Senast Neil Young var på äventyr i Europa med Crazy Horse var så länge sedan som 2001, då spelade de återkommande den officiellt outgivna låten Gateway of Love. På albumet Are you Passionate från året därpå fanns låten nedskriven på baksidan av konvolutet men spårlöst försvunnen i ljudande form. Istället fångades tack och lov låten in av den europeiska publiken och cirkulerar därför i olika bootlegversioner där den bästa jag hört faktiskt är från Globen i Stockholm. Gateway of Love är en nätt dansande jätte som med långa kliv tar oss med på en vandring mot solnedgången.
Tyvärr, tyvärr, tyvärr spelar inte bandet i en ordentlig lokal i sommar utan på festivalen Way Out West i Göteborg. Detta innebär att man återigen skulle behöva göra resan, trängas å stångas för att få en någorlunda bra plats och sedan trängas å stångas för att få behålla den och därför missa halva konserten. Efter att ha fått barn blir det en övermäktig uppgift och jag har kommit till ro men tanken att det inte blir något, men det gnager ibland till lite då man slås av tanken att detta troligen är hästens sista stegring.
Neil Young var utanför ingången till ICA. Iklädd slitna blåjeans, vit t-shirt och träskor stod han orakad och lastade upp något på sin gamla cykels pakethållare. Jag passerade honom på vägen ut mot parkeringen. Skulle jag sagt något tänkte jag? ”Du, tack för din musik” eller nått i den stilen? Hur många har inte gjort det innan mig och hur värdefullt hade det trots allt varit för honom egentligen? Han var ju upptagen med annat. Viljan att vara originell och unik i sin beundran är för stor för så små ord. Självklart vill man att ens egna tacksamhetsyttringar blir de mest betydelsefulla idolen någonsin fått. Beundrarens bekräftelsebehov är inte att underskatta, går snarare inte att överskatta. Det krävs även mod att ta sats och stega fram och visa sin uppskattning men tyvärr sker nog denna yttring oftast med stark substantiell influens, ett spritångande ”du är fan bäst!” tätt intill idolens ansikte har nog genom åren urholkat känslan av genuin tacksamhet. I spritens dimma kan ju vem som helst bli gud. Neil cyklade sen iväg och det var väl lika bra det.
Rabble rousing politicians on the TV screen, sowing the seed of hate and fear I’ve heard it said you sow and you shall reap don’t come crying to me when you fail….
– Humbty Dumbty World, Pull Up Some Dust and Sit Down (2011)
Ett nytt album av Ry Cooder, härligt! Pull Up Some Dust and Sit Down inleds med denna dagsaktuella protestsång (klippet) där Cooder ventilerar sin vrede över bankmännens våldsamma girighet och den gigantiska nota medborgarna alltid får betala när de står kvarlämnade på perrongen. Albumet är präglat av ett missnöje, eller kanske snarare ett missmod men grottar inte ner sig på något sätt. Uppsträckt och rak i ryggen står den upp mot makten på ett sätt som, trots att själva utförandet är totalt olika, ändå påminner om Neil Youngs upprivna Living With War (2006).
I en intervju med SVT ville Neil Young för några år sedan understryka ofullständigheten som en eftersträvansvärd dygd i musiken. Han tog den amerikanska ursprungsbefolkningens textilier som exempel för att bildligt beskriva musikens stora behov av något oklart, de lämnade ett mönster halvfärdigt i sina annars perfekt vävda tyger, som i en ödmjuk gest i respekt för gudarna och för att understryka människans brister. De var fulländade, inte vi. Det är i sprickorna ljuset kommer in sa en annan kanadensare, Leonard Cohen, illustrativt i samma anda.
På natten i slutet av juli förra året lämnade Ben Keith jordelivet, en av de sista Nashvillelegenderna. En mästare. Nyheten nådde mig så sent som för någon vecka sedan och tanken på honom förde mig direkt till de tillfällen jag fick se hans lugna men ändå lätt sammanbitna uppenbarelse stå eller sitta vid sidan av Neil Young, sin trogne vän och kollega. Antingen med en elgitarr på magen anförande ett solitt transframkallande ackompanjemang eller sittandes vid sin pedal steel-gitarr, det instrument som krönt otaliga inspelningar och som varit huvudinstrument i Keiths musikaliska multitalang.
Pedal-steel gitarrens klara, sjungande och lätt klagande klang är ett av countrymusikens största kännemärken. Den skiljer sig från den vanliga sexsträngade gitarren på flera sätt, bland annat saknar den gitarrens uppdelade tonsteg i band och kan istället enbart spelas med ett spelstål (eller slide), därav ordet steel i namnet som även nämner pedaler. Resonanslådan ligger på rygg med strängarna i vågrät position, de är kopplade till en ställning med fotpedaler och knäspakar som är till för att antingen spänna åt eller slacka strängarna som gör att man byter ackord. Alltså byter man ackord med knäna eller fötterna till skillnad från gitarren som enbart är manövrerad för hand. Ackordbyten sker steglöst, svepande och man spelar instrumentet med hela kroppen vilket i sin tur gör att simultanförmågan sätts på rejäla prov. Klangerna blir speciella just för att de flyter in i varandra genom pedalernas manövrering, man glider in i nästa ackord snarare än att abrupt avbryta det som på gitarren. Förstås finns det precis som i alla andra instrumentfamiljer även modifieringar och varianter inom pedal-steelsläktet, böcker har säkert skrivits i ämnet av konnässörer som med all säkert tycker att det finns milsvida skillnader mellan märken och årgångar. Så långt djupt går vi inte vi här och nu. De största pedal-steel mästarna var baserade i countryns huvudstad Nashville, Tennessee…
…he started out on a homemade steel guitar he fashioned himself from a piece of wood and left over parts…
Så beskrivs Ben Keiths begynnande musikkärriar i ett officiellt avksedsbrev av Neil Young. Ben byggde alltså sitt första instrument för egen hand som ung grabb. Född i lilla Fort Riley i Kansas men uppvuxen i Bowling Green, Kentucky. Vid ett tillfälle fick den unge Ben operera ett finger på vänstehanden på grund av sitt idoga fingrande på gitarrens stålsträngar. Med tiden lärde han sig även bemästra piano och altsaxofon. Talangen gick inte att ta miste på och -56 åkte han till Nashville för att försöka försörja sig som studiomusiker. 1961 fick han vara med på sin första riktigt stora inspelning tack vare jättestjärnan Patsy Clines första countrylistetta I Fall To Pieces, som även slog sig in på stora poplistan, en bedrift hon faktiskt lyckats med en gång tidigare med miljonsäljande Walkin’ After Midnight från 1957. Bens namn tillhörde därefter ett av de mest eftesökta i Nashville industriliknande musikaliska massproduktion. Vad heter killen som spelar på Patsy Clines låt? Ring honom!
Patsy Cline framför sin hit från 1961 I Fall To Pieces och vi kan trots det halvbra ljudet höra Ben Keiths inledande lena Pedal-Steeltoner.
På det sättet blev Ben, samt en övrig samling lokala instrumentaliststjärnor, hastigt inringd 1971 för en spontan inspelningsession i Nashville efter att Neil Young uppträtt på The Johnny Cash Show. Stjärnorna James Taylor och Linda Ronstadt hade också varit med i programmet och blev tillfrågade att följa med till studion för sångpålägg respektive banjoklink på låten Old Man (ett instrument Taylor aldrig tidigare spelat). Youngs första och enda listetta, Heart of Gold, spelades också in i Nashville över samma helg och detta blev startskottet för 1972 års bäst säljande album, Harvest. Inspelningarna fortsatte senare bland annat i en lada på Youngs Broken Arrow Ranch och Keith blev medlem i det kompetenta kompbandet som döptes till The Stray Gators, tillsammans med bland annat kompositören Jack Nitzsche på piano. På klassiskt Neil Young maner hölls samtliga virtouser tilllbaka till en nybörjarnivå av enkla trumkomp, sparamakade basgångar och tillbakahållna melodiutsvävningar. Ben Keith och Neil Young fann varandra, i musiken avslutade de varandras meningar med pedal-steel spelet och gitarren, de kompletterade varandra till en solid tidlös styrka som fortsätte i fyrtio år framåt. Med pedal-steel tillförde Ben Keith helt nya klanger till Youngs musik, trots sin felfria spelteknik så prioriterade Keith alltid tolkningen av låtarna före något annat, tonernas ordlösa språk i dialog med texten och strukturen. The man behind the song enligt kompositören själv. Det fanns en musikalisk förståelse utöver det vanliga och trots Keiths traditionella bakgrund var hans öppna själ redo för äventyr bortom countryn och Nashville. Samarbetet med Neil blev livslångt och avgörande för bådas fortsatta karriärer både i studion och på scen, Keith var med på otaliga milstolpar:
Albuquerque från Neil Youngs Tonight’s The Night som spelades in 1973 men släpptes först två år senare. Ben Keith talar ordlöst med oss ändå från början. Värt att även nämna Nils Lofgrens vackra pianospel.
Utöver det kontinuerliga samarbetet med Neil Young så fortsatte Keith sin karriär som eftertraktad instrumentalist på vägarna och i studiosammanhang, den långa listan legender som frågade efter honom går inte att ta miste på men blir för lång att skriva upp. För egen del blev det två soloalbum, steel-gitarrbaserade To A Wild Rose(1984) och den lite otippade julskivan med roliga gäster Seven Gates: A Christmas Album by Ben Keith and Friends (1994) med bland annat Neil Young på orgel och Johnny Cash på sång. 1995 producerade han singer/songwritern Jewels debutalbum Pieces Of You, som efter en lite trög start senare började spelas i radio och därefter sålde platinum tolv gånger om i sammanlagt sju miljoner exemplar. Det blev alltså en stor framgång både för Jewel, helt enkelt en kanondebut och ett kvitto på Keiths fina egenskaper vid mixerbordet. För åtta år sedan spelade Ben också rollen som Grandpa Green i Neil Youngs egenhändigt producerade och regisserade musikalfilm Greendale (2003).
Som ni märker återkommer alltid Young i Keiths historia och nog är det så att han nådde sin högsta konstnärliga potential tillsammans med honom. Utöver att enbart vara en duktig instrumentalist som levererade det som beställdes fanns som sagt en musikalisk förståelse i deras samarbete och dialog som höjde musiken till nya nivåer. Likt The Bands musikaliske nestor Garth Hudson, som på ett obemärkt sätt broderade deras låtar med outsinliga klaviaturmelodier, så hade Keiths spel liknande förtjänstfulla egenskaper i många av Neils kompositioner (lyssna gärna på Hey Babe nedan). Y’ know how when you’re in San Francisco and the fingertips of fog crawl in from the ocean and cover the city? That’s the way Ben Keith Plays. Enligt basistlegenden Tim Drummond, som bland annat var med i The Stray Gators, kunde alltså Keiths toner glida lika vackert som när dimman sveper in från havet över San Francisco. En vacker liknelse som lyckas med att måla en konkret bild av den ogripbara musiken från Bens mjuka vågrörelser i exempelvis Albuquerque.
Ben Keith bodde sina sista år i ett hus på Neil Youngs ranch fram till att han 73 år gammal/ung hastigt avled efter en blodpropp. Dottern Heidi och barnbarnen förlorade en far och morfar och musikvärlden förlorade en ”tyst gigant”. Tack och lov kan vi ändå fortfarande höra honom…
Ja, John Lennon skulle ha blivit 70 år idag. Marc Chapman fick för sjätte gången avslag på sin ansökan om villkorlig frigivning. Han har snart suttit inne i 30 år. Kommer kanske aldrig släppas fri. Undrar hur John hade sett på den saken? Egentligen en hopplöst meningslös fråga, men inte ointressant för det.
John Lennons ande känns i dagens otäcka högerförvridna politiska klimat mer behövd än någonsin. I en tid då till och med det ”neutrala” Sverige är i krig behövs någon som inte räds att kallas naiv och dumdristig i sitt pådrivande förhållningssätt till de viktigaste punkterna. Jämnlikhet, omtanke och kärlek. Vart uppstår det agg och den rädsla som än idag ironiserar, förlöjligar och fördömmer de enkla orden och dess förfäktare? Storhetsvansinnet kommer väl till pass i all kritik mot det medmänskliga engagemanget hos artister. Om storhetsvansinne är att aktivt belysa orättvisor och framhäva OMTANKEN, så fick väl folk kalla John Lennon vansinnig. Medmänsklighet är kanske vansinne, eftersom vi sätter andra före oss själva när vi utövar den, men det är i så fall vårt viktigaste vansinne. Att göra det är något som skrämt slag på rika vita män i många generationer och kommer fortsätta att göra så. Detta visste John Lennon och skrattade därför åt hela det infantila och kritiserande etablissemanget som ville ha hans huvud på ett silverfat.
”Almarna åt folket, Almarna åt folket!” (melodi ”Power to the people!”)
”Just singing a song, won’t change the world” sjöng Neil Young för ett par år sedan och visst stämmer det, till viss del. Den äger inget politiskt mandat men musikens och sångens kraft är ett otroligt effektivt redskap i att aktivera och förena oss. Den kan sparka igång kampmekaniker, känslor som glömts och rostat ihop inne i skjulet. John Lennon var en ypperlig mekaniker men inte på något sätt mekanisk i sig själv utan oerhört organisk och rakt på sak i sina texters budskap och känsla som blåste bort rosten. Göran Greider sa precis på teven ”Han sjöng kampsånger”. Ja, delvis. Woman is the Nigger of the World är ett typexempel med en minst sagt slagkraftig titel som tyvärr kanske skymmer låtens essens. The ‘N’ word tog och tar fortfarande nog mest uppmärksamhet tyvärr. Titeln och låten var sprunget från ett uttryck Yoko Ono yttrat i en intervju som en beskrivning av kvinnans till synes hopplösa situation som underordnad gentemot mannen. Det inledande samtalet med Dick Cavett, i klippet ovan, berättar mycket självt. Låten är hursomhelst lika aktuell idag som 1972 då den spelades in och bannlystes från amerikansk radio. John och Yoko fick trots allt chansen att på The Dick Cavett Show delvis förklara låten och framföra den i gengäld att programledaren, på inrådan från tv-bolaget (ABC), tydligt skulle ursäkta tittarna för titeln. Vilket han inte riktigt gjorde? Right wing media at it’s best hursomhelst. Vissa ord inom den amerikanska nöjesindustrin och politiken verkar ses som det farligaste vapnet på jorden. John Lennon laddade magasinen fulla med dem iklädda melodiskt siden. Om hans musik i slutändan endast kunde hjälpa till i kampen att rädda ett par träd i Stockholms city så har den i alla fall gjort någon skillnad. Men han nådde trots allt längre än så.
Om John Lennon är ett koncept, så finns han överallt även bortom ljudvågorna, det gäller bara att vi alla väcker honom till liv igen.
THENPLAYON 
