Likt sin kollega Mississippi John Hurt (se Kategorier) så blev Skip James ‘återfunnen’ av den vita folk -och bluestörstande publiken under 60-talet; han hittades inlagd på sjukhus i sin hemdelstat Mississippi 1964 av gitarristen John Fahey. James spelade in sin musik 1931 efter att ha vunnit en talangjakt arrangerat av bolaget Paramount och blev kvitt sitt tidigare liv som diversearbetare och hembrännare. Lagom till att hans musikkarriär verkligen skulle ta fart så slog den stora depressionen till och skivförsäljningen gick i botten. James försvann mer eller mindre helt från musiken fram till -64. Skip James hälsa var då i dåligt skick men han gjorde nya inspelningar men framförallt nyinspelningar och gjorde bl.a. ett framförande på The Newport Folk Festival nästintill direkt från sjuksängen. James hälsa blev än sämre, han hade drabbats av cancer och spenderade mycket tid på sjukhus. Hans sista år i livet och strålbehandlingar finansierades till stor del av inkomsterna från rockbandet Creams version av hans låt I’m So Glad, som hade blivit en stor hit 1966. Skip James liv blev genom låten trots allt lite drägligare och han hade inte klarat sjukhuskostnaderna utan inkomsterna som den genererade. Skip var 67 år gammal när han somnade in i Philadelphia den 3 oktober 1969.
En skröplig Skip James framför här Crow Jane, 1967. Han var en mycket skicklig gitarrist med sitt alldeles egna stildrag och står även ut i blueshistorien (läs gärna musikhistorien) som pianist. Skip James var en ensamvarg och höll gentemot sina medmusiker sina kort tätt intill sig vad det gällde sina instrumentala kunskaper. Rösten och sångerna tillhörde en sorgsen och skör själ som än idag kan tränga igenom den massivaste av betong.
THENPLAYON 