Archive for april, 2013

Tinariwen På Vatten

april 9, 2013

Klippet är hämtat från musikspecialen Tinariwen Sur L’eau som gick på Svt tidigare i år. Dokumentärproducenterna Kalle Gustafsson Jerneholm och Fredrik Egerstrand bjöd in bandet att spela i en varvsdocka vid Göteborgs hamn förra sommaren. Resultatet blev en väldigt välgjord och varm stilstudie i porlande gitarrmelodier och ledigt medryckande gung som övertygade mig om deras storhet. Känslan av en viss tungroddhet har tidigare hemsökt mina tidigare möten med bandets musik på albumen.

Det prisbelönta och världskända Tinariwens bandmedlemmar stammar alla från ökenfolket tuaregerna. De träffades först tidigt åttiotal när de genomgick militär träning i Lybien, Muammar al-Gadaffi erbjöd alla tuareger som bodde illegalt i landet amnesti mot att de tjänstgjorde i hans nya ”tauregförband” ämnad att bredda territoriet i öknen. 1989 lämnade bandet Lybien och bosatte sig i regionen kring norra Mali där bandets grundare Ibrahim Ag Alhabib växt upp (han är så vitt jag kan se inte med i denna konsertfilm). Medlemmarna blev lokalt kända som Kel Tinariwen (”Ökenpojkarna”) och spelade till en början traditionella melodier men blev mer och mer inspirerade av framförallt marockanska protestsånger och algerisk pop men inkorporerade även popinfluenser från väst. De hämtade också inspiration från Malis stora skara inflytelserika musiker så som Ali Farka Touré.

Den ständiga kampen för sin existens som ett minoritetsfolk i centrala Sahara, omringad av först brutala kolonialmakter som ersattes av diktaturer och nu senast Al Qaida, har självfallet satt sina djupa spår och sår i bandets musikaliska framtoning. Efter att kolonialbarbarerna Frankrike slutligen drog sig tillbaka på sextiotalet drogs nya och godtyckliga nationsgränser där nomadfolken blev lämnade i kläm med ytterst begränsad rörelsefrihet. En rebellgrupp tuareger tog till vapen för sina rättigheter men slogs ned och avrättades av den nybildade nationen Malis armé. 1963 mördades Ag Alhabibs far framför sin fyraårige sons ögon, en grotesk erfarenhet som föga förvånande satt prägel på hans låtskrivande. Trots en bottenlös vrede valdes slutligen gitarren istället för geväret och livets vedermödor fick utlopp musikaliskt genom Tinariwen, likt en svalkande oas i ökensanden.

(more…)

Annonser

Non Videri Sed Esse

april 3, 2013

Att vara men inte synas, ett latinskt uttryck som tydligen myntades av Fredrik II (den store) av Preussen i mitten av 1700-talet men som jag först bekantade mig med i Klas Östergrens succéroman Gentlemen från 1980. Samma tänkvärda oneliner dyker upp i mitt medvetande när det pratas om albumaktuella The Knife. Jag kan inte tänka att nya albumet Shaking The Habitual (2013) blir annat än mycket väl mottagen av kritikerkåren, själva idén om dem och dess självvalda medieskygghet har i varje fall redan blivit det. Tendensen av att less faktsikt är more tycker jag har känts ett tag men är nu helt ute i luften. Att artister som är lite hemlighetsfulla och inte bjuder till en minsta instagrambild faktiskt där har mycket att tjäna istället för att satsa hundratusentals kronor på bred marknadsföring. Tystnaden är mer effektivt än många tror i det tjocka bruset. Om du vill att någon ska höra dig så viska, då koncentrerar sig alla (i bästa fall) på det du säger. Folk blir intresserade och provoserade, hey varför visar de inte sina ansikten? Varför ger de inga intervjuer? Frågor föds och kulten närs ur en kryptisk hemsida med punkestetiskt snitt i kombination med singelns polyrytmiskt excentriska elektropop i idrottshallsmiljö, post-postmodernt så det förslår. De ÄR i allra högsta grad men syns inte, i alla fall inte utan masker.

Men med risk för att ofrivilligt låta som den grinigaste jantelagaren (som jag förstås avskyr) så undrar jag ändå om det går att bortse från den stabila ekonomiska grunden som The Knife står på innan det konstnärligt äventyret tar fart? Att risktagandet är mindre och friheten att strunta i marknadsföring och promotion faktiskt blir större som familjemedlemmar i nordens största bagerikoncern. Skulle samma risker kunna tas om man hade ett konkret överhängande försörjningsbehov av sin musikkarriär? I denna ekonomiskt mycket eftersatta bransch är det för mig osäkert, de flesta musiker och artister har nog helt enkelt inte råd att inte synas. Där uppenbarar sig ett stort kulturellt problem.

Titelspåret från förra albumet Silent Shout (en i sammanhanget passande titel) står sig fortfarande starkt sju år nedanför vägen.