Ett förstklassigt brev från förortskolonien, där vår nedskurna välfärd slår som hårdast, där deviserna ”valfrihet” eller ”mer i plånboken” inte märks av. Detta skulle kunna vara den perfekta julhälsningen till valfritt statsråd, jag väljer på stående fot justitieministern.
Med härlig musikalisk samhällskritik i tung produktion av Mack Beats får den hyllade duon Mohammed Ali hjälp av veteranerna Ison & Fille på nya Ep:n, Vi & Resten (2011), som finns gratis och nedladdningsbar på deras hemsida. Gamla högstadievännerna Mohammed Anwar och Rawa Ali debuterade med mixtapen Processen 2009 som fick stor uppmärksamhet och i våras släpptes albumdebuten Vi (2011) på Lundbaserade skivbolaget Bad Taste Records. Min bror slog på remixen Ghettobarn Del 2 igår och tackar för det. En väldigt skön röst mot en samtida cynisk marknadsliberalism som till förmån för några enskilda kapitalisters vinstintressen lungt och metodiskt gnager bort vår medmänsklighet, föder klyftor och när självuppfyllande profetior.
Ett litet stycke stämningsfull musik både skriven och sjungen av gitarristdoldisen Al Jardine från Beach Boys (sjuttonde!) album Surf’s Up (1971). En skiva som drog lite åt ett annat håll, bort från Brian Wilson som i hans välkända besatta arbete med det outgivna storverket SMiLE vid det laget hamnat djupt in i depressionens dimma. Allt arbete med albumet kraschade 1967 och kom under fyrtiofem långa år enbart att cirkulera i bootlegsspillror. Myten om en förlorad ark närdes av många och med tiden började den räknas som det mest efterlängtade, ej utgivna, albumet. Ändå letade sig många av låtarna från SMiLE in i kommande Beach Boys-album, kanske mest märkbart i kompromissen Smiley Smile (1967) som utgavs halvfärdig i ett tumult kring Brian Wilsons nedgående mentala hälsa och Carl Wilsons flykt från militärtjänsgöring, inre konflikter i bandet och yttre med skivbolaget. Good Vibrations och Heroes and Villains var två låtar som slängdes in i produktionen. Till sist och trots allt färdigställde Wilson en soloversion av sin vision 2004, tillsammans med musiker från det dåvarande turnébandet och med originaltext skriven av sin gamla parhäst Van Dyke Parks.
Nyligen släpptes också The Smile Sessions (2011), där de spridda orginalinspelningarna användes i en rekronstruktion av det en gång tilltänkta slutresultatet. Mycket, det mesta, känner man som sagt igen från andra studioalbum och SMiLEs tilltänkta mittpunkt Surf’s Up blev ju till och med ett titelspår.
Fem avsnitt ur dokumentärserien The Beatles Anthology (1993) fanns inspelade på kasset. På etiketten stod bara BEATLES, handskrivet förstås. När allt förflutit och ett vitsvart brus smög sig på och fyllde rutan var det bara att spola tillbaka för att börja om eller byta till Beatles halvbuskis Help (1965). Många gånger tryckte jag på rewind och avvaktade tills den eskalerande rotorn i videospelaren nådde slutdestinationen med en smäll. Som många barn kände jag trygghet i att se om samma sak igen och igen men självklart var det framförallt den aldrig sinande fascinationen för musiken och historien. Hur allt gick från litet till så stort på väldigt kort tid, i denna fast-forward-version. Helt plötsligt var de gubbar i skägg som skrämde en lite. Det skulle dröja några år innan jag fick möjlighet att se de tre avslutande avsnitten och det blev en högtidsstund när avsnitt sex tog fart, kaos i Filippinerna, Jesuskonflikt, turnéavbrottet efter Candlestick Park och växande experimentlusta i studion.
En låt som efter något år landat inom mig. En sådan bildrik text som fragmentariskt rör vid saker utan att tala ut ordagrant. De bästa texterna fungerar bäst så, när hela berättelsen endast kan berättas tillsammans med musiken, när allt samarbetar till en magisk helhet, storhet. Musik som i tolkningen ger lyssnaren stöd på något ordlöst sätt.
Ja, vart ska man börja egentligen. Låtskriveriet och själva utförandet ligger uppe på samma höga berg, en höjd där solen alltid skiner men dit få kan ta sig utan att behöva offra något i utbyte. Richard Manuel (längst till vänster) offrade något någonstans, osäkert vad eller hur men i hans sköra röst finns en sådan djup saknad av något förlorat. Med Ray Charles-inspirerad lätthet och tryck kunde han också svänga och gunga på ett sätt så att man tappar andan. Men ändå är det nog i balladernas stilla vatten som hans sanna jag speglas tydligast. Enligt bandets medlemmar var han The Bands obestridde leadsinger, rösten som höll de övriga två stämmorna samman. I intervjusegmenten från dokumentären The Last Waltz (1978) skiner ibland en slags hopplöshet igenom hans annars stora värme och intensiva glimt, ställt mot sitt livsöde sätter denna undertryckta sorg djupa spår i åskådaren.
Ursprungligen inspelad som B-Sida på första singeln Bring It On från albumet Nocturama (2003), men också utgiven i samlingen B-Sides & Rarities (2005).
Här kommer PJ Harvey igen som skickat oss ett brev från Uh Huh Her (2004) framförd i Later…With Jools Holland. Bortsett från att Rob Ellis slutligen gjorde trumpåläggen så spelade Harvey nästintill alla instrument själv och producerade albumet, men uppenbarligen fick hon angenäm hjälp vid liveframträdandena. Utöver de två nämnda så ser vi bassisten kallad för Dingo och gitarristen Josh Klinghoffer som för ett par år sedan ersatte sin vän John Frusciante i Red Hot Chili Peppers.
The Oracle kommer från den amerikanske conga -och trumslagaren Sabu Martinez album Jazz Espagnole (1960).
Sabu Martinez växte upp i Spanish Harlem, New York, och spelade trummor på gamla metallburkar i ett lokalt gatuband fram till att han redan som elvaåring gjorde professionell debut som slagverkare i mambo och jazzorkestrar. Vid arton års ålder rekryterades han till trumpetarlegenden Dizzy Gillespies band och spelade då afrokubanskt slagverk. Året senare gick Martinez med i klarinettisten och bandledaren Benny Goodmans kortlivade bebop-projekt 1949. Världskänd som ”The King of Swing” hade Goodman blivit överväldigad av bebopens nya uttryck från bland andra Gillespie, pianisten Thelonious Monk och saxofonisten Charlie Parker som förde jazzen bort från att vara bruksmusik på dansgolv till att bli mer lyssningsorienterad och mer melodiskt och rytmiskt experimentell. En annan influens på Goodmans genreutflyckt var när han hörde Sundsvallsonen Åke ”Stan” Hasselgård, klarinettisten som innan sin alldeles för tidiga död gått från att spela swingorienterad Goodmanjazz till att just utforska bebopens nya vind. Hasselgård påbörjade ett äventyr, flyttade till New York som tjugogfemåring 1948 och hann i ungefär ett års tid spela frekvent på klubbarna och delta på inspelningar med välrenomerade medmusiker fram tills dagen han korsade en gata och blev överkörd av en bil.
Zabriskie Point (1970) var den italienske regissören Michelangelo Antonionis andra av tre engelskspråkiga filmer som hade kontrakterats med amerikanska MGM. Succén Blowup från fyra år tidigare vann guldpalmen i Cannes och hade bland annat det klassiska bluesrockbandet Yardbirds i en cameoroll när den jagade huvudpersonen försöker gömma sig från sina förföljare på en gogoklubb i swinging London. Ett fint rockhistoriskt dokument i filmen är att de två engelska gitarrlegenderna Jimmy Page och Jeff Beck finns med och att den senare slår och stampar sönder gitarren på klassiskt samtida The Who-manér efter att ha fått problem med förstärkaren. Det sägs att ett dussintal gitarrattrapper gick åt till scenen och visst går gitarren i kras lite väl lätt? Jimmy Page spelar däremot med gott mod och tillsammans med resten av bandet spelar de en tung Train Kept A Rollin’ – Stroll On framför en nollställd statistpublik (Michael Palin ska tydligen skymtas någonstans vid scenkanten). Annars akrediterades jazzpianisten och kompositören Herbie Hancock för filmmusiken, ledmotivet Blowup hördes diegetiskt (musiken är direkt kopplad till scenen och karaktärerna själva upplever den) så fort någon i filmen slog på en radio eller skivspelare.
THENPLAYON 