Den kraftfulla och sliriga Voice of Chunk framförd av The Lounge Lizards på tv-programmet Night Music. Programmet gick i två säsonger mellan 1988-1990 (titta på basisten Erik Sanko) och sändes sen kväll med mycket fokus på jazz och elektronisk musik; från Sonny Rollins till Sonic Youth. Den då hårfagre saxofonisten David Sanborn och kufiga pianisten Jools Holland delade på programledaransvaret. Jools gick senare vidare med det populära livemusik programmet Later…with Jools 1992 på BBC2 och det 250:e avsnittet sändes i september i år.
The Lounge Lizards startades 1978 av saxofonisten tillika skådespelaren John Lurie. Han har bland annat medverkat på flera hyllade filmer och kallats en renässansman av independent-regissören Jim Jarmusch. Det är kanske under press från det epitetet som fått John Lurie att till störst del satsa på bildkonsten de senaste åren. Han har hur som helst många järn i elden. Bandet kom att blanda alla möjliga stilar och tillhörde den New York-baserade underground-scenen No Wave, en ordvits som drev med den samtida mer kommersiella New Wave-genren. No Wave kännetecknades av ett totalt anarkistiskt musikaliskt förhållningssätt som kontrast till alla genrebeskrivningar. Rock och punkelementen sammanfogades med jazz och elektronika i en avantgardistisk anda som krävde begåvade instrumentalister. Utöver John Lurie och Erik Sanko spelade bland annat även den säregne gitarristen Marc Ribot.
Då jag nyligen lyssnade på låten A Jockey Full of Bourbon av Tom Waits (från albumet Rain Dogs) insåg att jag alltid högt uppskattat det där halta gitarrsolot i mitten men att jag aldrig tagit reda på vem som spelat, det var förstås Ribot. Han har komponerat mycket musik på egen hand i alla möjliga genrer, i det ”tysta” under jord, men dyker då och då upp som session-gitarrist. Han gjorde ett stort avtryck på Robert Plants och Allison Krauss kommersiellt framgångsrika och hyllade album Raising Sand från 2007. Ribot verkar eftersträva en okonstlad skevhet i gitarrspelet och nyttjar inte sällan gamla slitna gitarrer som ger ett motstånd mot de helt rena och ibland sterila opersonliga tonerna. Trots sitt stora tekniska kunnande så lyckas han på ett anmärkningsvärt vackert sätt ibland låta som en väldigt talangfull nybörjare (missförstå mig rätt) där tekniken helt står tillbaka för musiken.
THENPLAYON 