den att den medvetet eller omedvetet vill svalka? Nedvevad slät amerikansk västkustpop? Mycket av den västafrikanska folk- och blues musik som jag lyssnat på har många gånger något svalkande över sig. Lätt och luftigt som en svalkande bris. Tänker på det brännheta Mali och Ali Farka Toures gitarrspel och röst, även hans son Vieux Farka Toure som ärvde faderns gitarr men ett annat uttryck. På AfroCubism, 2010 års bästa album enligt P2:s Lennart Wretlind och Klingan, skänker några av Malis och Cubas främsta musiker en motsatt väldigt värmande svalka här i köldens Sverige. Toumani Diabatés spel på sin kora är på skivan och i sig alltid en aldrig sinande flod. Fantastiskt. Ja, svalka är som ni märker en både flummig och godtycklig benämning för någon slags känsla, men den är ändå befogad. Beach Boys stämmor dyker upp någonstans.

Har du en någon låt som ger eller har givit dig lite svalka nyligen?

AfroCubism och Jarabi från 2010. Fode Lassana Diabaté spelar de vackra och drivande klangerna som svävar i låten och de kommer från instrumentet balafon från instrumentfamiljen idiofon, samma familj som t.ex xylofonen. Djelimady Tounkara och Eliades Ochoa spelar gitarr, ett stränginstrument eller också kallat kordofon. Kasse Mady Diabaté står för sången.

Ali Farka Toure och Toumani Diabaté spelar den svalkande instrumentallåten Kala Djula tillsammans med kubanske basisten Orlando ‘Cachaíto’ Lopez 2005, som ni möjligtvis känner igen från musikdokumentären Buena Vista Social Club (1999). Det brittiska världsmusikbolaget World Circuit ligger bakom de båda albumen ovan och producerades av dess grundare Nick Gold och klippet är från inspelningen av den prisbelönade Ali & Toumani (2010), utgiven postumt efter Ali Farkas bortgång 2006 och Cachaíto Lopez 2009.

Highway Song – James Taylor

februari 11, 2011

Snöoväder, Snöstorm, Snökaos… Finns det fler benämningar?

Jag kom fram till ordet hammarslag, när jag stod vid den icke existerande vägkanten och observerade bilarnas ömkliga framfart tillsammans med chaufförernas tomma blickar. Kung Bore slog till hårt i natten (fortsatte frenetiskt att hamra fram till lunch) och de sömndruckna dödliga kröker nu sina ryggar i en ödmjuk bugning. ”Måtte han vila åtminstone fram till december”, tänker de arma stackarna som sladdar fram utan varken fyrhjulsdrift eller dubbdäck. Det alltid bortglömda fotfolket, vandrar dock vidare på vägar som inte längre finns, i tystnad. Endast ackompanjerade av den vinande nordanvinden och krasande djupa snön under sulorna.

Räddningen kanske helt enkelt är att ta rygg på James Taylor där framme, som till synes outtröttligt pulsar upp en väg för de som inte har tillräckligt rediga stövlar. Vi håller fötterna torra och slipper bli sjuka. Pianots upprepade toner faller lugnt som viktlösa snöflingor över motorvägen.

Med lite inledande anspråkslös humor framför sen James Taylor den luftiga Highway Song för BBC i London 1970. Den är från albumet Mud Slide Slim and the Blue Horizon (1971), uppföljaren till den fantastiska succén Sweet Baby James (1970).

Den Allsidige: Moondog

februari 8, 2011

För de flesta som passerade var han känd som The Viking of 6th Avenue…

Vid 16 års ålder förlorade Louis Thomas Hardin synen i en olycka men trots mörkret kom han att välja outforskade vägar och bli en unik kompositör och konstpersonlighet. Med hjälp av några musikteoretiska böcker i blindskrift, gehörets talang och en stor vilja lade han grunden för sin självlärda väg mot ett eget musikaliskt uttryck. Slagverk var hans huvudinstrument och han influerades i ung ålder bland annat av den nordamerikanska ursprungsbefolkningens musiktraditioner samtidigt som han senare skulle möta och influeras av både konstmusikens storheter liksom de beryktade jazzpionjärerna. Från Arapaho-indianerna till Leonard Bernstein till Charlie Parker och tillbaka igen. Från den lilla staden Marysville i Kansas till världsmetropolen New York.

Pseudonymen Moondog tog Hardin för att hedra en hund ”som mer än någon annan ylade efter månen” och namnet prydde omslaget på de egna diktsamlingar som han sålde på gatan. Till försäljning fanns också hans texter i musikfilosofi. Klädd i egenhändigt sydda dräkter och hattar, som tydligen var inspirerade av asaguden Tor, väckte Moondog säkerligen stor förundran hos New Yorks välordnade invånare som ilade runt den sjätte avenyn på Manhattan. Moondog förblev i staden från slutet av 40-talet till 1974. Det året bjöds han in för två konserter i Frankfurt men hamnade senare i Münster och förblev kvar i Tyskland fram till sin bortgång 1999, 83 år gammal. Moondog återvände temporärt till USA 1989 för att dirigera Brooklyns Filharmoniska Kammarorkester, inbjuden av beundraren Philip Glass som gärna ville ge exilamerikanen sin rättmätiga uppmärksamhet.

Moondog stannade ofta och spelade på sina egenhändigt byggda och uppfunna instrument vid gathörnet till 53 :gatan (har du varit där månne?) och förutom försäljningen var gatumusicerande hans främsta inkomstkälla. Moondogs kompositioner nådde som ni förstått också bortom gatan, bland annat tack vare dirigenten i New Yorks Filharmoniker som framförde flera stycken och möjliggjorde flera inspelningar på 50-talet. Sedan blev det tyvärr åter tyst på skivfronten och Moondog fortsatte med sitt fram tills att Columbia Records erbjöd honom inspelningsmöjligheter 1969, där bland annat hyllningen till Charlie Parker, Birds Lament (nedan), spelades in.

Moondog hämtade stor inspiration från gatans ljudvärld och puls, även direkta ljud från staden inkorporerades i musiken. Gatumusik lika fylld med intryck som storstan men som ofta komprimerades genom en flaskhals av minimalism. Populärmusik med enklare men fortfarande lika vackra melodier stöpt i häftig harmonik (Do Your Thing, nedan). Jag återkommer ofta med ordet lekfullhet, men den är applicerbar även på den gode Moondog, som enkelt verkar ströva fritt mellan de musikaliska uttrycken. Musiken i kombination med hans förunderliga karaktär bildade ett till synes livslångt performanceverk som fortfarande väcker nyfikenhet och som högst troligt kommer att göra så långt in i framtiden.

Jeff Bridges svarade Henry Rollins på frågan om det existerade någon drömroll där ute, varpå Bridges efter en längre betänketid glatt brast ut: ”Moondog!”. Detta var några år innan han förtjänstfullt spelade musiker i den annars mediokra Crazy Heart. Hoppas Bridges någon gång får spela drömrollen, en av västerländsk musikhistorias mest udda existenser.

På gatan med sin uppfinning från 40-talet,  slagverket Trimba.

Bird’s Lament (följ med länken och var inte rädd).

Do Your Thing från H’art Songs 1978.

Road To Cairo – David Ackles

februari 3, 2011

Från debuten David Ackles 1969.