Posts Tagged ‘Television’

Nick Gravenites – En obesjungen sångare?

september 30, 2011

När jag hörde bluestandarden Buried Alive Live At The Old Waldorf (1998) med Mike Bloomfield så fastnade jag delvis för hans egensinniga slide-gitarr men framförallt för vokalistens mullrande vibrato…

Nick Gravenites (andra fr. vänster) naturliga röst har en sådan sällsynt kraft och djup som ensam kan gunga likt en hel orkester. Den har dykt upp här och var men jag har aldrig riktigt kopplat den till en specifik person eller ett namn. Musik kan innehålla mycket glädje och Nick Gravenites röst och komponerande representerar en ofta upplyftande egenskap, jag tänker framförallt Groovin’ Is Easy eller She Should Have Just med Chicagobaserade och kortlivade supergruppen The Electric Flag. Bandet grundades av gitarrhjälte-pionjären Mike Bloomfield i syfte att skapa ”amerikansk musik” och förutom Gravenites så värvades trumslagaren Buddy Miles, basisten Harvey Brooks och Barry Goldberg på klaviatur. Flera av dem hade redan träffats 1965 vid inspelningarna av Bob Dylans Highway 61 Revisited men det tog ytterliggare två år innan de som band började turnera ordentligt. De tog avstamp från Monterrey Festivalen -67 och brann sedan lika snabbt som vildingen Bloomfields karriär och liv i övrigt (han led under denna period av insomnia och medicinerade sig med heroin). Orkesterns originaluppsättning hann endast göra ett soundtrack (till flumrullen The Trip med Peter Fonda och Jack Nicholson, 1967) och ett lovande studioalbum innan gitarristen plötsligt sa upp sig, bara några månader efter att den efterlängtade debuten A Long Time Comin’ (1968) släpptes. De originalskrivna låtarna kom framförallt från Gravenites och albumet visade förutom en fin mix av soul och blues och rock tillsammans med blåssektion även upp inspelningstekniska inovationer såsom ljud -och röstsamplingar. A Long Time Comin’ fick stor uppmärksamhet av både media och publik, men The Electric Flag tog tyvärr inte tillvara på den. Bloomfield svävade iväg  mot en turbulent framtid och försvann stundtals helt från rampljuset på sjuttiotalet, men det är en annan historia.

(more…)

Jag minns hur blixten träffade sig själv…

maj 12, 2010

Det finns idag många gitarrister i världen och det fanns många igår. De bildar en ingrodd snårskog av en okontrollerad mängd sly och högt ogräs där fästingar frodas, suger ut blod ur sina offer och sprider infektion. Många lyssnare håller sig gärna borta därifrån, ibland befogat och ibland obefogat. Det kan vara värt utflykten. För likt träd som är enkla att klättra så kan toner öppna horisonten, ta dig bort från denna snårskog dit solen sällan når eller vinden svalkar och föra dig upp till den rena luften. Man andas in och man andas ut.

Tom Verlaine är ett sådant träd i sina bästa stunder (se även kategorier Peter Green, Buddy Guy).  Under sjuttiotalet spelade han i sin New York-baserade kvartett Television och tillsammans med  gitarristen Richard Lloyd vävde de toner bortom direkta popackord. Gitarrernas toner slingrade sig runt varandra och bildade ett vackert oefterhärmligt skimmer  som tillsammans kunde bygga stillsamma explosiva crescendon. Typexemplet är framförallt titellåten från debutskivan Marquee Moon (1977), ibland felaktigt omnämnd som en punkplatta, ett antagande som stämmer in på den samtida musikaliska eran men inte på Television. Hörde låten Marquee Moon första gången på en folktom strand  vid solnedgången för många år sedan. Det är en sådan låt man inte glömmer efter att ha hört den. Så var det i alla fall för mig. Tom Verlaine och Richard Lloyds gitarrer ekade i huvudet och texten skriven av Verlaine bildade, tillsammans med hans oroliga säregna röst, ett tjockt mörker som det glimrande instrumentala skimret hela tiden flydde.  ”I remember how the darkness doubled...” . Snårskogen stod i lågor under denna balansgång.

(På omslaget till Marquee Moon Fr. v) Basisten Fred Smith, Tom Verlaine, Richard Lloyd och trummisen Billy Ficca

Uppföljaren till den storstilade debuten Marquee Moon, Adventure kom tätt inpå -78 året efter och i mitt tycke bibehöll den Televisions magiska anslag, både lyriskt och instrumentalt. Lyssna gärna på låtarna Carried Away och Days. De starka karaktärerna i bandet kolliderade och Richard Lloyds drogproblem blev för påfrestande och bandet splittrades samma år. De båda gitarristerna gick solokarriärer till mötes men har under -90 och -00 talet även återförenats och spelat som Television. Originaluppsättningen släppte den tredje skivan Television 1992.    

Detta är avslutningsspåret Breakin’ in My Heart på Tom Verlaines självbetitlade solodebut  från 1979. De öppnande tonerna summerar på ett bra sätt hur man kan klättra i träd.