Archive for mars, 2014

Bassekou Kouyate & Ngoni

mars 18, 2014

Det här är gitarrens morfar”, sa Bassekou Kouyate lite humoristiskt på Södra Teatern för några år sedan och syftade på sin ngoni. Historiskt och mer specifikt anses ngonin vara banjons anfader, ett av den amerikanska folkmusikens främsta stränginstrument och kännemärken. Bassekou Kouyate har det senaste årtiondet genom sin enorma talang och vision tagit instrumentet och presenterat det för världen, han har också höjt dess popularitet på hemmaplan i Mali.

En ngoni  kanske inte ser mycket ut för världen, en liten avlång låda i varierande storlek av trä eller kalebass med torkat getskinn spänt över som en trumma och greppbrädan kan nästan beskrivas som en ”greppinne” på ungefär fyra-fem decimeter. Själv har jag aldrig haft äran att hålla i en ngoni så exakta mått är därför osäkra och det finns även flera typer. I Bassekous band Ngoni Ba spelas sammanlagt fyra typer av ngonis med varierande storlekar, strängar och register. Exempelvis Bassekous egenhändigt utvecklade ngonibas som spleas av hans bror (?) Fousseyni Kouyate. Bandnamnet Ngoni Ba står betyder ”låg” ngoni, alltså den med ett lägre register. Greppbrädan på Kouyates ngoni kan vid första anblicken tyckas vara väldigt liten med begränsade möjligheter, men i hans händer fullkomligt exploderar instrumentet i melodier och rytmer som enkelt kan försätta åhöraren i trans. Fördämningarna rämnar och släpper  lös en ström som forsar fram trots att tonen hos ngonis ordentligt spända strängar egentligen är ganska torr. Speltekniskt och artistiskt har Bassekou Kouyate med ny fingerplocksteknik, strängbändning och effektpedaler blivit en oöverträffad innovatör  av ngonispelet, en tradition som gått  i arv inom hans familj.

Det satt långt inne att Bassekou Kouyate till slut valde musiken framför idrotten och fotbollen och han började praktisera ngoni. Modern var sångerska och fadern en ngonispelande griot. Grioten fungerar i delar av Västafrika som kulturbärare, musiker och historieberättare och utgör en stor del av Malis musikerelit. Bland de mest kända musciserande grioterna internationellt finner man den senegalesiske sångaren Youssou N’Dour, den malifödde gitarristen Djelimady Tounkara och inte minst den obestridde koramästaren Toumani Diabaté med hela sjuttioen generationer grioter bakom sig och som Bassekou samarbetat med vid flera tillfällen. Att vara griot är ett ärevördigt ämbete som muntligen gått i arv hundratals år bak i tiden, från generation till generation, så musikens närvaro i familjen Kouyate var alltså bergfast. Bassekou gick i sin faders fotspår och håller familjens fackla brinnande.

Innan albumdebuten Segu Blue (2007) och innan Bassekou Kouyate & Ngoni Ba gjorde succé så medvekade han på andra artisters inspelningar, exempelvis tillsammans med redan nämnda Diabaté men också med Malis kanske största stjärna, Ali Farka Toure, innan denne gick bort i skelettcancer 2006. På Toures sista och fantastiska soloalbum Savane  (2006) var Bassekou en av de sammanlagt tjugotre musiker som medverkande mest vid inspelningarna på hotellet Mandé i Malis huvudstad Bamako.

Sångerskan Amy Sacko är bandet Ngoni Bas vokala styrka, hon är även Bassekous fru vilket understryker familjebanden inom orkestern. Hennes kraft har skakat om mig rejält vid båda tillfällena jag sett dem, på ett mäktigt sätt som inte är riktigt lika påtagligt på albumen. Sackos röst framstår där som mer finstämd och lite mjukare. Det har hittills blivit tre studioalbum först efter Segu Blue följde I Speak Fula (2009) och förra våren kom Jama Ko. Här ovan hör vi den vackra och andaktsfulla Falani från I Speak Fula.

(Texten skrevs ursprungligen för tre år sedan)

Annonser

Lost Love – Giant Giant Sand

mars 5, 2014

Howe Gelb har som bandnamnet antyder expanderat sin orkester lite, från gamla Giant Sand till nya Giant Giant Sand. Kanske var det för att han vid tidpunkten valde att slå på stora trumman med albumet Tuscon: A Country Rock Opera (2012), ett till synes episkt projekt bestående av hela nitton låtar, som han i den följande intervjun inte dristar sig till att kalla en ”proper-á”, utan snarare mer en pastisch. Totalt finns tre låtar från det här framträdandet på KEXP och alla håller samma patenterade och patinerade mjukt angenäma skevhet som Howe Gelb alltid tycks lyckas leverera med lätthet. Vackra Lost Love tjänar som ett exemplariskt prov på detta och understryker också låtarnas självständiga kvalité utan librettots helhet för handen. Tuscon: A Country Rock Opera kan mycket väl bli en trogen följeslagare ett bra tag framöver.