THENPLAYON

Exakt när balkonger började skjuta ut från husväggarna låter jag vara osagt. De är i alla fall fascinerande, där de sticker ut och trotsar tyngdlagen. Arkitektoniskt och byggnadstekniskt genialisk med en oerhörd kreativitet i sin utformning och syfte. Balkongen kan skänka luft och en närhet till någon slags natur även i de mest betongtyngda kvarter. Avsaknad av en egen balkong åskådliggör dess briljans med en extra tydlighet. Ett korsdrag i jakt på ren luft är en klen tröst i jämförelse med att helt kunna sitta ute i det fria utan att lämna hemmet.

Men, för att balkongen ska kunna existera och inte kännas ogästvänlig eller rent av farlig behövs ett stabilt räcke som ramar in oss, bringar säkerhet från alla eventuella fall.

Fantiserar man på en högt belägen balkong om att räcket plötsligt försvinner så ryser det till och händerna börjar svettas. En stark känsla mobiliseras, inte en helt oangenäm sådan utan en intensiv känsla av liv i kontrast till den närvarande döden. Räcket separerar oss från den där känslan på gott och på ont. Balkongen är kreativitetens briljans i dess renaste form och räcket blir det nödvändiga skyddsnät som hämmar de starka känslorna.

Artister försöker sig därför upp på räcket i djärva balansakter, snavar till  med sina hala boots utan att falla. De fortsätter till åskådarnas skräckblandade förtjusning och förvirrade tillrop. Lindansaren nöjer sig inte med balkongens säkerhet utan balanserar frivilligt uppe på räcket. Somliga snavar till igen, klättrar därefter ner och blir till freds med att enbart luta armbågarna på räcket. Åskådarna håller andan. Ibland kan även de oinvigda förbipasserande på gatan börja speja uppåt på balkongens dansande dåre. Folksamlingar bildas. Rykten sprids och förvrids. Legender tar form varav några få cementeras in i evigheten till följd av deras till synes dumdristiga mod. Vissa tappar balansen träffar marken och försvinner antingen i tystnad eller överlever till massans jubel. Risktagaren på räcket kan både betraktas som clown eller geni men också bara fnysas åt. Tidens tand kan i slutändan sluka dem obarmhärtigt eller också slipa dem till vassa dolkar som långt senare kan hugga i bröstet.

I kölvattnet av Iggy and The Stooges album Raw Power (1973) visar Iggy Pop rent visuellt hur en balansakt kan se ut. Musik som gnisslar och skär, väcker en likt ett balkongräcke som slår i marken.