Jag fick ett utslag på min radar, det började studsa och rycka i mätarens streck i takt med att PJ Harvey och hennes musik tornade upp sig i det stora musikaliska universum. En ny livsform fanns alltså därute och hade så gjort med gitarr i hand nästan hela min existens. En ny bekantskap, ett nytt landskap, att steg för steg vidare utforska. Bara hennes angreppssätt till musiken fascinerar, talangen som ger underlaget till ett flyhänt artisteri drivet av ohämmade idéer. Gör vad du vill. Dra på dig en latex-dress, generalhatt och sjung innerligt om västern trots att du föddes i länet Dorset i sydvästra England. Det funkar. Ställ dig ensam i en flärdfull glittrande klänning mitt på blanka dagen med endast gitarren och den omvälvande ombytliga rösten och kontrollera publikhavets minsta rörelse på en festival. Dansa glatt barfota som ett förvirrande lyckopiller och stampa mitt i det svarta som trollbinder både mig och uppenbarligen även Letterman. Kompromisslöshet är dygden här, alltid lika uppfriskande och alltid lika viktig att beakta. Endast några klipp har gett mig denna minst sagt mångfacetterade bild av en stor artist vars namn då och då dykt upp men aldrig fått den totala uppmärksamheten. Minns vagt min systers fascination från förr. Den så kallade krigskorrespondent-skivan har blivit inkörsporten och nu är det bara att sakta med öppet sinne börja leta sig bakåt.
Då vi på vår livslånga resa genom ljudrymden plötsligt kolliderar med något som i själen känns helt nytt, kan faktiskt kollisionsögonblicket få rocken att kännas pånyttfödd.
Som DL sagt kommer låten från A Woman A Man Walked By (2009), som är PJ Harveys och John Parish andra albumsamarbete sedan skivan Dance Hall At Louse Point från 1996. Parish är gitarristen med hatt till höger och spelar de toner som påminner om Tom Verlaines välavvägda avighet. Allt bara flyter på och Harvey styr skutan.
THENPLAYON 