Lightnin’ Hopkins sitter mitt i den tyska nationella radio och tv-stationen ARDs kulisser i Baden-Baden och spelar för produktionen American Folk-Blues Festivals räkning. En stor skara amerikanska blues och folklegender turnerade runt i Europa från 1962 och de följande tio åren i olika häftiga konstellationer. Det var en tysk jazzentusiast och publicist som ursprungligen tog initiativet och kontaktade, den i vid bemärkelse store basisten och kompositören, Willie Dixon i Chicago (han skymtas i bakgrunden i klippets mitt). Som en av de stora bluesprofilerna sträckte sig Dixons kontaktnät långt utanför Chicagos gator i alla väderstreck och den samling artister som följde med över Atlanten tillhörde det absoluta toppskiktet. Namnen på turnéernas affischer kunde göra den mest luttrade entusiasten svimfärdig. Under den första turnéns stopp i London ska de flesta av stadens bluesungdomar ha funnits i publiken och häpnat över artisterna de heligt dyrkade. Ungdomarna i publikhavet skulle senare på 60-talet inta landet i väst med den musik som American Folk-Blues Festival tillhandahöll, med den så kallade ‘The Brittish Invasion’.
See That My Grave Is Kept Clean önskar Blind Lemon Jefferson på en inspelning från 1927.
Lightnin’ Hopkins kom från staden Centerville i östra Texas och sveptes med av bluesen när han som åttaåring såg Blind Lemon Jefferson spela. Förutom att han lärde sig gitarrtricks från sin plastkusin Alger ‘Texas’ Alexander så fick den unge Hopkins tillfället att ackompanjera Jefferson på olika kyrkmöten och var så även den ende som fick tillåtelse att göra det. Han blev förstås väldigt influerad av sin förebild och med den unika erfarenheten i bagaget gjorde han tillsammans med Alexander ett försök på storstaden Houstons musikscen. Det hela gick inte så bra och en troligtvis stukad Hopkins återvände med sänkt huvud till Centerville och jordbruket. Skam den som ger sig. På en andra Houston-sejour 1946 lyckades Hopkins få uppmärksamhet för sitt tillbakalutade men raffinerade gitarrspel och röst, rätt öron drog sig till hans musik och han blev övertalad att bege sig till Los Angeles för att spela in på Aladdin Records. Nästkommande år gjordes det ytterliggare inspelningar men Hopkins drabbades av hemsjuka och återvände hem till Texas. Under 40- och 50-talet lämnade han knappt hemdelstaten utan uppträdde och spelade in på hemmaplan med bas i Houston.
När folkmusikboomen väl var ett faktum öppnades fältet för större publik och Hopkins uppträdde på det anrika Carnegie Hall i New York 1960 tillsammans med Joan Baez och Pete Seeger. Det blev ett stort genombrott och därefter följde år av frekvent turnerande runt om i Amerika och kontinuerliga inspelningar. Fyra år senare lyckades han komma över sin flygrädsla vilket möjliggjorde resan till Europa och bland annat Baden-Baden. Ytterligare fyra år senare spelade Hopkins in skivan Free Form Patterns ackompanjerat av det unga psykedeliabandet 13th Floor Elevators med Roky Erickson i spetsen, från Austin, Texas. En fingervisning om att det inte bara var brittiska ungdomar som förstått storheten hos Hopkins, beundrare fanns även ‘nästgårds’ och under samma tidsperiod fanns fler exempel på hur unga vita blues- och rockmusiker fick möjligheten att spela in skivor med sina idoler, många av dem delaktiga i bluesfestival-turnéerna. Ynglingarna fick haka på precis som den unge Lightnin’ en gång fick men det musikaliska mötet mellan generationer hade nu även rent symboliskt blivit en fingervisning om en ny och öppen väg bortom rasbarriärens bottenlösa idioti.
THENPLAYON 