Whispering Pines & When You Awake – The Band

Ja, vart ska man börja egentligen. Låtskriveriet och själva utförandet ligger uppe på samma höga berg, en höjd där solen alltid skiner men dit få kan ta sig utan att behöva offra något i utbyte. Richard Manuel (längst till vänster) offrade något någonstans, osäkert vad eller hur men i hans sköra röst finns en sådan djup saknad av något förlorat. Med Ray Charles-inspirerad lätthet och tryck kunde han också svänga och gunga på ett sätt så att man tappar andan. Men ändå är det nog i balladernas stilla vatten som hans sanna jag speglas tydligast. Enligt bandets medlemmar var han The Bands obestridde leadsinger, rösten som höll de övriga två stämmorna samman. I intervjusegmenten från dokumentären The Last Waltz (1978) skiner ibland en slags hopplöshet igenom hans annars stora värme och intensiva glimt, ställt mot sitt livsöde sätter denna undertryckta sorg djupa spår i åskådaren.

Jag hörde igår en gammal liveinspelning av Whispering Pines från mitt födelseår 1985, året innan han under en återföreningsturné blåste ut sitt ljus och försvann uti evigheten. Inspelningen skvallrar bortom all önskvärd tydlighet om en av sprit och droger sargad människas försök att upprätthålla ett sedan länge bortappat förflutet. Den en gång så kristallklara falsetten försöker, raspar och kraxar som en skadad kråka i de mycket svårsjungna partierna utan att lyckas ta sig upp på grenen igen, han ger till och med upp emellanåt. Manuels själsliga kamp är så blottlagd i rösten att all slags sångteknik i slutändan blir totalt irrelevant, det blir smärtsamt att lyssna klart. Inspelningen är till slut bara ett sorgligt dokument som skildrar en livs levande spillra av ett trasigt geni. Vi lyssnar därför här istället på originalversionen som aldrig någonsin kommer att blekna, musiken som visar Richard Manuels fulla talang.

I en Classic Albums-dokumentär om det bruna albumet The Band (1969) minns Levon Helm med ett sorgset leende sin gamle vän som den mest tillgivne av dem alla, den man alltid kunde lita på, lika stadig som ”The Rock of Gibraltar” som alltid hade levnadsglada policyn: ”Lets spend it all!” och han höjer en hand som i en skålgest. Eftertänksamt blickar sedan Levon ner och avrundar: ”a quite good policy when you think about it…”. Kanske spenderade han och levde för mycket för snabbt, eller kanske inte. Varför vänta egentligen, snåla och hamstra till en framtid som man inte vet någonsin kommer? Det finns förstås tonvis med anledningar till det, men jag kan ju försöka resa mig upp till och från för att se mig om, leva. Försöka i alla fall. Jag hoppas att jag gör det.

Okej Richard, låt oss leva nu och tillåta oss att även lyssna på en underbart framförd When You Awake av din kära vän och kollega Rick Danko.

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: