Bara någon månad från sjuttiotvåårsdagen tog strupcancern Levon Helms liv. En sjukdom som först drabbade honom i slutet på nittiotalet men som han lyckades hålla stången fram till bara häromdagen. Den sista tiden i cancerns obarmhärtiga och obotliga slutstadie gav i alla fall familj och vänner tid för ett sista farväl. Dottern Amy och frun Sandy skickade för fyra dagar sedan ett officiellt avskedsbrev som framförde Levons stora tacksamhet gentemot alla fans som lyssnat och uppskattat musiken. Brevet underströk även att detta också var ett sista farväl från en man som levt för att spela och sjunga livet igenom:
”fill the room up with music, lay down the back beat, and make the people dance!”.
David Eugene Edwards och hans Woven Hand gör en version på Bob Dylans As I Went Out One Morning från albumet John Wesley Harding (1967) och skapar en angenämt oroande stämning på radiostationen KEXP i Seattle. Woven Hand formerades 2001 som ett soloprojekt vid sidan av 16 Horsepower. Det hyllade och tunga bandet som efter fyra studioalbum och intensivt turnérande närmade sig vägs ände och drog sin sista ödesmättade suck 2005 (delvis på grund av politiska och andliga meningsskiljaktigheter). Bandmedlemmarna levde trots allt ändå vidare, i Edwards kreation Woven Hand och i alt. countrybandet Lilium.
När jag hörde bluestandarden Buried Alive på Live At The Old Waldorf (1998) med Mike Bloomfield så fastnade jag delvis för hans egensinniga slide-gitarr men framförallt för vokalistens mullrande vibrato…
Nick Gravenites (andra fr. vänster) naturliga röst har en sådan sällsynt kraft och djup som ensam kan gunga likt en hel orkester. Den har dykt upp här och var men jag har aldrig riktigt kopplat den till en specifik person eller ett namn. Musik kan innehålla mycket glädje och Nick Gravenites röst och komponerande representerar en ofta upplyftande egenskap, jag tänker framförallt Groovin’ Is Easy eller She Should Have Just med Chicagobaserade och kortlivade supergruppen The Electric Flag. Bandet grundades av gitarrhjälte-pionjären Mike Bloomfield i syfte att skapa ”amerikansk musik” och förutom Gravenites så värvades trumslagaren Buddy Miles, basisten Harvey Brooks och Barry Goldberg på klaviatur. Flera av dem hade redan träffats 1965 vid inspelningarna av Bob Dylans Highway 61 Revisited men det tog ytterliggare två år innan de som band började turnera ordentligt. De tog avstamp från Monterrey Festivalen -67 och brann sedan lika snabbt som vildingen Bloomfields karriär och liv i övrigt (han led under denna period av insomnia och medicinerade sig med heroin). Orkesterns originaluppsättning hann endast göra ett soundtrack (till flumrullen The Trip med Peter Fonda och Jack Nicholson, 1967) och ett lovande studioalbum innan gitarristen plötsligt sa upp sig, bara några månader efter att den efterlängtade debuten A Long Time Comin’ (1968) släpptes. De originalskrivna låtarna kom framförallt från Gravenites och albumet visade förutom en fin mix av soul och blues och rock tillsammans med blåssektion även upp inspelningstekniska inovationer såsom ljud -och röstsamplingar. A Long Time Comin’ fick stor uppmärksamhet av både media och publik, men The Electric Flag tog tyvärr inte tillvara på den. Bloomfield svävade iväg mot en turbulent framtid och försvann stundtals helt från rampljuset på sjuttiotalet, men det är en annan historia.
THENPLAYON 