Bara någon månad från sjuttiotvåårsdagen tog strupcancern Levon Helms liv. En sjukdom som först drabbade honom i slutet på nittiotalet men som han lyckades hålla stången fram till bara häromdagen. Den sista tiden i cancerns obarmhärtiga och obotliga slutstadie gav i alla fall familj och vänner tid för ett sista farväl. Dottern Amy och frun Sandy skickade för fyra dagar sedan ett officiellt avskedsbrev som framförde Levons stora tacksamhet gentemot alla fans som lyssnat och uppskattat musiken. Brevet underströk även att detta också var ett sista farväl från en man som levt för att spela och sjunga livet igenom:
”fill the room up with music, lay down the back beat, and make the people dance!”.
Los Angeles-bandet Los Lobos här med David Hidalgo i spetsen, en musiker som utöver att vara en kraftfull gitarrist exempelvis spelar fiol och dragspel. Hör ni det senare på någon av Tom Waits kompositioner är det inte omöjligt att det är Hidalgo ni hör. Det slog mig också att hans sångröst ibland kan andas samma friska luft som Rick Danko, klar men ändå med en strävhet, stark men samtidigt skör (den har en bredd helt enkelt).
Ja, vart ska man börja egentligen. Låtskriveriet och själva utförandet ligger uppe på samma höga berg, en höjd där solen alltid skiner men dit få kan ta sig utan att behöva offra något i utbyte. Richard Manuel (längst till vänster) offrade något någonstans, osäkert vad eller hur men i hans sköra röst finns en sådan djup saknad av något förlorat. Med Ray Charles-inspirerad lätthet och tryck kunde han också svänga och gunga på ett sätt så att man tappar andan. Men ändå är det nog i balladernas stilla vatten som hans sanna jag speglas tydligast. Enligt bandets medlemmar var han The Bands obestridde leadsinger, rösten som höll de övriga två stämmorna samman. I intervjusegmenten från dokumentären The Last Waltz (1978) skiner ibland en slags hopplöshet igenom hans annars stora värme och intensiva glimt, ställt mot sitt livsöde sätter denna undertryckta sorg djupa spår i åskådaren.
Återigen så har den kreativa ådran täppts till lite granna efter att ha bläddrat igenom den hjärtinfarktsframkallande Nöjesguiden. Det är bara att dra ut och springa. Dumt nog glömmer man efter en tid bort varför man inte läser den tidningen och börjar bläddra igen. Temat var kritik och hur kritiken i dagens journalistik har urholkats, tappat substans osv osv. Däribland självklart musikjournalistiken. Kritiken som eftersöks tycktes framförallt vara den negativa, eller uteslutande så. Ett vanligt förekommande fenomen på Nöjesguiden. En negativ och destruktiv journalistik badandes i Bud-Light på b-hippa smygläsningsträffar. Det kan hursomhelst säkert stämma att musikkritiken blivit lite lam och jag spinner vidare lite. Ofta kan det kännas som musikkritikerna i dagstidningarna oftast följer ett formulär 1 A, en likriktande mall, och att det sällan finns en riktig kärna bakom lagren av metaforer. Inget fel på metaforer men det märks när de trampar vatten och saknar substans, saknar anknytning till vad skribenten faktiskt tycker och är ändamålslös. De är normalt sätt ovärderliga när man ersätter toner med ord.
Jag förstår delvis nöjesguidens skribent i den mån att det sällan finns någon som bryter mönstret, ställer sig upp och säger att The Radio Depts. senaste kanske inte var så där himla bra (Jag tog bara det ur luften som ett exempel, har inte lyssnat på Radio Depts. senaste). Sen DN införde sitt numrerade betygssystem så har det haglat fyror (näst bästa betyget) till höger och vänster. Är det alltid befogat eller är det under påverkan av en allmänt existerande och förlamande ståndpunkt? Vad satte DN för betyg på den här skivan eller vad skrev SVD om den konserten? Ibland eller till och med ofta känns det som att den typen av frågor har uppstått på redaktionerna. Självklart bör man vara införstådd med att texter ska in en viss tid och att mallar är nödvändiga för ett snabbare arbete men ändå. Ibland låter de unisona hyllningskörerna falska. Det största typexemplet är Nöjesguiden själva, de följer Nöjesguidens formulär av ängsligt sneglande på övriga tidningars åsikter för att i sin tur kunna fnysa åt dem och hävda sin särart som de sanna sanningssägarna. De riktiga kritikerna. Ur den musikkritiker-kritiska synpunkten om kritikers fisljumna likriktning, vattentrampande försök till avslappnad personlig journalistik, så blir det rent av upprörande när en kritiker i Nöjesguiden skriver i en recension av Levon Helms skiva Electric Dirt (2009) att: ”Jag vet att även ni ägnat åtskilliga kvällar åt att diskutera vem som hade The Bands bästa röst, och jag vet att även ni ibland frestats att kröna såväl Robbie Robertson som Rick Danko”. För ett fan av The Band är det en fullkomligt befängd och skrattretande kommentar som saknar all form av personlig autenticitet, trots att det uppenbarligen var målet här. På de sju studioalbumen som originaluppsättningen av The Band hann ge ut så sjöng Gitarristen Robbie Robertson på en låt. Den som sjöng på flest låtar var den ej nämnde och den ofta glömde legenden Richard Manuel, som av de övriga i bandet ansåg var deras lead-singer. Det behövs egentligen inte sägas mer. Jo förresten, självklart är Rick Danko och Levon Helms röster helt underbara.
Jag är inte den första som känner irritation, eller (för mig) kanske snarare hopplöshet, över ovan nämnd tidning och jag vet att det oftast lätt går att skaka av sig den men det gick inte idag. Glad Fredag och trevlig helg ändå!
Fr. v: Rick Danko, Levon Helm, Richard Manuel, Garth Hudson och Robbie Robertson.
The Band var en kvintett som utgjordes av: Levon Helm (f. 1940; Trummor, mandolin, sång), Richard Manuel (f. 1943- d.1986; piano, trummor, sång), Rick Danko (f. 1942- d.1999; Bas, fiol, sång), Garth Hudson (f. 1937; piano, elorgel, saxofon, dragspel m.m.) och Robbie Robertson (f. 1943; gitarr). Samtliga medlemmar stammade från olika delar av den kanadensiska provinsen Ontario förutom Levon Helm som växte upp i den amerikanska södern och delstaten Arkansas. De fem medlemmarna började spela ihop sent femtio- och tidigt sextiotal under olika konstellationer och namn, men från 1967 till 1976 var de verksamma som The Band. 1994 introducerades bandet till den hedervärda platsen i Rock and Roll Hall of Fame.
THENPLAYON 