När jag hörde bluestandarden Buried Alive på Live At The Old Waldorf (1998) med Mike Bloomfield så fastnade jag delvis för hans egensinniga slide-gitarr men framförallt för vokalistens mullrande vibrato…
Nick Gravenites (andra fr. vänster) naturliga röst har en sådan sällsynt kraft och djup som ensam kan gunga likt en hel orkester. Den har dykt upp här och var men jag har aldrig riktigt kopplat den till en specifik person eller ett namn. Musik kan innehålla mycket glädje och Nick Gravenites röst och komponerande representerar en ofta upplyftande egenskap, jag tänker framförallt Groovin’ Is Easy eller She Should Have Just med Chicagobaserade och kortlivade supergruppen The Electric Flag. Bandet grundades av gitarrhjälte-pionjären Mike Bloomfield i syfte att skapa ”amerikansk musik” och förutom Gravenites så värvades trumslagaren Buddy Miles, basisten Harvey Brooks och Barry Goldberg på klaviatur. Flera av dem hade redan träffats 1965 vid inspelningarna av Bob Dylans Highway 61 Revisited men det tog ytterliggare två år innan de som band började turnera ordentligt. De tog avstamp från Monterrey Festivalen -67 och brann sedan lika snabbt som vildingen Bloomfields karriär och liv i övrigt (han led under denna period av insomnia och medicinerade sig med heroin). Orkesterns originaluppsättning hann endast göra ett soundtrack (till flumrullen The Trip med Peter Fonda och Jack Nicholson, 1967) och ett lovande studioalbum innan gitarristen plötsligt sa upp sig, bara några månader efter att den efterlängtade debuten A Long Time Comin’ (1968) släpptes. De originalskrivna låtarna kom framförallt från Gravenites och albumet visade förutom en fin mix av soul och blues och rock tillsammans med blåssektion även upp inspelningstekniska inovationer såsom ljud -och röstsamplingar. A Long Time Comin’ fick stor uppmärksamhet av både media och publik, men The Electric Flag tog tyvärr inte tillvara på den. Bloomfield svävade iväg mot en turbulent framtid och försvann stundtals helt från rampljuset på sjuttiotalet, men det är en annan historia.
Nick Gravenites fortsatte efter tiden i The Electric Flag att vara en liten spindel i nätet bland blues och rockmusiker baserade i hemstaden Chicago men blev sedermera även bluesstadens länk till västkusten och San Francisco i synnerhet. Han skrev låtar, medverkade i olika orkestrar och började att framgångsrikt syssla med musikproduktion. 1969 producerade han San Francisco-kvartetten Quicksilver Messenger Service första studioalbum och bidrog även med en låt, It’s Been Too Long, som fint bröt hypnosen efter den halsbrytande Gold and Silver. Instrumentallåten som introducerade bandets virtousa kapacitet hos i synnerhet gitarristerna John Cipollina och Gary Duncan som tillsammans vävde komplexa melodiska trådar. Ett uttryckssätt som för tankarna mot bandet Television tio år senare. Den oefterhärmliga och oförställda tonen som Cipollina hade fanns mycket i arbetet med svajarmen på sin Gibson SG gitarr men också i hans explosiva kraft som kunde blixtra kristallklart. Soundet var till skillnad från annan samtida gitarrbaserad rock inte alls lika dominerad av distorsion -och fuzzpedalers övermäktiga larm utan snarare ett ”renare” tassande ljud som Gravenites fångade på ett utmärkt sätt. Han satt återigen vid spakarna året därpå vid inspelningen av den glada hitlåten One Toke Over The Line med folkrockduon Brewer & Shipley. En låt som ljuder i bilradion och ackompanjerar den hallucinatoriska och panikartade inledningsstycket i Hunter S. Thompsons Fear and Loathing In Las Vegas. En totalskruvad scen som klart färgat av sig på låten och får den att framstå ganska manisk.
Gravenites mest framgångsrika tid var på sextio- och sjuttiotalet och han har under åren samverkat med otaliga musiker eller så kan man säga att otaliga musiker har samverkat med honom, en förhållandevis obesjungen legend med många strängar på sin lyra. Till skillnad från en del andra nämnda namn i texten så lever Nick Gravenites fortfarande och han uppträder runt om sitt hem i norra Kalifornien, oftast på rockklubben Bodega Bay Grange i Marin County. Har du varit där?
Etiketter: Barry Goldberg, Bob Dylan, Brewer & Shipley, Buddy Miles, Gibson SG, Groovin' is Easy, Harvey Brooks, Highway 61 Revisited, Jack Nicholson, John Cipollina, Mike Bloomfield, Musik, Nick Gravenites, Peter Fonda, Quicksilver Messenger Service, Television, The Electric Flag, The Trip
THENPLAYON 
Kommentera