Upon the My oh My från skivan Unconditionally Garanteed på Old Grey Whistle Test 1974. Efter en lång kamp mot sjukdomen Ms avled den före detta kaptenen Don Van Vliet bara veckor innan sin sjuttionde födelsedag. Han verkade aldrig sätta några fingrar emellan. Ofta fanns i musiken en primitiv urkraft på ytan med ett ytterst förfinat formspråk i botten. Den hemgjorda tjuvkopplingen mellan bluesens råa skrän och jazzens alla raffinerade element blev ofta överhettad, smälte och kortslöts med en explosion som kom skrikande rakt i ansiktet. Tack för smällen.
Robin Holcomb kom från ingenstans in i skivspelaren genom några spår från det harmoniska Bill Frisell-albumet Nashville, fyndatför skäliga tjugo kronor på stadsmissionen. Jag tyckte rösten var fantastiskt fin och ville höra mer och började leta. Pulsade gata ut och gata in i snömodden, rotade djupt i de dammigaste skivbackarna irrandes på stadens avkrokar i en manisk jakt. Sökte på Spotify.
Help A Man är från hennes andra album Rockabye (1992). Musiken på albumet smälter lekfullt samman många musikstilar inom den amerikanska musiktraditionen likt hennes debut från två år tidigare. Jazz, Country, Folk, Blues bland annat. Hennes pianospel och sång är okonstlad spelglädje och talang. En kombination som kan göra musik till magi. Likt Bill Frisell är hon sprungen ur jazztraditionen utan att vara statiskt fast i den. Vidgade ramar och fria tyglar är kanske jazzens ursprungliga och utvecklande grundfundament, den idén är något att använda som utgångspunkt i musik snarare än att klumpigt stå och harva i en enskild genre. Lekfullhet är ordet som beskriver friheten bäst och det som lyfter musiken. Robin Holcomb leker på det bästa av sätt och rycker med mig glatt.
(Vi får utom den fina musiken även en kavalkad av kyrkor som bonus. Uppladdaren låter trots allt göra gällande att det inte är en illustration av sången eller ett religiöst ställningstagande, utan bara några pretty pictures.)
THENPLAYON 