Archive for oktober, 2011

As I Went Out One Morning – Woven Hand & Haw – 16 Horsepower

oktober 31, 2011

David Eugene Edwards och hans Woven Hand gör en version på Bob Dylans As I Went Out One Morning från albumet John Wesley Harding (1967) och skapar en angenämt oroande stämning på radiostationen KEXP i Seattle. Woven Hand formerades 2001 som ett soloprojekt vid sidan av 16 Horsepower. Det hyllade och tunga bandet som efter fyra studioalbum och intensivt turnérande närmade sig vägs ände och drog sin sista ödesmättade suck 2005 (delvis på grund av politiska och andliga meningsskiljaktigheter). Bandmedlemmarna levde trots allt ändå vidare, i Edwards kreation Woven Hand och i alt. countrybandet Lilium.

(more…)

Annonser

Freddie’s Blues – Hound Dog Taylor

oktober 28, 2011

Vi behöver lugna ner oss. Varva ner. Se oss omkring… nicka i samförstånd. Höja glaset och ta en klunk. Vi sitter tillsammans kring ett runt bord och lyssnar. Hound Dog Taylor spelar i en klar ton med ett intensivt lugn som smittar. Hans Houserockers följer tätt efter. Ordens ensamhet skänker oss en tröst av gemenskap, du är faktiskt inte ensam om att ibland känna dig ensam. Tack, Hound Dog och trevlig helg.

Freddie’s Blues är titelspåret på livealbumet Freddie’s Blues som ursprungligen spelades in på baren Joe’s Place i Cambridge, Massachusetts 1972, men som utgavs postumt tjugoett år senare.  Bättre livekänsla av både lokal och musik får man leta efter, det känns nästan som om man är där.

Graveyard – Feist

oktober 28, 2011

Bring em’ all back to life!

Feist kallar vackert på försvunna själar och lyckas samtidigt bringa liv i mig. Tack. Nu reser jag mig upp och går rakryggad rätt ut i rusket.

Från senaste albumet Metals (2011).

America! – Bill Callahan

oktober 27, 2011

Såg man Göran Olssons omtalade dokumentär The Black Power Mixtape 1967-1975 (2011) på SVT häromdagen (Play) så fick man bevittna de förenta staternas segregerade samhällssystem på väldigt nära håll. Hopplöshet är ett otillräckligt ord för att kunna beskriva medborgarrättsrörelsens kamp mot de enorma orättvisor som aldrig verkar försvinna.

(more…)

When the Springtime Comes Again – John Fahey

oktober 24, 2011

John Fahey kunde få den stålsträngad gitarren att fullkomligt skimra. Han kunde berätta spännande historier av både glädje och sorg utan att någonsin behöva sjunga ett ord. Tonerna fick den tid som var nödvändig. Ibland uppstår en häftig intensitet i Faheys musik men minst lika ofta finns där också ett saktmodigt lugn som frikostigt lämnar mycket utrymme åt lyssnaren att fylla med sin egen fantasi. Att spela långsamt och tyst är ofta svårare än att spela snabbt och högt, nyanserna hänger inte med, men John Fahey fångar oavsett tempo allt som behövs tack vare sin stora skicklighet och konstnärliga vision. Gitarrspelet är inget självändamål utan ett färdmedel för en musikalisk resa.

Det geniala och stora står ofta att finna i det lilla, i John Faheys musik.

When the Springtime Comes Again kommer ursprungligen från John Faheys andra album Death Chants, Breakdowns & Military Waltzes, uppföljaren till mytomspunna Blind Joe Death, som han spelade in på sitt eget bolag Takoma Records mellan 1963 och 1964, varierande uppgifter finns om releasedatum. Klippet ovan är en längre version än originalet och kommer från en spelning på klubben The Matrix i San Francisco i slutet på sextiotalet.

PJ Harvey med band, Filadelfiakyrkan 22/10

oktober 23, 2011

Precis efter att vi hittat lyckats lokalisera vår bänkrad blev det helt kolsvart i kyrkan och vi famlar i mörker. Ljuset återkommer när PJ Harvey glider in med sitt tre man starka band i tätt följe. Det var bara att finna sig till rätta i trappgången mellan bänkarna och låta sig svepas med på resor genom mörker, krig men också kärlek. Orkestern håller sig lite på sin egen kant på scenen, från balkongen sett till höger, omslutna och vända mot varandra som i ett separat inbjudande rum. Elorglarna, förstärkarna och trummorna bildar väggar om kärnan som viskar, gungar och dundrar. Till vänster på ganska behörigt avstånd står huvudpersonen ensam utanför rummet i mörkret iklädd en korpsvart klänning med släp och sin häftiga Valkyriekreation på huvudet. Om inte rösten talar helt för sig själv så är hon också beväpnad med stränginstrumenten cittra (autoharpa), akustisk nylonsträngad eller en kritvit vacker elgitarr.

Det känns som om varje hyllningsord redan är sagt och att krutröken på redaktionerna sedan länge lagt sig, men musiken i Let England Shake står fortfarande kvar, starkare än någonsin som en modern klassiker. Ett album som varken oväntat eller på något sätt olyckligt präglar kvällens konsert och som nog till stor del skapade ett så enormt tryck på biljetterna att det snabbt tillsattes en extrakonsert. Tack och lov för det! Men är det något lovorden kanske inte understrukit tillräckligt så är det den väloljade maskinen som Harvey haft med sig sedan inspelningen i kyrkan i Dorset. Jean-Marc Butty på trummor, multiinstrumentalisterna och gamla vännerna John Parish och Mick Harvey (ej bror). Tre musiker som tillsammans är tunga som pansarvagnar men samtidigt smidiga som katter, lika anpassningsbara som rinnande vatten blir de PJs förlängda arm eller vassa treudd. Nick Caves gamla vän Mick Harvey spelar massiv elbas, gitarr, orgel och elpiano, men hans rösts enorma register från djup bas till klar falsett i kombination med PJs är nästan mest häpnadsväckande. Han sjunger även ledsången i hymnen The Colour Of The Earth. Låtarna från Let England Shake får i liveversionerna precis den där extra kraften och nerven som man vill ha. John Parish manglar, gnider och vispar ackord och melodier på antingen dobro eller elgitarr men även han fingrar allt som oftast på ett elpiano om det inte blir så att de båda melodimakarna byter plats helt om som i hela havets stormar, några gånger lämnar också Butty sitt podie och spelar vid scenkanten på en gammal militärpuka. Musiken är så stor att det blir svårt att förstå hur det kan spelas av endast fyra personer.

(more…)

Plankan

oktober 20, 2011

Igår när jag fyllde en container med skrot dök Pete Townsend upp helt oannonserat. Han kom iklädd den vita overallen från sin storhetstid, redo att arbeta. Han kastade sin gitarr som om det vore ett gammalt stycke uttjänt trä och försvann sedan in i minnets dunkel igen…

We are the Sleepyheads – Belle and Sebastian

oktober 19, 2011

Vill du bara vara dig själv? Ta dagen som den kommer, kanske resa jorden runt och träffa intressanta människor? Vill du helst sitta ned, blicka ut i intet och dagdrömma samtidigt som du håvar in miljoner på ett eget framgångsrikt aktiebolag?

I så fall så ska du redan idag teckna ett nytt internetabonemang med en av telefonijättarna. Tydligen.

Eller så kan du fullständigt skita i det och lyssna på sommarvinden We are the Sleepyheads, blicka ut genom fönstret och ta ett djupt avslappnande andetag. Helt enkelt känna livet i dig . Låten kommer från skottarna Belle and Sebastians album The Life Pursuit från 2006.

Hunting Song – Pentangle

oktober 18, 2011

Det finns en handfull fantastiska klipp med Pentangle från en BBC Special inspelad runt 1970, detta är ett av dem. Som Bert Jansch säger är Hunting Song en slags rocklåt från tolvhundratalet, en genrebeskrivning omöjlig att ifrågasätta. Bandets namn, som ungefär blir en stjärna med fem uddar, pekar mycket på medlemmarnas likvärdiga vikt i formationen. Hos få band av igår eller idag kan man se ett lika ingående samspel som i framförandet här på Brittiska Public Service, det blir tydligare för varje filmsekvens. Allt svänger och gungar, sticker iväg och återkommer, skapar energi som gör en varm. Inget infall är för konstigt eller får stå i vägen för musikens berättelse, ett i sammanhanget kanske lite apart instrument som sitar plockas i låten House Carpenter fram av John Renbourn och får fungera som duettpartner med Bert Jansch på banjo utan att de krockar, självklart fungerar det när intentionerna är de rätta. Jacqui McShees kristallröst svävar som en älva framför de lufsande björnarna Danny Thompson på ståbas och Terry Cox på välnyanserat trum -och klockspel. Rytmsektionen matchar melodiskräddarna som sitter i förgrunden och McShee är femuddens kitt. Jansch röst andas också så tidlöst att (en romantiserad idé om) tolvhundratalet känns som igår. Det är heller inget musikaliskt minus att fyra av bandets fem bidrar till den hypnotiserande stämsången. Pentangle förser lyssnaren med pil och båge och tar oss med ut på äventyr.

The Beginning of Memory – Laurie Anderson

oktober 17, 2011

Dimman, en grå omslutande massa som tränger undan fåglelns sång, sätter sommarens ljud i exil. En rå luft tränger in i vädrets vindlösa skifte och allt verkar stå helt still.

The Beginning of Memory är en tonsatt dikt av den mångsysslande amerikanska violinisten Laurie Anderson från hennes album Homeland (2010), som hon samproducerade tillsammans med kompisen Lou Reed. 

Vilken bildrik fantasi och rysligt avslut.