Archive for april, 2010

All Your Life – Bear Quartet

april 30, 2010

April är den här blogens första sen den föddes och det har tyvärr redan hunnit bli två dödsrunor. Förhoppningsvis så ska vi inte se något av det i maj eller i närmsta framtiden men det finns tyvärr inga garantier, vi tar i alla fall tillfället idag att elda upp vintern och påbörja något nytt. Ett skeende: 

Två slokörade gamla rävar med varsin kasse öl brast ut i Purple Rain och trippade upp på Västertorps betongplatå.

En vacker syn. Valborg hela veckan. Om bara Prince hade varit där. Om bara Prince starkt upphovsrättskyddade musik funnits på youtube hade något dykt upp här.

Tack ni som har besökt sidan!

Från skivan Angry Brigade (2003)

Annonser

Black Coffee – Humble Pie

april 29, 2010

Steve Marriott spritter och ylar av vårglädje tillsammans med körtrion The Blackberries på ett sätt som får även den mest vissna dysterkvisten på fötter igen. The Blackberries hade tidigare sjungit med Tina Turner men gick då under det fyndiga namnet The Ikettes och när de arbetade för Ray Charles blev det The Raelettes. Kärt barn har många namn. Klippet är från BBC 2:s musikmagasin The Old Grey Whistle Test  anno 1973 och låten är hämtad ur Humble Pies sjunde album Eat It från samma år. Mannen med skägget på slutet är programledaren ‘Whispering’ Bob Harris.

Uppvaknande – Bo Hansson

april 28, 2010

Från Ur Trollkarlens Hatt (1972)

Bo Hansson Död (10 April 1943 – 24 April 2010)

april 27, 2010

Två veckor efter sin 67:e födelsedag avled en av svensk musikhistorias mest säregna och talangfulla musiker. Det finns ingen som kan likställas med Bo Hansson, det finns ingen som haft det oerhört lekfulla anslaget.

Under 60-talets andra hälft gjorde Bo tillsammans med jazztrummisen Janne ‘Loffe’ Karlsson karriär som organist i den legendariska trummor och orgel duon Hansson & Karlsson. De spelade odefinierbart och red utan tyglar runt i alla möjliga musikaliska landskap. Efterapare dyker upp än idag, totalt fascinerade av vad de åstakom och försöker ofta förgäves nå dit. Vissa klär bättre i manteln än andra. Hansson & Karlsson spelade med Jimi Hendrix, Cream och Frank Zappa men man måste även vända på det och säga att Jimi Hendrix, Cream och Frank Zappa spelade med dem. Hansson & Karlsson står för sig själva, inte tack vare digra referenser.

Efter totalt havererad marknadsföring och felprioriterade bokningar rann Hansson & Karlssons internationella genombrott ut i sanden och de splittrades efter att ha släppt tre album mellan 1967-69. Janne ‘Loffe’ Karlsson fortsatte trumma på sitt oefterhärmliga underbara sätt på studioalbum men kom senare att satsa på skådespeleriet och bli lite av en ”folkhemspajas” med ett fåtal seriösare och bra roller. En av allmänheten mycket underskattad konstnärlig talang som tack och lov inte slutat spela trummor. Han var bl.a med på Pugh Rogefeldts senaste skiva med den äran.

Bo Hansson höll efter Hansson & Karlsson ett maniskt grepp om Sagan om Ringen böckerna och låste in sig i diverse lägenheter med sina orglar och övriga instrument. Läste och spelade. En god vän som skulle ut och resa bad om att få sin lägenhet vaktad vilket slutade med vräkning på grund av att Bo flyttat in och spelat orgel dygnet om. Kanske tröstades den vräkte vännen av den otroliga musik som växte fram. En musikalisk tolkning av trilogin (ett bok-soundtrack), obeskrivligt mycket bättre än någon filmatisering. Bo fortsatte arbeta med musiken ute på en ö i stockolms skärgård, i en isolerad miljö, och kom av ekonomiska skäl även att spela in där. Inspelningarna släpptes på Sveriges första independentskivbolag, Silence Records.

Bo Hanssons Sagan om Ringen (1970) blev ett internationellt genombrott och sålde guld i både England och Australien. Ni som inte känner till musiken har nog ändå hört en av låtarna i Lukas Moodyssons Tillsammans (2000). Albumet kom att ligga som ett täcke över all svensk instrumental progg, övrig progg också, under 70-talet. Det är många som skulle hävda att Bos musik spridit sig vida mer än bara proggen, influerat musiker från alla håll. Ett riktigt antagande. Att placera Bo Hansson i ETT fack vore förkastligt när jag tänker efter.

Uppföljaren till Sagan om Ringen var Ur Trollkarlens Hatt (1972), en skiva med liknande om än mindre sammanhållet tema. Spåret Utflykt med Förvecklingar spelade jag en gång på cd-spelaren hemma i Bredäng och min bror gastade förvånat: ”jag känner igen det här!”. Han hade hört delar av Bos låt på rapparen Cormegas skiva The True Meaning (2002). Från stockholms skärgård till Queensbridges ghetto i New York. Bo Hanssons musik bygger broar. Vid närmare efterfosknig upptäckte jag att Cormegas sampling inte var den enda utan en i mängden.

Bo Hansson avled på hotellhemmet Monumentet i Stockholm. Alkoholmissbruk må vara en orsak, en vida framgångsrik baneman.

Fick aldrig chansen att se han spela. Har sett hans gamla medmusikers tolkningar men inte hans egna. Grämde mig och grämer mig nu ännu mer att jag totalt missade chansen att se honom spela nere i vinterviken vid Aspudden i Stockholm 2007. Ett av hans få framträdande på senare år som gick mig helt förbi förrän jag hörde om det veckor senare. Bos musik finns tack och lov kvar som tröst.

Bo Hansson sjöng aldrig,  instrumenten var hans röst och förmedlade känslor på ett precis lika starkt sätt. Det är inte med något tillgjort struntprat som jag säger att få musiker har berört mig som Bo Hansson.

Tack för din fantastiska musik Bo, du har skänkt mig mycket glädje!

(Musiken i klippet heter Watership Down är hämtat från det fjärde albumet El-Ahrairah (1977). Watership Down är originaltiteln på boken Den Långa Flykten av Richard Adams,  en allegorisk berättelse som skildrade en flock kaniners flykt från människans förödelse. Watership Down var även namnet på den internationella utgåvan av albumet.)

Sådan Far Sådan Son

april 26, 2010

I oktober förra året släppte Harper Simon sitt självbetitlade debutalbum på sitt eget bolag Tulsi Records. Här är videon till Berkeley Girl. På skivan medverkar en stor skara välkända musikanter och det går nog inte att förneka att deras närvaro mycket är tack vare Harpers pappa Paul. Det vore trångsynt att avfärda de aspirerande barnen till artisterna och legenderna (John Lennons son Sean Lennon medverkar bl.a. på Harpers skiva) innan man gett dem en chans. Man får försöka bortse ifrån föräldrarnas skuggor. Det är inte barnen som valt dem. Dock kan det på många sätt vara väldigt passande för en tonåring som börjar intressera sig för musikmakande att ha en pappa eller mamma som redan är en etablerad artist. Det kan också vara opassande för sonen eller dottern att hela tiden stå i proportion till sin förälder, eftersom detta uppenbarligen borde kunna leda till artistiskt mindervärdeskomplex. Harper Simons pappa verkar inte stå i vägen för honom utan verkar snarare ha varit en extremt bra tillgång. I DN skrev någon att Harpers röst påminde om Art Garfunkels och det tycker jag komiskt nog stämmer till viss mån. För övrigt verkar hans musik kunna stå och gå helt på egna ben utan att farsan nervöst springer efter. 


Jakob Dylan släppte i april sitt andra soloalbum Women + Country vid sidan av sin karriär som gitarrist och sångare i bandet The Wallflowers. Vem hans pappa är…. ja, det har ni listat ut (och kanske sett på klippet). Nothing but the Whole wide World är öppningsspåret och lunkar på i sin egna takt inne på Ed Sullivan Theatre hos David Letterman och Paul Shaffer. Utöver sina två soloalbum så medverkade Jakob på en skiva med John Lennon covers i stöd för Darfur. Han gjorde en version av Gimme some truth tillsammans med George Harrisons son Dhani. Ett mönster tycks skönjas, artistande artistsöner verkar trivas ihop, de förstår troligtvis varandras (komplicerade?) situation, positiv som negativ eller både och. Vem vet. Det finns hur som helst en skara musikermän orädda sina fäders namn. Vart är nu alla döttrar?

The Valleys – Electrelane

april 24, 2010

Fick ett tusental låtar av en god vän och hörde bland annat den här låten som stack ut totalt. Electrelane kom från England och hann ge ut fem album mellan 2001 och 2007 då de splittrades (Uppdatering!: De återförenades 2011). Låten The Valleys kommer från deras andra album The Power Out (2004) och kan inte sägas vara ett typexempel för Electrelanes musik i övrigt. Den visar kanske snarare bandets musikalsikt okonventionella hållning, att de inte räds utflykter i okända marker.

Cocaine Blues – Keith Richards

april 23, 2010

Cocaine Blues har en lång historia av många olika versioner och faktiskt även namn. Den delar titel med en western-swinglåt som bl.a. Johnny Cash spelade in på Folsom Prison, men vi fokuserar på den traditinella bluesversionen. Den fick sitt traditionella bluesarrangemang av gitarristen Reverend Gary Davis som dock spelade in den under namnet Coco Blues 1965. Han arbetade som gitarrlärare åt många blues -och folksångare under 60-talet och hade ett stort inflytande på den nya växande folk -och bluesgenerationen i USA. Som elev lärde sig bl.a. folkmusiklegenden från Greenwich Village, Dave Van Ronk,  låten och spelade in den som Cocaine Blues på albumet Inside Dave Van Ronk 1963. Reverend Gary Davis arrangerade alltså låten på det sätt som den idag är känd men han hävdade själv att han ursprungligen lärt sig den av en kringresande carnivalmusiker vid namn Irving Porter så tidigt som 1905. Vem Irving Porter var står skrivet i stjärnorna.

Många musiker har tolkat den här låten genom åren bl.a. Jackson Browne, Townes Van Zandt och Nick Drake, men ingen av de version jag hört kan mäta sig med Keith Richards. Denne ‘Mr. Happy Go Lucky’ kanaliserar all sin sårbarhet och ångest som man inte trodde fanns inom honom och gör den till sin helt egna blues. Det känns att Keith vet vad han sjunger om.

Keith Elam a.k.a. GURU (17 Juli, 1966 – 19 April, 2010) – Loungin’

april 21, 2010

En av rappens största, en legendar, gick ur tiden i förrgår efter att han drabbats av cancer.

Kommer aldrig glömma då jag för nästan tio år sen efter en konsert på Cirkus i Stockholm fick hans autograf. GURU stod länge kvar uppe vid scenkanten efter att konserten tagit slut och hans komp-band gått av scen. Han skrev autografer, skakade händer, snackade med fansen. Han tog sig tid. 

Läste i morgonens Metro att GURU skrivit ett avskedsbrev där det bl. a. hade stått stått: ”Jag skriver det här med tårar i ögonen, inte av sorg, utan av glädje över det underbara liv jag fått”.

Låten Loungin’ kommer från skivan Jazzmatazz Vol. 1 från 1993. Skivan blev väldigt populär och visade upp en nyskapande mix av jazzinluenser och hip-hopproduktion. Jazzmatazz blev GURUs stora projekt utöver sin medverkan som ena halvan av duon Gang Starr tillsammans med mäster beat -och samplingsmakaren Dj Premier. Han hann göra tre volymer till av Jazzmatazz och uppträdde senast förra sommaren på Stockholms Jazzfestival.

Trots att GURU lämnat jordelivet så kommer han att leva vidare i ljudvågorna. Thank you for the music.

Vila i frid!

   

   Jazzmatazz Vol. 1 – 4  (1993-2007)

Kejsarens Gamla Kläder – med röd tråd?

april 20, 2010

Man tar på sig gamla mantlar från forna tider, plockar ner dem från väggen där de hängt som prydnad och dammar av dem. På somliga sitter manteln illa, den ser ut som någon typ av maskeradutstyrsel, på andra klär den som skräddarsydd och påminner om kungar och drottningar hämtade ur de forna högkulturerna. Manteln gör dem till en del av det förgångna men samtidigt en del av samtiden. Det svåra är som sagt att kunna bära upp den och få den att glänsa i sin omgivning. Den svenske musikern The Tallest Man On Earth har fått starkt genomslag i musikmedier på senaste tiden och den stora dylaneska manteln går inte att förbigå, med det inte sagt att den inte passar.

Ord och toner hörs åter som om tiden stått stilla, men de klingar annorlunda i det nya bruset och kan ibland verka vara helt nya. Åhöraren kan glömma vad som tidigare varit och bli insvept i ett töcken av att uppleva något helt unikt. En känsla som uppkom för några år sedan när jag bekantade mig med den mystiska M. Ward, idag ett av den alternativa popens största namn, men som sedan bleknade i takt med att referenserna från förr och konturerna blev för tydliga. ‘Gammalt blandat med nytt’ är idag (den 20 april 2010) ett begrepp svårt att få klarhet i om man verkligen försöker definiera vad nytt står för. Det nya är knappast nytt, om ordets rätta bemärkelse är: aldrig tidigare hört, utan är snarare en modifiering av något. Modifieringen ligger i att stöpa om något gammalt och placera i en ny förpackning, vilket nog är det som sker snarare än att något helt nytt uppstår. Man ska dock inte förneka att det en gång fanns en tid då något helt nytt började existera, men var och när eller hur vet nog ingen. Allt baseras på ens erfarenheter, något jag nämnt tidigare, och visst fanns det ett tillfälle i livet då för första gången hörde Beatles och alltså upplevde det som nytt. Erfarenheten eller den bristande erfarenheten går inte att kringgå i frågan om det nya, den avgör om det vi upplever är nytt eller ej.

Finns det essentiella i musiken så är den varken gammal eller ny, utan tidlös och fri från statiska konventioner. Kärnan i musiken är det som slår an något i oss lyssnare, något som berör, för oss till något. Det är i dessa stunder vi glömmer allt bagage och lämnar det kvar på flygplatsen.

Rolling Stones svepte vördnadsfullt på sig manteln (måste försöka sy ihop denna text) från den svarta musikaliska högkulturen i väst och beskrev den på sitt egna modifierade sätt. Brown Sugar (1971), beskriver den brittiska imperialismens grymhet i den amerikanska södern och Stones bedriver historieberättandet utifrån , med hjälp av det som grymheten en gång födde. Kärnan?

Crow Jane – Skip James

april 19, 2010

Likt sin kollega Mississippi John Hurt (se Kategorier) så blev Skip James ‘återfunnen’ av den vita folk -och bluestörstande publiken under 60-talet; han hittades inlagd på sjukhus i sin hemdelstat Mississippi 1964 av gitarristen John Fahey. James spelade in sin musik 1931 efter att ha vunnit en talangjakt arrangerat av  bolaget Paramount och blev kvitt sitt tidigare liv som diversearbetare och hembrännare. Lagom till att hans musikkarriär verkligen skulle ta fart så slog den stora depressionen till och skivförsäljningen gick i botten. James försvann mer eller mindre helt från musiken fram till -64. Skip James hälsa var då i dåligt skick men han gjorde nya inspelningar men framförallt nyinspelningar och gjorde bl.a. ett framförande på The Newport Folk Festival nästintill direkt från sjuksängen. James hälsa blev än sämre, han hade drabbats av cancer och spenderade mycket tid på sjukhus. Hans sista år i livet och strålbehandlingar  finansierades till stor del av inkomsterna från rockbandet Creams version av hans låt I’m So Glad, som hade blivit en stor hit 1966. Skip James liv blev genom låten trots allt lite drägligare och han hade inte klarat sjukhuskostnaderna utan inkomsterna som den genererade. Skip var 67 år gammal när han somnade in i Philadelphia den 3 oktober 1969.    

En skröplig Skip James framför här Crow Jane, 1967. Han var en mycket skicklig gitarrist med sitt alldeles egna stildrag och står även ut i blueshistorien (läs gärna musikhistorien) som pianist. Skip James var en ensamvarg och höll gentemot sina medmusiker sina kort tätt intill sig vad det gällde sina instrumentala kunskaper. Rösten och sångerna tillhörde en sorgsen och skör själ som än idag kan tränga igenom den massivaste av betong.