Nu när hyllningskören sjungit sig hes, champagnen blivit avslagen och fyrverkeriröken stilla lagt sig på världens kulturredaktioner så finns fortfarande bara positiva ord att skriva om Paul Simons senaste album So Beatiful Or So What som släpptes förra månaden.
I en promotionvideo för albumet säger Simon att So Beatiful Or So What någonstans blev ett försök att återta lite av albumformatets magi och att titeln anspelar på en rådande attityd till den. Är albumet som konstform relevant fortfarande? Vad vackert! eller va fan då för? Till skillnad från det ofta fragmentartade spotifianska bruset, där man ofta knappt hinner lyssna klart på en låt innan det känns som att det är dags att byta (låt, album, århundrade), bidrar istället de enskilt häftiga sångerna på albumet till en starkare helhet. Självklart finns förstås ändå enorma fördelar i den nuvarande ändlösa tillgången till musik, något Paul Simon själv knyter an till genom att utnyttja samplingar på flera låtar, i en av dem kan man höra folkblueslegenden Sonny Terrys munspel. Det finns inga svaga länkar i denna kedja eller pärlband av sånger (lyssna på klippet), som alla byggts fram av bandets spelglädje och influenser från hela världen. De böljar snarare än skramlar sinsemellan varandra. Alla möjliga och stora teman behandlas i texterna utan minsta ansträngd känsla. Det är fascinerande att höra en låt som Love and Hard Times bara flyta på, en slags minimusikal (på ett bra sätt!!!) på fyra minuter som känns lika uppkommen i stunden som tydligt arrangerad, sångmelodin känns totalt fri, stannar upp, tar en ny väg och går tillbaka, kanske Paul Simons signum. Enbart en mästare kan på ett så fjäderlätt och faktiskt, i mina öron, humoristiskt sätt lyckas med ett sådant avslappnat konststycke. Paul Simon står mitt i musiken och följer med vidöppna ögon och öron det om känns spännande och vi får följa med! Tack.
THENPLAYON 