Live från Jools Hollands fina musikcentrerade program i april.
Archive for maj, 2011
The Glorious Land – PJ Harvey
maj 27, 2011Needle Of Death – Bert Jansch
maj 21, 2011Från debuten Bert Jansch 1965.
Hoggar – Terakraft
maj 18, 2011Hoggar är förutom en låttitel ett av namnen för bergsområdet Ahaggar jämte kräftans vändkrets i södra Algeriet, eller centrala Sahara. På engelska wikipedia beskrivs berget som ungt, endast 2 miljoner år, rena spädbarnet i bergmått mätt (?). Här besjungs det i alla fall av bandet Terakraft från Mali i sydväst, men framförallt är låten en hyllning till en gammal framliden vän från Algeriet. De har starka koplingar till den världsberömda orkestern Tinariwen bland annat genom den forne originalmedlemmen Keddou Ag Ossad (gitarr och sång) som tillsammans med Sanou Ag Ahmed (gitarr och sång) startade Terakraft 2001. Sedan dess har Ossad hunnit hoppa av men blivit ersatt av Ahmeds farbror som även han ursprungligen kommer från Tinariwen. Båda banden stammar från Tuaregerna i norra Mali, ett nomadfolk utan specefik nationell tillhörighet från centrala Sahara med en tvåtusenårig historia. Folket räknas idag upp till 5,2 miljoner och kan besläktas med den av väst mycket vida benämningen eller samlingsnamnet – Berber, en förkortning av det latinska ordet för barbarer, som först användes av de stohetsvansinniga romarna då de mötte ökenfolkens motstånd i norra Afrika. Likt de flesta minoriteter har även Tuaregerna fått utstå förföljelser och tvingats kämpa, bland annat mot de närliggande militärstaterna, för sin identitet som ett ‘fritt folk’.
Terakraft (som betyder karavan på tuaregspråket) släppte nytt album, Aratan n Azawad, nu i mars och den blandar både härligt glatt sväng och melankoli men med genomgående fint vävda gitarrmelodier. Fick nys om den tack vare P2:s förträffliga ”världsmusik” program, Klingan, lett av Lennart Wretlind (se länken). Återkommer när jag vet vilket album Hoggar kommer ifrån. Informationen om Terakraft var faktiskt ganska sparsmakad. Bandets skivbolag, World Village, hemliga hemsida var inte mycket till hjälp. Men den väckte däremot nyfikenhet…
Rewrite – Paul Simon
maj 11, 2011Nu när hyllningskören sjungit sig hes, champagnen blivit avslagen och fyrverkeriröken stilla lagt sig på världens kulturredaktioner så finns fortfarande bara positiva ord att skriva om Paul Simons senaste album So Beatiful Or So What som släpptes förra månaden.
I en promotionvideo för albumet säger Simon att So Beatiful Or So What någonstans blev ett försök att återta lite av albumformatets magi och att titeln anspelar på en rådande attityd till den. Är albumet som konstform relevant fortfarande? Vad vackert! eller va fan då för? Till skillnad från det ofta fragmentartade spotifianska bruset, där man ofta knappt hinner lyssna klart på en låt innan det känns som att det är dags att byta (låt, album, århundrade), bidrar istället de enskilt häftiga sångerna på albumet till en starkare helhet. Självklart finns förstås ändå enorma fördelar i den nuvarande ändlösa tillgången till musik, något Paul Simon själv knyter an till genom att utnyttja samplingar på flera låtar, i en av dem kan man höra folkblueslegenden Sonny Terrys munspel. Det finns inga svaga länkar i denna kedja eller pärlband av sånger (lyssna på klippet), som alla byggts fram av bandets spelglädje och influenser från hela världen. De böljar snarare än skramlar sinsemellan varandra. Alla möjliga och stora teman behandlas i texterna utan minsta ansträngd känsla. Det är fascinerande att höra en låt som Love and Hard Times bara flyta på, en slags minimusikal (på ett bra sätt!!!) på fyra minuter som känns lika uppkommen i stunden som tydligt arrangerad, sångmelodin känns totalt fri, stannar upp, tar en ny väg och går tillbaka, kanske Paul Simons signum. Enbart en mästare kan på ett så fjäderlätt och faktiskt, i mina öron, humoristiskt sätt lyckas med ett sådant avslappnat konststycke. Paul Simon står mitt i musiken och följer med vidöppna ögon och öron det om känns spännande och vi får följa med! Tack.
Shave Your Beard – Dengue Fever
maj 9, 2011Den kambojanska sångerskan Cchom Nimol träffade på de amerikanska bröderna Ethan (elorgel) och Zac Holtzman (gitarr och sång) 2001, som i området Little Phnom Pehn i Long beach, CA, var på jakt efter en sångerska som kunde sjunga på khmer. Tillsammans bildade de bandet Dengue Fever och släppte debuten 2003. Skivan var enbart sjungen på khmer och den blandade covers av gamla kambodjanska svängiga rocklåtar från 60-talet men även eget material i samma anda. Låten i klippet är en av coverversionerna på albumet och var ursprungligen en låt av sångerskan Ros Sereysothea (bilden) som kallades ”The Golden Voice Of The Cambodian Capital” och hade en produktiv karriär med stora framgångar i Kambodja från 60-talet fram till att Röda Khmererna med Pol Pot i spetsen förpassade landet till stenåldern april 1975. Sereysotheas öde efter Pol Pots maktövertagande är inte fastställt och
därför lämnat åt mycket spekulation och teorier, men säkert är att hon inte längre är i livet, att hon med största sannolikhet blev en av de 1,5 – 3 miljoner människor som Röda Khmerernas bondrepublik skördade på dödens fält mellan 1975-1979. Det är i alla fall underbart att hennes musik bland annat lever kvar i band som Dengue Fever och att denna förbehållslösa och ofattbara ondska sedan 2007 har börjat ställas inför rätta.
Eid Ma Clack Shaw – Bill Callahan
maj 3, 2011
Bill Callahan (f. 1966) tog avstamp med bandnamnet Smog och den egenhändigt inspelade Sewn To The Sky 1990, ett album som han gav ut på kasettband. På grund av bristande inspelningsresurser blev inspelningens ljud rätt ”rått” (Lo-fi) och själva musiken var bräcklig och dissonant. Till skillnad från Callahans senare album som har ett stort fokus på textens och röstens utformning så var de första alstren till stor del instrumentala. Två år efter debuten skrev han på för bolaget Drag City (där bland annat Will Oldham, Joanna Newsom och även nu Bert Jansch också återfinns) och inspelningsmöjligheterna växte likaväl instrumenteringen. De generella förutsättningarna var helt enkelt bättre som en signad artist och från -93 så började musiken dra sig åt mer raffinerat ljudlanskap. Callahan kom att samarbeta mycket med mästerproducenten Jim O’ Rourke.
Ett karaktärsdrag hos Smog och albumen som från -07 varit under eget namn är den ganske trevande barritonen som inte gärna vill fastna i melodiskt upprepade teman eller explodera i stora känsloutbrott. Snarare har allt en medvetet lite lösare och monoton framtoning, kanske någonstans lite ofärdigt, ibland. Ett beundransvärt tillvägagångssätt i alla fall, att låta melodin anas snarare än att följa en mer schematisk låtstruktur, något jag tycker man kan höra i klippet. En häftig låt med en udda (ja, originell om ni så vill) text och fri form, det känns som att lite vad som helst kan hända, vilket gör det spännande. Resten av Sometimes I Wish We Were An Eagle har ett mysigt luftigt lunk och känslan är långt ifrån någon lo-fi produktion, förutom rösten och akustiska gitarren lyser orglar, stråkar och några lätt orientaliska melodislingor som fina mjuka ljusstrimmor. Det är vackert. Jag sitter här och skriver om den produktive Bill Callahan och hans musik som om jag vore inbiten men det ska understrykas att så inte är fallet. Jag har bara skrapat lite på ytan. Senaste och fjortonde albumet, Apocalypse, kom förra månaden.
Från Sometimes I Wish We Were An Eagle (2009).
Hjälp mig, Kristofferson!
maj 3, 2011Här strövar man med snö i ansiktet utan att det stjäler ens mod, men här vandrar man också förbi en uppäten rest av en fornstor beställning på hamburgerbaren. Allt ligger på marken och det sticker i ögonen eller snarare själen. Läste en artikel nyligen som menade att nedskräpningen skapar fördomar. Fördomar i form av misstänksamma sneglingar mellan oss. Det stämmer i alla fall in på mig. Under skräpiga stunder kan jag i princip känna ett förakt mot folk i allmänhet. ”Att FOLK inte kan plocka upp efter sig!” Tänk på stadens parker efter en ljummen vårkväll. Total depression och katastrof. Allt skräp bara ligger där. Tycker mig se hamburgerbarens logotype överallt, jag ser inte i syne. Åk och fjällvandra och ett Bic Mac-papper med ett stycke kvarvarande orange ost kommer flygande och klistrar sig fast under fotsulan. Pessimism? Ja, i det här fallet. Till skillnad från nedskräparnas otroliga optimism, någon annan plockar upp, inga problem, jag har ju faktiskt druckit (tequila?).
Härliga You Show Me Yours från albumet Songs of Kristofferson (1977).
THENPLAYON 