The Band – En introducerande biografi

 

 

 

 

Fr. v: Rick Danko, Levon Helm, Richard Manuel, Garth Hudson och Robbie Robertson.

 

The Band var en kvintett som utgjordes av: Levon Helm (f. 1940; Trummor, mandolin, sång), Richard Manuel (f. 1943- d.1986; piano, trummor, sång), Rick Danko (f. 1942- d.1999; Bas, fiol, sång), Garth Hudson (f. 1937; piano, elorgel, saxofon, dragspel m.m.) och Robbie Robertson (f. 1943; gitarr). Samtliga medlemmar stammade från olika delar av den kanadensiska provinsen Ontario förutom Levon Helm som växte upp i den amerikanska södern och delstaten Arkansas. De fem medlemmarna började spela ihop sent femtio- och tidigt sextiotal under olika konstellationer och namn, men från 1967 till 1976 var de verksamma som The Band. 1994 introducerades bandet till den hedervärda platsen i Rock and Roll Hall of Fame.

De första åren

Innan bandet blev The Band och började producera skivor så möttes alla fem via den vilde rockabilly sångaren Ronnie Hawkins (f.1935) från Arkansas, som rekryterade dem en efter en mellan 1958-1961, till sitt egna band Ronnie Hawkins and The Hawks. Levon Helm var först in i bandet och följde med Hawkins på turnéer runt om i amerikanska södern och även i Kanada där de var populära och spelade frekvent runt om på klubbar i Toronto. Pulserande rockabilly hörde inte till vanligheterna i Kanada. Robbie Robertson minns tillbaka i en intervju då han första gången såg/hörde bandet:The Hawks played the fastest, most violent rock and roll I’d ever heard. It was exciting and exploding with dynamics. The solos would get really loud, Ronnie would come in and growl then it would get quiet, then fast and loud again. Robertson anslöt 1959 endast 16 år gammal som bassist sedermera gitarrist och blev medbjuden ner till den amerikanska södern och Arkansas, varifrån all den musiken/artister Robertson dyrkade och endast nått via radio härstammade ifrån. Hänförd kom han i direkt kontakt med rock’n’rollens hemvist som han endast drömt om och sett med ett mystiskt skimmer uppe i Toronto, något som kom att influera hans låttexter i The Band. Bandet fortsatte att turnera och Ronnie Hawkins utmanövrerade konkurrerande band uppe i Kanada genom att övertala deras bästa musiker att gå med honom istället, vilda partyn och tjejer var utöver frekvent turnerande lockbetet. Robertson följdes av Rick Danko 1961 och samma år ”stal” Hawkins pianisten och sångaren Richard Manuel efter att de hört han sjunga Georgia on my mind med ett konkurrerande band. Ray Charles var under den här tiden oerhört populär vilket påverkade valet av Manuel, i hoppet om att nå den kommersiella framgången. Sist men inte minst värvades multiinstrumentalisten Garth Hudson, som de sett spela på olika jazzklubbar i Toronto. Till skillnad från sina kolleger var Hudson klassiskt skolad vid Toronto Konservatorium där han praktiserade piano, notation och harmonilära. Hudsons huvudinstrument blev elorgel samt saxofon och med hans klassiska skolning och talang i bagaget fick bandet ytterliggare dimension av musikaliska möjligheter, harmoniska mönster och ljudlandskap som andra rockband bara drömde om eller inte visste var möjlig. Dessutom fick bandet en ovanlig kombination av både piano och orgel, tidigare endast hört inom gospelmusiken. För att Hudsons föräldrar inte skulle tro att musikutbildningen kastades bort på rockmusik så var han endast delvis en medlem i bandet men framförallt anställd som deras musiklärare, bandmedlemmarna fick betala Hudson 10 dollar per person i veckan. ”At that time, Garth was the most advanced musician in rock’n’roll”  minns Robertson och fortsätter: ”He could just as easily have played with John Coltrane or the New York Symphony Orchestra as with us”. Hudson själv såg trots sin musikaliska överlägsenhet upp till The Hawks och tyckte att det inte fanns något bättre rockband: ”nobody could follow them, including Elvis”. Nu var alla fem medlemmar ur vad som kom att bli The Band samlade och de fortsatte med regelbundet turnerande som The Hawks bakom deras mentor Ronnie Hawkins fram till 1963, spelade överallt möjligheten gavs, på små syltor längs med vägen och illegala svartklubbar bland annat. Bandet hade utvecklats till något mer än bara ett rockabillyband och bar nu inslag av alla möjliga stilar och influenser. Levon Helms countryinfluenser från sin barndom speglade av sig i hans rustika söderaccent i sången, Richard Manuels Ray Charles inspirerade sång och pianospel tillsammans med Garth Hudsons saxofonspel bildade en framtoning mot soul och Robbie Robertson hade en stark dragning åt bluesen i sitt gitarrspel. Inspirerade av gospel och soulgruppen The Staple Singers stämsång började även Helm, Danko och Manuel kombinera sina tre distinkt olika sångtyper, till något som kan liknas vid ett lagrande av röster ovanpå varandra vilket gav en unik klang. Ronnie Hawkins hade blivit överflödig i sitt eget band och slutligen tyckte kompbandet att det var dags att gå skilda vägar. Bandet fortsatte att turnera en tid som Levon and The Hawks och på deras strapatser runt om i södern och i Kanada fogades de samman till en stark enhet, dock utan kommersiella framgångar, då bandet utan Hawkins tycktes sakna en klar frontfigur. En gammal vän och fan av Levon and The Hawks från deras turnerande i Kanada hade fått jobb som assistent åt folksångaren Bob Dylans manager Albert Grossman och ryktet gick om att Dylan 1965 skulle ut på en elektrifierad turné och såg sig omkring efter ett kompband. Assistenten tipsade Dylan om bandet om att han borde se dem. Dylan följde hennes råd och anlitade bandet därefter, hjulen var i rullning för en av rockhistoriens mest omskrivna turnéer.

 

Bob Dylan and The Hawks

Turnén inräknade både Nordamerika, Europa och Australien och blev en Golgatavandring för Bob Dylan och bandet, numera bara The Hawks, som vart de än åkte blev utbuade och fick vika undan från saker kastade på dem. Efter de inledande spelningarna avböjde Levon Helm att fortsätta med det han tyckte var dårskap, att åka från stad till stad för att bli trakasserad var inget för honom och blev tillfälligt ersatt november 1965, resten av The Hawks fortsatte följa Dylan.

Publikens raseri grundades på att de ansåg sig svikna av Bob Dylan som gått från att vara en älskad folksångare till att nu plugga in en elgitarr och med kompband börja spela rock. Rockmusiken sågs i de folkmusikaliska sammanhangen som fördummande och kommersiellt, att folkmusikens största stjärna nu gick den vägen var oacceptabelt. Musikalsikt gjorde dock Dylan något banbrytande, genom att sammanfoga sina raffinerade och tvetydiga texter från den folkmusikaliska ådran med rockmusik skapades en helt ny värld inom rocklyriken som många artister/band tog efter. Ambitionsnivån höjdes i och med Dylans intåg i rocken, och med på denna resa var The Hawks. Robbie Robertson fick upp ögonen för låtskrivandet genom att iaktta Dylan, vilket påverkade hans eget låtskrivande: ”Bob broke down the tradition of songwriting before my very eyes” uttalar sig Robertson.

När Bob Dylan and The Hawks återvände till USA i maj 1966 efter en Europa- och Australienturné kantat av burop så inleddes schemaläggningen för ytterliggare 64 spelningar men dessa ställdes in efter att Dylan skadat sig allvarligt i en motorcykelkrasch i juli samma år uppe i den lilla orten Woodstock norr om New York. The Hawks stod nu, efter att turnerat regelbundet under första halvan av 60-talet, utan arbetsgivare och en klar idé om vad de skulle ta vägen härnäst. Dylan bjöd då upp The Hawks i februari 1967 till Woodstock där han bodde och kurerade sig efter olyckan. Danko, Hudson och Manuel fattade genast tycke för den lilla landsortsidyllen och beslutade sig för tillsammans hyra ett rosa hus och Robertson flyttade in hos Dylans manager. Under 1967 återvände Levon Helm till bandet och flyttade även han upp till Woodstock där nu Albert Grossman såg ut att förhandla fram ett skivkontrakt åt ”bandet”, som de kallades runt om i Woodstock, med bolaget Capitol. De fick skivkontraktet senare det året men blev oeniga med skivbolaget om vad de skulle kalla sig själva, skivbolaget döpte dem för enkelhetens skull för ”bandet”, The Band.

 

The Band

”We’d been on the road non stop for six years at that point, and for the first time we didn’t need to play joints to stay alive anymore” minns Levon Helm. Samtliga medlemmar i The Band bodde nu i det lugna Woodstock med ett skivkontrakt i hamn och inga turnéer inbokade. Levon Helm hade flyttat in i det rosa huset, kallat Big Pink, där de i källaren inredde en replokal med inspelningsmöjligheter. Inspirerade av sin lantliga omgivning och slutkörda av hårt turnerande fanns inte orken att spela på det högljudda och energiska sätt de tidigare gjorts sig ett namn på. Istället hade The Band tillsammans med Bob Dylan av ren förströelse börjat spela och skriva nedtonade låtar nere i Big Pinks källare med drag åt folkmusik och country, musik bandet tidigare sett ner på under tiden med The Hawks, men som nu kändes naturlig och gav de fem musikerna möjligheten att blicka tillbaka på den musik de växt upp med innan rocken tog all uppmärksamhet. Robertson berättar:”The way we played in the basement had nothing to do with the way we played with Dylan on tour. It had nothing to do with the way we’d played as the Hawks, or the way we played with Ronnie Hawkins. It was a whole new persona”. Låtarna spelades in utan ambitionen att de någonsin skulle nå allmänheten, men spreds ändå ut i musikerkretsar och inspelningarna gjorde sig kända som de mystiska The Basement Tapes. The Band fick chansen att skriva musik tillsammans med en av de stora låtskrivarna och tog med sig erfarenheten från The Basement Tapes, samt några låtar, in i sitt helt egna albumprojekt som kom att bli debuten Music from Big Pink (1968) som släpptes i augusti 1968. Året därpå släpptes självbetitlade albumet The Band (1969) som bäst nådde en topp 10 placering på den amerikanska försäljningslistan, vilket blev deras största kommersiella framgång och efter den kom efterfrågningar på turnéer in i sammanhanget igen. De började återigen framträda (denna gång som huvudakt) och fick spela på de största festivalerna, inkl. Woodstockfestivalen och tillhörde nu toppskiktet av rockens band/artister med stor framgång hos både musikkritiker, medmusiker och fans. I januari 1970 prydde de omslaget på anrika Time Magazine med titeln The Band- The New Sounds of Country Rock.

 

 

 

 

 

 

SLUTET

The Band turnerade och fortsatte att producera album utan att någon fick det erkännande eller kommersiell framgång som de två första albumen fick. Dock fick de ett uppsving med livealbumet, Rock of Ages (1972), som både kritikerrosades och låg sex månader på Billboardlistan i USA, men värt att nämna är att den baserades gammalt material och coverversioner. Bandet blev till en storindustri och plötsligt var managers, advokater och skivbolagsdirektörer inblandade i allt de skulle företa sig. Drog- och alkoholmissbruk tärde starkt på den kreativa ådran hos flera i bandet, mest av allt hos Richard Manuel som under 70-talet gick ner sig betänkligt.  Bandet åkte dock ut på en bejublad Nordamerikaturné 1974 där de återförenades med Bob Dylan. Bråk uppstod mellan Levon Helm som anklagade Robbie Robertson för att utpeka sig själv som ensam upphovsman till majoriteten av The Bands låtar och därför medvetet undanhålla det övriga bandet stora royaltyinkomster. Helm kritiserade även Robertson för att vara äregirig och självutnämnd ledare för bandet vilket Helm tyckte underminerade de övriga medlemmarnas betydelse.1976 föreslog Robbie Robertson mot resten av bandets vilja att de skulle sluta turnera och fira det med en extravagant avskedsspelning med de största namnen inom rocken som gästartister, i något han kallade The Last Waltz. Konserten blev av samma år och kända namn som Van Morrison, Neil Young, Eric Clapton och Joni Mitchell uppträdde för en jublande publik och filmkameror. Konserten filmades av regissören Martin Scorsese och hade premiär 1978, filmen fick bra kritik och rockmagasinet Rolling Stone Magazine utnämnde den till den bästa konsertfilmen som någonsin gjorts. Trots att det bara var tänkt att bandet endast skulle sluta turnera efter avskedskonserten var sprickorna för djupa och breda att reparera vilket ledde till att The Band upplöstes efter inspelningen av The Last Waltz.

 

 

The Last Waltz. Fr. v: Neil Diamond, Joni Mitchell, Neil Young, Rick Danko, Van Morrison, Bob Dylan, Robbie Robertson och Ronnie Hawkins.

Annonser

Etiketter: ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: