Kärnkraftreaktorn Enrico 1 tillhörande kraftverket som välsignats med namnet efter kärnklyvningens fader, Enrico Fermi Power Plant vid Lake Erie i delstaten Michigan, drabbades av en härdsmälta 1966. Ungefär 4 mil söder om miljonstaden Detroit. Sssssch…. säg inget till någon… den exploderad ju inte….
Det bubblade inifrån min brors rum för några år sedan. Undervattensljud flöt ut från den gamla datorns inbyggda högtalare. Nästan så att man bara ville kika in genom glipan i dörröppningen och fråga: Vad är det här för något? och få ett sakligt kort svar i stil med: ”Gil Scott-Heron”. ”Ahaa… ” In i köket och tjuvlyssna vidare på musiken bredvid. Senare fick jag reda på att de där originella ljuden framförallt kom från multiinstrumentalisten Brian Jacksons eldrivna klaviatur. Scott-Heron och Jackson samarbetade tillsammans på flera album. Den gungande, episka men sakligt berättade We Almost Lost Detroit kom från deras femte samarbete Bridges (1977). Härdsmältan, som lika gärna kunde tagit hela Detroit med sig, låg som grund för hela låtens text och känsla, en låt som bra speglar det samhällsengagemang som präglar honom.
Gil Scott-Heron, poeten och musikern som efter en drös svåra år nu fått någon slags renässans. Senaste decenniet har varit en enda lång klammer med rättvisan, droginnehav med följande fängelsedomar och frisläppning om vartannat. 2010 kom första albumet på 16 år, I’m New Here, som hälsades varmt välkommen tillbaka av både publik och kritik. Hans idealistiska driv kanske skulle kunna fungera som en bra definition av ett medborgarrätts patos. En förkämpe. En ung afroamerikansk skald från Chicago som tog sig ton utan att vara rädd för tunga och kontroversiella teman, som genom sin lyrik gjorde problemen överskådliga. Heron ligger bakom den kända låten eller den slagverksackompanjerade dikten The Revolution Will Not Be Televised från debutalbumet Small Talk at 125th and Lenox (1970) som nyligen fick stor uppmärksamhet i ett avsnitt av kultursnoken Kobra, där låtens tema om en inre revolution ställdes mot dagens aktuella och tv-sända revolutioner. Kontrast. Somliga vill hålla fram honom som rappens urfader, eftersom hans så kallade spoken word pratande sångstil i efterhand lätt kunde tolkas så. Rent tekniskt är spoken word inte rytmisk och melodisk som rappen utan just ett mer ledigt pratande som i en konversation. Självklart var ändå Heron en stor inspiratör för kommande rättmätigt missnöjda afroamerikanska generationer som kom att uttrycka sig, framförallt politiskt, genom rappen. Musikens ofta ganska tilbakalutade men ändå stadiga sound hos Jackson och Scott-Heron anses också ha varit en stor inspiration för 90-talets (den av Motown myntade genren) neo-soul stjärnor, såsom Erykah Badu, Lauryn Hill och D’Angelo.
En melodislinga som bara dyker upp en gång men som ger något alldeles särskilt i We Almost Lost Detroit hörde mästerproducenten och artisten Kanye West tillsammans med den lika väl renommerade Common och samplade till en drivande kraft i singeln The People från den senares jättesuccé Be (2005). Ni kanske känner igen den när ni hör den någon minut in? …seconds from annihilation… .West har använt sig av många låtar från framförallt Scott-Heron och Jacksons samarbeten som samplingar, vilket visar den rent musikaliska slitstarka kvalitén som finns. Samtidigt som den centrala sångmelodin ofta är sparsmakad och till känslan mer byggd på någon slags infall hos Scott-Heron så regnar det underbara melodiutspel från Jackson runtomkring, allt över ett solitt beat från trummorna. Musiken de gör tillsammans nedan är på samtliga plan rent magisk trots att temat är något djupt oroande och tragiskt aktuellt.
(Den 27 maj 2011 somnade Gil Scott-Heron in efter en lång tid av vacklande hälsa och en precis avslutad Europaturné. I samband med den hyllade återkomsten i musikvärlden 2010 hann Scott-Heron som tur är uppleva nya framgångar och få upprättelse. Han blev bara 62 år och lämnade efter sig en son och tre döttrar. Lyckligtvis finns det musikaliska och poetiska arvet kvar för eftervärlden.)
THENPLAYON 